Jag testar att vara kvinnlig fotobloggare # 2

Den här helgen har jag testat livet som kvinnlig fotobloggare. Igår la jag ut första inlägget och här kommer det andra. Det har varit en spännande helg men nu är den snart slut och jag kommer att återgå till mitt vanliga trista jag.

Men det finns en annan sak som jag också har funderat på. Nämligen hur det är att vara en sådan där typiskt manlig fotograf av den äldre generationen. Ni vet en sån som var med när det begav sig och som liksom vet vad det skitiga livet innebär.

Hmmmm…jag får återkomma i ämnet…. 

Jag testar att vara kvinnlig fotobloggare # 1

Hur är det att vara kvinnlig fotobloggare egentligen? Ja, det har jag funderat över ett tag nu. Tillslut bestämde jag mig för att göra slag i sak – jag bestämde mig för att bli en kvinnlig fotobloggare över en helg. 

Så jag stängde av den manliga blicken, tog på mig mina feminina glasögon och satte igång. Här kommer de första bilderna. Tack för inspirationen alla kvinnliga fotobloggare där ute…  

Ska jag sälja min jädrans X100?

Ja, ja, ja, jaaaaa!

Jag vet att detta kommer att bli ett pinsamt inlägg för min egen del. Ungefär som när man flabbar på bio fast ingen annan gör det. Eller som när man har klagat på jobbkollegan i matsalen och efteråt får veta att personen i fråga satt vid bordet bakom. Som sagt, pinsamt.

Jag tillhör nämligen skaran som skamlöst hyllade X100 när den kom. Undertecknad skrev till och med flera frustande blogginlägg (nej, jag tänker inte länka) där jag gick i försvar mot alla dessa belackare som vågade vara kritiska. Och nu funderar jag på att sälja.

Varför?

(Ovanstående ord anses av många rutinerade journalister vara världens bästa fråga. Den kan man ställa i alla lägen. Vad det nu har med saken att göra?)

Tyvärr har jag inget bra svar. Jag vet inte riktigt. Varje gång jag tar fram kameran tänker jag att det är en förbaskat trevlig liten sak. Snygg är den. Bra format har den. Så levererar den helt suveräna bildfiler också. Ja, grymt fina helt enkelt! Till skillnad från många andra tycker jag inte att autofokusen är dålig heller.

Så vad är då problemet Herr Johansson? Jo, problemet är att jag inte använder kamerauslingen. Och jag känner inget sug efter att använda den heller. Den ligger i ett skåp. Nästan ny. Outnyttjad. Meningslös. Återigen – varför? Jag vet fan inte!

Bilderna i det här inlägget är såklart tagna med min X100. Kameran som jag nu funderar på att sälja. Fast jag inte vet varför…

Porträtt, Hans Gedda och så lite gatufotospånerier

Att ta porträtt är något av det absolut roligaste jag vet. Samtidigt är det något av det svåraste jag vet. Det är så otroligt lätt att man fastnar i klichéer eller att man inte får tillräckligt bra kontakt med personen framför kameran. Något som i värsta fall kan leda till pinsamma misslyckanden.

När det kommer till porträtt har jag många favoritfotografer som har inspirerat mig genom åren. Allt från storheter som Richard Avedon, Anton Corbijn och Annie Leibovitz, till mindre kända namn som går att hitta på nätet. För även om storheterna imponerar kan man hitta fantasiska men okända porträttfotografer därute.

Bland svenska fotografer finns en favorit som man sällan hör talas om – nämligen Hans Gedda. Det är märkligt att det är så tyst om en fotograf av den kalibern kan jag tycka. Här har vi i mina ögon en person vars bilder verkligen borde ställas ut på Fotografiska.

Hursomhelst. När det gäller mina egna porträtt så föredrar jag allra mest att ta miljöporträtt. Arrangerade porträtt fast som nödvändigtvis inte behöver se arrangerade ut. Den senaste tiden har jag också dragits mot ”skitigare” porträtt som bygger mer på känsla än teknik.

I det här blogginlägget kan ni för övrigt se en serie bilder tagna med film. Av någon anledning tycker jag om de porträtten mycket mer än de jag har tagit med mina digitalkameror. Jag vet faktiskt inte varför.

Och så ett porträtt av ett lite annat slag. Här har jag värderat känslan högre än den tekniska perfektionen. 

Just det ja, så var det ju det där med gatufoto också. Den senaste tiden har jag förkovrat mig i ämnet, läst lite bloggar, spanat in filmer, och så vidare. En intressant sak som slog mig var ett påstående som jag stötte på flera gånger - nämligen att riktigt bra gatufotografer vägrar ha en punchline i sina bilder. 

Det var något som jag tyckte var ganska intressant och rent av uppfriskande faktiskt eftersom det ofta framhålls vara ett krav för just gatufoto. Alltså att bilderna ska ha en slags punchline.

Bilder, bilder, bilder - blir det för många?

Idag gick jag till frissan.

Intresseföreningen antecknar.

Hursomhelst så brukar man kunna sitta och fundera en stund medan man blir klippt. I alla fall om man har en sammanbiten och målmedveten frisör som inte säger så mycket. Vilket jag turligt nog hade.

Det jag tänkte på medan två månaders ragg försvann från skalpen var hur fantastiskt det är med internet. Det är så lätt att få sina bilder publicerade, sedda och kommenterade nu för tiden. Samtidigt slog det mig att det även finns flera nackdelar med detta. Inte minst det ständiga behovet av uppdateringar som webben skapar.

Jag läste ett uttalande i en fototidning för många år sedan. Det var en fotograf som blev intervjuad. Jag kommer tyvärr inte ihåg vem, men han sa något i stil med: ”skillnaden mellan proffs och amatörer är att proffsen aldrig visar sina dåliga bilder”.

Det ligger en hel del i det konstaterandet tycker jag. Att som fotograf tänka efter och verkligen bara visa sina bästa bilder är nog inte så dumt om man värnar om sitt personliga varumärke. Precis som att en affär inte visar upp dåliga produkter borde inte en fotograf visa upp dåliga bilder.

Men det kan vara ganska svårt i dagens läge när omgivningen förväntar sig ständiga uppdateringar. Något som innebär att många publicerar halvdana bilder bara för att kunna skriva ett blogginlägg eller få reaktioner på flickr. Det är också allt för lätt att utan eftertanke ösa upp bilder på webben. Tekniken rent av uppmanar till det med digitalkameror, datorer och bredband. 

Jag funderar därför på om jag inte ska bli lite mera restriktiv i fortsättningen och faktiskt hålla igen något. Kanske också rensa upp bland alla mina bilder på nätet och snygga till min framtoning helt enkelt. Det är nog inte så dumt egentligen.

Nåväl. Bilderna i denna bloggpost är tagna med min Canonet QL17. Jag blev lite sugen på att fota analogt igen. Den här gången gick framkallningen utmärkt och helt utan tragiska incidenter. 

Å så ett par bilder från det underbart fina semestervädret som vi har här i Karlskrona. Det är knappast någon riskt att man bränner sig i solen...