SE BILDEN: Det som är bra är det som blir av

Ett av de största hindren i våra liv är oförmågan att få vettiga saker gjorda. Detta är något som mängder med filosofiskt lagda personer har konstaterat i tusentals år. Inte sällan finns både idérikedomen och engagemanget, men energin läggs allt för ofta på fel saker.

För min egen del har jag konstaterat att jag bland annat lägger ganska mycket tid på att surfa runt på nätet. Det vill säga facebooka, blogga, sitta och kolla på Flickr, Fotosidan och så vidare. Självklart är det inget fel med att göra det som avkoppling ibland, men det är så otroligt lätt att timmarna rinner iväg på ett smått obehagligt sätt.

Samtidigt har jag ett fotografiskt projekt på gång som det vore kanon att få klart inom ett halvår. Jag har också idéer om att delta i portfoliovisningar, hitta seriösa utställningsmöjligheter och så vidare. Därför känner jag helt enkelt att det nu är dags för mig att börja göra saker – på riktigt. It’s time to get real!

Min strategi är att tona ner mig själv på nätet framöver och lägga krutet på sådant som verkligen betyder något. För en sak är säker; det är inte på webben the real stuff happens. Om saker ska hända i verkligheten måste du nämligen gå ut och göra saker i den riktiga verkligheten.

Jag har också bestämt mig för att fortsättningsvis inte visa så många bilder från mitt projekt som jag har gjort tidigare. Om boken och utställningen ska bli intressant kan jag inte pumpa ut alla användbara foton i förväg på nätet. Så framöver kommer jag inte att visa de bästa bilderna mer än undantagsvis.

Det känns väldigt rätt att ta det här steget just nu. Jag känner mig taggad att fokusera till 100 procent på det sista som måste göras. Att i det här läget koppla bort alla meningslösa störningsmoment är faktiskt det enda vettiga. 

SE BILDEN: Konsten att lära av konsten

I veckan var jag på Fotografiska och spanade in Henri Cartier-Bresson. Jag tänker inte recensera utställningen för det har andra redan gjort så bra. Det enda jag kan säga är att det kanske var väl många bilder att ta in på en och samma gång, vilket i och för sig inte behöver vara negativt. Snarare är det en utställning att återkomma till.

Det jag istället tänkte skriva om är detta med hur vi fotografer har en hel del att lära av den klassiska konsten. Inte minst HCB är ju känd för att han som ung gick i konstskola. Något som också syns tydligt i hans bilder hur de är uppbyggda, hur han jobbade med linjer, kontraster och så vidare.

Detta betyder inte att Bressons sätt är det enda rätta eller att man inte kan hitta andra vägar till bra bilder. Men det finns ändå skäl till varför det existerar ett antal förhållningssätt inom konsten som funnits ända sedan människan började karva ner grottmålningar och som fortfarande lärs ut på konstutbildningar idag. De funkar!

På utställningen fanns ett antal bilder på Henri Cartier-Bresson själv som var kul att se.

Varför de fungerar beror i allra högsta grad på hur våra hjärnor är uppbyggda. Precis som när det kommer till smaker finns det sådant vi instinktivt reagerar på när utsätts för det. Visuella element som underlättar för våra medvetanden att läsa av och tolka det våra ögon tar in. Sedan finns det såklart skillnader som beror på kultur och så vidare.

Att lära sig åtminstone de mest grundläggande byggstenarna tror jag de allra flesta fotografer skulle tjäna väldigt mycket på. Samtidigt märker jag att det finns en rädsla inför detta. En rädsla för att bli allt för stel, fyrkantig, gammalmodig, och så vidare. Personligen tror jag att den rädslan är helt obefogad. 

SE BILDEN: Går det att blanda analogt och digitalt?

När jag började mitt gatuplåtande visste jag inte säkert om jag skulle köra analogt eller digitalt. Eftersom tekniken i allra högsta grad påverkar slutresultatet insåg jag att det förmodligen var en dålig idé att blanda. Risken fanns att bilderna sedan inte skulle passa ihop på grund av tekniska aspekter, tänkte jag.

Jag valde som en del av er vet den analoga vägen vilket jag nu i efterhand känner var helt rätt. Just därför har jag passat mig för att fotografera digitalt under tiden eftersom det skulle kännas retfullt om jag satte ett gäng allt för bra bilder som sedan ändå inte skulle funka i mitt projekt.

