Analogt i all ära - men jag börjar tröttna

När jag hade knäppt bilden här ovanför kände jag frustration. Sekunden innan stod nämligen damen till höger i samma framåtböjda ställning som sin väninna mitt emot. Det såg ganska kul och charmigt ut men tillfället försvann eftersom jag tvingades ändra exponeringsvärdena på min helmanuella analoga kamera (och så fick jag inte till skärpan heller).

Nu hade detta antagligen inte blivit en särskilt exceptionell bild i alla fall, men det är ändå ett av skälen till varför jag just nu grubblar på om jag ska börja köra digitalt istället. Jag tycker mig helt enkelt allt för ofta missa bilder som jag förmodligen hade satt utan problem om jag plåtat med exempelvis min 5D Mk II.

Främsta skälet till att jag tvekar är det där med smidigheten. En tyst, diskret och liten mätsökare är i grunden en dröm för oss gatufotografer. En betydligt större, svart, bullig och ganska ful systemkamera är tyvärr inte alls lika lockande.

Men jag retar mig mer och mer på de där missade bilderna om jag ska vara ärlig. Jag har ju övat upp mitt bildseende, jag har förmågan att reagera, men när jag fotar analogt förvandlas kameran aningen för ofta till ett hinder – inte en möjlighet. 

Som grädde på moset har jag upptäckt att min Canonet QL 17 som jag älskar att använda för gatufoto bakfokuserar med flera meter. Förmodligen ett resultat av att jag förra året tappade den i asfalten så delarna flög åt alla håll. 

Alltså är det kanske dags för mig att på allvar prova vad min 5D Mk II går för. Om jag skruvar av batterigreppet och slänger på en fast trettiofemma eller en femtia så är den inte särskilt stor heller. Så jobbar exempelvis Magnus Fröderberg här på fotosidan och han lyckas tveklöst riktigt bra med sitt gatufotograferande. 

Läser annars Alf Johansson blogg SPÅNERIER och ser att han föredrar analogt på gatan. Intressant hur vi alla gör olika ställningstaganden. Inget är rätt eller fel - det handlar bara om att hitta sitt eget sätt. 

Istället för dyr workshop - gör det själv

Att gå på fotografisk workshop har tydligen blivit populärt. I Stockholm har fotoveckan nyligen varit med ett antal workshops och i diverse bloggar talas det om workshops både i Sverige och utomlands. 

Jag kan tveklöst förstå grejen och det verkar väldigt kul, men samtidigt tror jag att många skulle klara sig alldeles utmärkt på egen hand. Det gäller helt enkelt att våga lita på sin personliga förmåga och inse att svaren man söker nästan alltid finns inombords.   

Så tänk ut ett lagom utmanande uppdrag, avgränsa dig noga, sätt tydliga mål, jobba på hårt och se sedan till att få feedback från olika håll. Något som inte är jättesvårt i dessa internettider och som fotografer förut klarade av både utan webben och workshops. 

En alternativ väg är att starta projekt ihop med några fotointresserade polare. Diskutera foto tillsammans, titta på varandras bilder, titta på andras bilder och våga vara kritiska på riktigt. Det funkar också. 

Kom bara ihåg att hur man än vrider och vänder på saken så är det DU som måste göra jobbet för att utvecklas. Det är inom dig själv något måste ske och det kräver en rejäl insats. Glädjande nog är det en process som du faktiskt kan starta helt och hållet på egen hand och utan att det kostar dig en krona.