SE BILDEN: Londons gator satte mig på banan igen

Ibland behövs en rejäl paus från saker och ting. Därför har min blogg legat nere ett tag, liksom mitt gatufotograferande. Men nu är jag tillbaka igen eftersom skrivklådan och de okontrollerbara ryckningarna i avtryckarfingret blev för svåra att stå emot. Och kroppens signaler måste ju såklart tas på allvar.

Under valborgshelgen styrde jag dessutom kosan till London. En viss skillnad gentemot Karlskrona där jag bor, om man säger så. Men det är lika bra att gå ut stenhårt på direkten och det var förbaskat bra. I en storstad som London nöts det där lilla motståndet som kan uppstå mot att fotografera okända människor ner på direkten. Ingen bryr sig heller om ännu en fotograferande turist i mängden. Det blev en bra kick-start, med andra ord.

 
Självklart regnade det de två första dagarna. Men vad vore London utan regn? Inte detsamma.

Men jag ska inte ljuga. Jag kände mig ganska ringrostig och stundtals var det si så där med flytet. Delvis berodde det säkert på att jag körde heldigitalt med min Fujifilm X100s som ju har en glugg motsvarande 35-mm. Då blir det ett visst motstånd när man som jag framförallt är van vid att harva runt med en analog M-Leica och 50-glugg.

När vidvinkel och färg är utgångsläget blir det till att jobba på ett annat sätt. Jag fastnar lätt i mina femtiomillimeterskompositioner och mitt svartvita tänk eftersom jag är inkörd på det. Ibland var jag därför som en åsna mellan två hötappar – ska jag köra min vanliga grej eller försöka mig på något nytt. Jag tror det blev ett mellanting.

Tack och lov bjöd de två återstående dagarna på solsken och behagliga temperaturer. 

Hursomhelst så har ju trots allt Fujifilm kommit ut med en konverter till X100s som ger en brännvidd motsvarande 50-mm i fullformat. Jag tänkte testa den framöver och se om den lösningen kan funka för mig. Men samtidigt ska jag inte klaga på trettiofemman i det här läget, den funkade trots allt väldigt bra i en förtätad jättestad av Londons kaliber.

Annars var det riktigt kul att komma till London igen. Det är exakt tio år sedan jag var där senast. Måste också säga att av de stora städer jag gatufotograferat i under de senaste åren så ligger London i toppen på min lista. London är helt enkelt en fantastiskt kul stad för gatufoto, men också på många andra sätt såklart. De är en plats med massor att se och uppleva. 

Det är inte bara i Sverige som folk står likt förstenade statyer och stirrar ner i sina telefoner.

Det är väl ungefär så här man tänker sig att gamla Londonbor ser ut. 

Att åka till London utan att ta en bild i tunnelbanan är mer eller mindre omöjligt.

Fyra hårda snubbar på rad. Förresten - är inte den där sista filuren otäckt lik Fotosidans chefredaktör Magnus Fröderberg? Hmmmm...konstigt!

SE BILDEN: Min kommande fotobok – en förtitt

De senaste dagarna har jag suttit framför datorn och kämpat mig småsvettig. Allt för att få ihop en slags förlaga till min kommande fotobok med gatufotografier från Karlskrona. Ett jobb som på många sätt är betydligt knepigare än vad man kanske föreställer sig.

Det klurigaste med att göra fotobok är förmodligen att välja ut vilka bilder som ska vara med, och i vilken ordning bilderna ska vara. Det är ett arbete som kan ta precis hur lång tid som helst, känns det som. Men när man väl hittar bilderna som funkar ihop är det en grymt skön känsla.

Anledningen till att jag nu har satt ihop ett utkast till fotobok är för att kunna sälja in idéen och förhoppningsvis hitta tänkbara finansiärer. Det kan säkert bli väldigt svårt, men jag hoppas och tror att det ska vara möjligt. Annars gör jag en bok på Blurb som jag sedan säljer till självkostnadspris.

