Viktig fråga: ska jag köpa svart eller silvrig Leica?

Jo men visst, serru! Här kommer ett nördinlägg som heter duga. Nu tänker jag helt enkelt gräva ner mig i ett kvasiämne på allvar. Så vet du med dig att din mage börjar överproducera magsyra av sådant här. Sluta läsa nu. 

Som jag skrev i mitt förra inlägg planerar jag att köpa en Leica M6 som 40-årspresent till mig själv. Jaha, så han föll tillslut ner i Leicaträsket, kanske någon tänker då. Ja, det gjorde han. Det är ett korrekt konstaterande. 

Hursomhelst. Självfallet tar man inte stora steg av det här slaget utan problem. Och i det här fallet handlar det om vilken färg jag ska välja. Ska jag köpa en silvrig eller en svart Leica? Ni inser att detta inte är en lätt sak. Det är en stor, svår och viktig fråga. 

Man skulle kunna säga att det handlar om kamouflage. Ju ofarligare, vardagligare och amatörmässigare man ser ut som gatufotograf – desto bättre. Därför inbillar jag mig faktiskt att en silvrigt Leica M6 är det smartaste valet. Den är diskretare, så att säga. 

Samtidigt har jag märkt att det finns betydligt fler svarta M6-or på marknaden. Silvriga är svårare att få tag på. Nu har jag för all del inte särskilt bråttom. Jag kan vänta någon månad tills det rätta tillfället dyker upp. Men vad säger du? Vilken kamera är smygigast i sammanhanget? Svart eller silvrig? Jag vill ju inte begå ett stort misstag här...

P.S. Dom här två bilderna är tagna med en silvrig kamera. Hade dom gått att ta med en som var svart? Eller hade bilderna kanske till och med blivit mycket bättre då?

Måste en gatufotograf ha en Leica som Eric Kim?

Jag halkar in på Eric Kims blogg via artikeln här på fotosidan. Scrollar mig genom hans inlägg och hittar en del ganska kul grejer. Han verkar helt klart vara en skön prick den där snubben. 

Men ganska snabbt inser jag att det talas väldigt mycket om Leica i Eric Kims blogg. I ett inlägg påstår han till och med att en Leica M6 är mest ”bang for the buck” om man vill ha en schysst gatufotokamera.

Njae, där måste jag nog myndigt resa mig upp och protestera. Man kommer faktiskt jäkligt långt med exempelvis en Canon Canonet GIII QL17 som kostar runt tusingen. Det finns även andra liknande kameror från Yashica och Minolta som är ungefär lika bra. 

Vill man sedan ha utbytbara gluggar finns snorbilliga mätsökare från både Canon, Cosina Voigtlander, med flera. Att lägga tio papp på en Leica M6 med glugg är inte alls mest pang för pengarna i min värld - långt ifrån. 

Självklart beror detta på att Eric Kim är sponsrad av just Leica vilket det såklart inte är något fel med. Men man ska i alla fall ha detta klart för sig när man läser diverse fotobloggare på nätet. Många är sponsrade och det är alltså inte där du kommer att få den mest neutrala informationen. 

Ja, så finns det förstås bloggare som inte blir betalda av Leica men som ändå har svårt med neutraliteten. Ingen nämnd, ingen glömd ;-)

Titta förresten på bilden här ovanför. När jag skulle lägga in den i bloggen började jag fundera på varför jag tog den. Vad var det jag såg som fick mig att höja kameran och trycka på avtryckaren? 

Ibland är den frågan märkligt svår att svara på, men i det här fallet vet jag exakt vad det var som fångade mitt intresse. Jag kände nämligen igen mig själv i de här två tjejerna som uppenbarligen verkar vara nära kompisar. 

För jag minns hur jag själv och min bästa polare i tonåren också brukade gå omkring nästan likadant klädda. Jag har bilder hemma i mina album där vi klädmässigt ser ut som kopior av varandra. Man kan se detta ganska ofta hos tonåringar. 

Så det är väl förmodligen som det sägs; bilderna vi tar är egentligen speglingar som säger mer om oss själva än om personerna vi avbildar. Men vad säger i så fall bilden här under?

För övrigt börjar jag tröttna lite på det analoga köret. Jag lär nog återkomma till det i ett annat blogginlägg.

Leica är sämre - så det så!

Achtung meine damen und herrn! Om ni tillhör den förtjänstfulla skaran som älskar Leicakameror över allt annat här på jorden så ber jag er sitta ner när ni läser detta inlägg. Ha gärna något lugnande i närheten eller i alla fall en kär person att hålla i handen. Jag säger detta av högsta välmening eftersom jag gillar er.

För ett tag sedan hade jag fått för mig att jag absolut skulle ha en M-Leica. Men eftersom pengarna inte räckte till blev det en Canon 7 istället. Nu, efter ett antal månader har jag haft förmånen att jämföra min ”sjua” med flera M-Leicor och min slutsats är följande: M-Leica är en sämre kamera.

Om du är Leicafan och fortfarande läser detta så tänk nu på hur mycket annat som är fint och viktigt här i livet. Kameror är inte allt. Såja, ta nu ett djupt andetag…

Vad menar jag då med detta ofattbara påstående (för Leicaägare)? Jo, trots att sökaren anses vara Leicas stora styrka har jag jämfört sökaren på min Canon 7 från 1961 med den på en M6 från 2001. De är utan tvekan fullt jämförbara. Fan vet om det inte till och med är lättare att ställa skärpan på min Canon 7.