Men efter att ha låtit Leican få vila ett tag nu funderar jag på om det kan ha varit ett överdrivet beslut. Ta exempelvis en titt på bilderna i det här inlägget. Alla är fotograferade digitalt och sedan konverterade till svartvitt på enklast tänkbara sätt genom funktionen "blanda kanaler" i Photoshop.

Om jag verkligen hade ansträngt mig på allvar, lagt på korn och så vidare hade kanske inte skillnaden märkts över huvud taget. Men hade det räckt för att få bilderna att funka ihop med det jag gjort analogt? Jag vet ärligt talat inte. För kanske är det även uttrycket som skiljer.

Oavsett vad tänker jag fotografera digitalt parallellt med mitt analoga plåtande framöver. Men enbart ibland för inspirationen och det höga nöjets skull. Fokus ska helt klart ligga på det analoga så mitt projekt blir klart till hösten. I nuläget vet jag nämligen inte om jag vågar riskera alltsamman genom att byta teknik. 

SE BILDEN: Gatufoton som inte riktigt känns som gatufoton

Bilden här ovanför har kommit till enligt konstens alla regler. Ändå känns det inte som ett typiskt gatufoto, tycker jag. Frågan är vad det beror på? Kanske för att bilden verkar lite för genomarbetad på något sätt.

Jag har ett antal bilder av det här slaget i mitt arkiv. De har något över sig som gör att jag undviker att visa dom i samband med mina övriga gatufoton även om jag i grunden kan tycka att de är bra. Men de hör liksom inte hemma där.

Det får mig att fundera över detta med gatufoton. Förmodligen måste de nog signalera ett visst mått av slump och tillfälligheter för att funka. Bilder som ser för genomarbetade ut faller utanför mallen, helt enkelt. Sedan spelar det ingen roll att de kommit till som det sig bör.

För tydlighetens skull syftar jag nu alltså på klassiskt gatufoto som handlar om att dokumentera okända människor och händelser i det offentliga rummet.

För övrigt ska jag upp till Stockholm några dagar i nästa vecka. Då tänker jag såklart spana in Henri Cartier-Bressons utställning på Fotografiska. Det ska bli riktigt kul att fingranska hans bilder. Jag kan lugnt säga att jag ser fram emot saken. 

SE BILDEN: Ibland är jag en feg gatufotograf

Häromdagen när jag var ute och gatufotade såg jag en klockren bild som jag inte vågade ta. Detta är något som händer lite nu och då fast jag har hållit på med mitt projekt i mer än två år vid det här laget. Att våga ta bilder av okända människor på stan är helt enkelt inte alltid så lätt.

Jag har märkt att det är svårare under vintern och våren också eftersom det blir färre fotorundor på stan då. Ångan och rutinen är inte igång på samma sätt som under sommaren. Då vågar jag nämligen betydligt mera och i slutet av sommaren kan jag nästan uppnå en känsla av total gränslöshet. 

Men som sagt, håller jag inte på tillräckligt ofta kommer tvekan krypande tillbaka. Något som gör att jag i vissa lägen väntar för länge, tvivlar, grubblar och missar bra möjligheter.  Sedan går jag alltid omkring i efterhand och har lite småångest över en förlorad bild och förbannar min egen feghet. Det tar temporärt på självförtroendet att misslyckas, helt enkelt.

Samtidigt vet jag innerst inne att detta är högst normalt. Jag är ganska övertygad om att de allra flesta gatufotografer tvekar regelbundet. Vi är ju nämligen inte mer än människor och det är en ganska onaturlig handling för oss att på nära håll fotografera helt okända personer på stan. Det är ett slags inkräktande i andras personliga sfär - en risk till och med. 

Annars har jag periodvis försökt närma mig genom att använda andra metoder. Främst genom att fråga om lov. I dessa situationer går det att arbeta med motivet på ett helt annat sätt och jobba fram en bra exponering där allt sitter. Något jag verkligen kan sakna och länga efter ibland eftersom mycket av gatufotograferandet handlar om hastiga snapshots på ren reflex.

Ta exempelvis en titt på filmen här under. Jag tycker den väldigt bra illustrerar det där med att vänta ut, eller jobba sig fram till en riktigt bra bild.