Den här förlagan till min kommande fotobok innehåller bara drygt 20 fotografier, inga texter och den är mycket enkelt formgiven. Den fullständiga boken ska däremot innehålla 60+ bilder, texter och förhoppningsvis formges av någon duktig förmåga. Mitt mål är att fotoboken ska komma ut i oktober/november 2014.

Här kan ni se förlagan:

SE BILDEN: Tillbaka till det analoga

I höst hade jag tänkt avsluta mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona. Planen var att jag nu skulle börja jobba med en utställning och en bok. Men så blir det inte. Jag har helt enkelt ändrat mig och kör därför på ett tag till.

Beslutet beror till vissa delar på en nytändning. Jag började nämligen fota med Leican som fått vila sedan september och plötsligt infann sig den där goa känslan igen. En känsla som jag bäst kan beskriva som lusten att göra bild – på riktigt!

Det är märkligt men vad jag än gör faller jag hela tiden tillbaka till det analoga och mina mätsökarkameror. Jag tror det beror rätt mycket på vad bland annat Bengt Björkbom skrev i sin blogg häromdagen; att det är svårt.

Analoga mätsökarkameror kräver att man är med hela tiden. Du kan inte överlåta ”tänkandet” till automatiken. Du måste vara mentalt på banan annars blir det inget. För mig skapar det den där extra utmaningen som triggar igång en slags tävlingsinstinkt. Jag ska jävlar i mej lyckas, ungefär!  

Sedan har jag 20 rullar svartvit film kvar i kylen och det är väl lika bra att köra på tills dessa tar slut. Och om jag känner mig själv rätt lär de nog räcka ända till sommaren, gott och väl. För högre tempo än så håller jag inte. 

SE BILDEN: Gatufoto - det är svåra grejer

Som ni kanske har märkt har jag legat lågt med bloggandet sedan ett par månader tillbaka. Jag behövde helt enkelt en paus från både plåtandet och skrivandet. Men nu kände jag att det var dags för ett litet inlägg, trots allt. Inte minst efter en diskussion i en gatufotogrupp på fejjan som jag tillhör.  

För en sak är säker, detta med gatufoto är svårt. Ja, till och med väldigt svårt. Det finns ju mängder med tolkningar och säkert tusentals motiv till varför man som fotograf vill ägna sig åt denna ädla konst. Det gör alltsammans otroligt komplicerat och svårgreppbart i mångas ögon.

Själv tycker jag visserligen inte att det är så svårt. Eller, svårt och svårt. Klart det är svårt att lyckas och det krävs enormt mycket övning och tålamod. Men jag tycker inte det är särskilt krångligt att förstå gatufotografins grunder - och det var i stort vad diskussionen i gruppen handlade om.

Det enda man behöver göra är att sätta sig in i den fotografiska traditionen som finns. Alltså läsa på lite, kolla bilder och helt enkelt förkovra sig i ämnet. Det måste inte vara något jättestort jobb. Mängder med information finns på webben och en snabb inblick kan man säkert skaffa sig på en kväll, eller så.

Personligen är jag också helt övertygad om att man som fotograf aldrig kan bli riktigt bra utan att på allvar intressera sig för de traditioner som finns. Det är först ståendes på andras axlar som det blir möjligt nå riktigt högt. 

Hursomhelst, bilderna i det här inlägget tog jag i somras. Rullen hamnade sedan bortglömd i ett skåp och jag soppade den bara häromdagen. Det var faktiskt ganska kul att se alla skott som jag mer eller mindre hade förträngt. Nästan så jag funderar på att låta mina rullar ligga till sig i fortsättningen.

Mitt gamla härke till skanner har för övrigt börjat strula. Så negativen är avfotograferade med min pocketkamera. Därför är väl inte kvalitén riktigt lika schyst som den brukar. Men det får duga tills jag fått igång skannereländet, eller köpt en ny.

SE BILDEN: Jag och Fujifilm X100S åkte till Italien...