Men inte bara det. På min japanare har jag ljusmätare. Jämfört med en M3 eller en M2 från samma period så är det inte dåligt.  Och så har vi det där med att byta film. När konstruktörerna på Leica bestämde hur det skulle funka var de förmodligen höga på opium. För något så förvirrat har väl kameravärlden aldrig skådat varken förr eller senare.

Nej. Det blir ingen Leica för min del.En Canon 7 med ett par budgetgluggar från Sovjetunionen är lika bra. Ja, till och med bättre och dessutom bara en tiondel så kostsamt. För det sämsta med Leica är ändå priset. Som när någon utan att skämmas vill ha sju-åtta tusen för en gammal bucklig M2. Det är dom inte värda någon dag i veckan.

Slutligen. Till er Leicaägare som fortfarande läser och inte ligger på golvet i fosterställning eller googlar efter en tillgänglig lönnmördare. Jag menar inte att Leica är en dålig kamera, absolut inte! Bara att en Canon 7 är mycket bättre! Se bara på dessa bilder hur bra de är:

OBS: inlägget kan innehålla en viss mängd ironi! ;-)

Mätsökarjakten pågår - och är det analoga på väg tillbaka?

Min nuvarande gatufotoutrustning. Canon Canonet och T-MAX 400. 

Ibland är man sådär lagom naiv och okunnig om hur verkligheten förhåller sig. Det har jag insett i min jakt efter en bättre mätsökare än min Canonet QL17. Jag trodde nämligen att jag skulle kunna hitta en gammal schyst sextiotalare med utbytbar optik för ett par tusenlappar eller så. 

Det sket sig dock kraftfullt skulle man kunna säga. Ja, nu beror det såklart på var man lägger ribban. Men om vi föreställer oss en förbättring jämfört med min Canonet och inte en försämring. Då sket det sig även om det går att hitta mätsökare för tvåhundra spänn.

Självklart har jag också blivit inspirerad av alla Leicagubbs här på fotosidan. Men Leicakameror är löjligt dyra. En gammal M2 från 60-talet kan kosta uppemot 10 000 kr. Och då talar jag alltså inte om ett samlarobjekt. De billigaste som jag har hittat ligger på runt 5 – 6000 spänn. Det är ganska saftigt för så pass gamla kameror.

Ändå verkar det just nu som det blir en Leica trots allt. För om man vill ha en välbyggd begagnad mätsökare som håller år ut och år in så är dessa tyska järnspisar förmodligen allra bäst. Det är svårt att komma ifrån. Sedan tycker jag ändå att priset är jävligt överdrivet. 

Pentax MX är en kul kamera från 70-talet som man fortfarande kan komma över väldigt billigt.

Det jag har märkt när jag har surfat runt på nätet och spanat är också att många analoga kameror har stigit i pris sedan jag kollade förra året. Om jag skulle våga mig på en liten spådom så tror jag att det analoga är på väg att bli populärt igen. Man får i alla fall den känslan. 

Kanske kommer vi att få se nytillverkade analoga kameror i framtiden. Det skulle faktiskt inte förvåna mig ett dugg. Men då tror jag att det handlar om nya versioner av klassiska modeller från 60- och 70-talet, eller något liknande. Alltså inga analoga 90-talskopior med full automatik och tusenmiljoner funktioner. 

Leicor, Micke Berg och att börja använda prylarna man köpt

Igår slank jag in på fotografen Micke Bergs fotoblogg och läste lite. Det brukar jag göra nästan varje dag. Den här gången delade han ut några rallarsvingar riktade mot alla som snackar om Leica i olika forum på nätet. Han tyckte uppenbarligen att det var för mycket fokus på fel sak.

Jag gillar Micke Berg. Hans bilder har en skön och avskalad direkthet som tilltalar mig. Dessutom skriver han lite som Charles Bukowski gjorde - en av mina absoluta favoritförfattare. Det är vulgärt, hårt och naket. Pang, pang, pang!

Samtidigt tycker jag att Micke Berg den här gången skjuter på fel mål. Jag menar, de flesta som deltar i den här sortens diskussioner på nätet är ju amatörfotografer. Eller också är dom som jag. Folk som frilansar och fotar lite för att det är skoj och för att tjäna en extra slant ibland vid sidan av sitt vanliga kneg.

Man måste ta hänsyn till folks möjligheter och ambitionsnivåer. Alla fotar inte för att förändra världen eller för att göra avtryck i historien. Många håller också på för att dom gillar prylarna, att snacka teknik och grotta in sig i tester. Det är visserligen inte min bag, men jag respekterar det.  

Men på en punkt kan jag hålla med Micke Berg. Var är bilderna från alla dessa nyinhandlade kameror? När ska vi börja använda alla prylar vi har köpt? Ja, frågan är riktad till mig själv också. För nog har även jag grejer så det räcker om jag ska vara ärlig.

Så därför blir uppdraget till mig själv att börja använda det jag har och producera fler bilder istället. Det är mitt Micke Berg-löfte. Jag ska bara köpa en Leica först! ;-)

P.S. Bilderna har inget med texten att göra. De är från ett konstnärligt performance som heter ”Nio Män”. Samtliga är plåtade med min Canon 5D Mk II ;-)