Mitt i den Italienska provinsen Toscana ligger staden Siena. Känd för sitt läder och hästtävlingen Palio som hålls på stadens största torg två gånger varje sommar. Dit styrde jag kosan under min sista semestervecka och som sällskap hade jag en nyinköpt Fujifilm X100S.

För så är det - jag kunde helt enkelt inte motstå frestelsen utan beställde mig en Fujifilm X100S för knappt två veckor sedan. Passande nog damp den ner bara ett par dagar innan jag skulle resa iväg. Två extra batterier hann jag också med att få hem via postorder.  

Men det var inte ett helt lätt beslut kan jag lova. Ni som följer min blogg vet att jag köpte föregångaren när den kom ut men att jag efter bara några månader sålde av den i ren besvikelse. Allt för många skumma egenheter och en bristfällig AF fick mig helt enkelt att snabbt tappa fotoglädjen.

Samtidigt var kameran fantastiskt trevlig på många sätt. Det knivskarpa objektivet, den optiska sökaren, de superfina bildfilerna, den träffsäkra autovitbalansen och blixtens välmodererade ljus tillsammans med formatet och utseendet gjorde att kameran på många sätt spelade i en helt egen division jämfört med allt annat som fanns (och finns).  

Därför har jag inte kunnat låta bli att lockas av efterföljaren. Inte minst eftersom det hävdats att tillverkaren åtgärdat alla de där egenheterna som gjorde den ursprungliga X100 till en så omständlig kamera. Liksom att jag personligen verkligen har saknat en smidig digital snapshot- och gatufotokamera i lagom storlek.

Hur är då nya X100S? Tja, enligt min mening mer eller mindre som en helt annan kamera. De har verkligen lyckats åtgärda i stort sett alla de där otroligt frustrerande bristerna som X100 hade. Det kan jag säga utan att tveka efter en hel veckas intensivt fotograferande i alla tänkbara situationer.

Det första som märks är naturligtvis förbättringen av kamerans AF. Den är avsevärt rappare men framförallt mycket mera träffsäker och sätter skärpan mer eller mindre hela tiden vilket knappast X100 gjorde. Tillsammans med en kvickare uppstart är förmodligen detta de två saker som förändrat känslan i kameran allra mest. Nu känns den pålitlig och proffsig.

Men även gränssnittet för menyer och övrigt är rejält förbättrat. Dessutom har några knappar bytt plats och delvis fått andra funktioner. Man hamnar inte alls på samma sätt i ett förvirrat och frustrerande grävande bland ologiska menyer vilket lindrigt sagt är otroligt befriande. Det går snabbt att komma åt och ändra viktiga inställningar.

För det mesta använde jag kameran på klassiskt gatufotomanér. Alltså med hyperfokalavstånd och förinställd bländare och slutartid. Jag valde att jobba med bländare 5.6, en 500 dels sekund och skärpan satt på tre meter. Med en motsvarande 35 mm-optik blir det bra. Skärpedjupet täcker in lagom mycket och slutartiden är tillräckligt snabb för att frysa rörelser.

Enda skillnaden mot när jag plåtar analogt är att jag körde med auto-iso. På så sätt kan jag använda digitalkamerans styrka ihop med ett analogt tänk vilket jag tycker funkar extremt bra. Oavsett om man befinner sig i solsken eller skugga exponerar kameran för det mesta rätt.

Men jag tog också en del porträtt, detaljbilder och rena minnesbilder (läs semesterbilder). Då använde jag i regel full automatik. Och kameran sätter verkligen exponering, skärpa och allt annat så klockrent att det oftast är lönlöst att fibbla med manuella inställningar. 

Personligen tycker jag att förändringarna har gjort nya Fujifilm X100S till en kamera som nu fungerar helt superbt. Jag ser i ärlighetens namn inget behov av att använda någon annan digitalkamera. Den kommer att bli min vardagskamera, resekamera, och gatufotokamera framöver - tveklöst är det så. 

P.S. För att lugna eventuellt oroliga själar så betyder detta såklart inte att jag tänker sluta använda min Leica M6. Att plåta analogt är ett parallellt spår liksom...