SE BILDEN: Inte mycket är nytt under solen

På 1700-talet skrev ett sjöbefäl att utvecklingen inom flottan nu hade nått så långt som det var möjligt. Inget kunde bli mera avancerat än vad det var. Idag är det lätt att skratta åt hans naiva och självgoda påstående. Ta exempelvis en titt på de högteknologiska Visbykorvetterna.

Samtidigt ska vi vara försiktiga med att skratta för mycket. Vi människor har nämligen en otrolig förmåga att tro att vi lever i märkvärdiga tider, att det vi upplever, ser och känner på något sätt är unikt för oss här och nu. Eller, att vi ständigt bryter ny mark.

Det kanske enklaste sättet att slå den här sortens villfarelser ur hågen är att läsa om de gamla grekerna och romarna. Det finns en hel del bevarat. Allt från litteratur, dramer och filosofi till ren dokumentation å statens och militärens vägnar.

Ta bara en sådan sak som att man i det antika Rom kunde gå till ett snabbmatställe och beställa sig en hamburgare. Eller att det fanns taxitransporter med taxameter. Liksom vattenklosetter, rinnande vatten, golvvärme och att det var i Rom detta med gatunummer uppfanns. Samma system som vi använder ännu idag.

Men även om ovanstående är spännande är det egentligen när man börjar läsa om antikens filosofer som det blir riktigt intressant. För då framstår det tydligt hur människan i tusentals år har grubblat kring livets stora frågor och att många ”moderna” frågeställningar egentligen är nästintill eviga.

Vad har nu detta med foto att göra, kanske någon läsare undrar. Allt, skulle jag vilja hävda. För det går inte att separera livet från fotograferandet. Man lever inte för att fotografera, man fotograferar för att man lever.

Jag avslutar med ett citat av Seneca den yngre som levde i Rom under vårt första århundrade: ”tur uppstår när du är tillräckligt förberedd för att kunna fånga en bra möjlighet”. Alltså samma sak som Henri Cartier-Bresson sa när han talade om gatufoto 1 900 år senare.

Fler citat av Seneca hittar du här.

SE BILDEN: Mera kameratjat - jag har gjort en Fröderbergare

I början av veckan gjorde jag ett hastigt köp. En trettiofemma inhandlades av en annan medlem här på Fotosidan. Gluggen damp ner igår och idag har jag testat den ordentligt. Bland annat under en liten dagsresa till Kristianstad där jag spenderade några timmar i ömsom skyfall och ömsom tryckande åskvärme.

Jag skulle kunna skylla denna plötsliga affär på Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg. Det är nämligen han som har inspirerat mig till att vilja försöka använda min Canon 5D Mk II som ständig följeslagare och allroundkamera istället för att grubbla på en massa andra alternativ.

Å självklart fungerar kombinationen mycket bra. Kameran är som bekant väldigt kompetent och lättarbetad. Utan batterigreppet och med en normalglugg på är både storleken och vikten klart hanterbar. Det känns inte särskilt besvärligt att bära omkring på grejerna.

Däremot kan jag väl tyvärr inte säga att upplevelsen är lika smidig och spontan som med exempelvis Leican. 5D:n är en bulkigare kamera och man behöver en väska att kunna stoppa undan den i emellanåt vilket jag personligen sällan känner något behov av med Leican.

Framöver kommer jag nog främst att använda utrustningen när jag under mera planerade former ger mig iväg med målet att just gatufotografera. Alltså fortsätter jakten efter den där smidiga vardagskameran som känns behändig att ha med överallt och nästan hela tiden.

Kanske finns den trots allt närmre än jag tror. Jag har nämligen fått kontakt med en man här i Karlskrona som har ett femtiotal gamla analoga kameror som han tänker sälja. Allt från Hasselbladare och Leicor till proffskompakter. På måndag ska jag göra ett besök hemma hos honom. Det kommer att bli riktigt spännande. 

SE BILDEN: Ibland saknar jag min X100

Med tanke på mitt förra inlägg får jag nog lov att erkänna en ganska fånig sak. Det är inte utan att jag saknar min Fujifilm X100 ibland. Insåg det när jag satt och ögnade igenom mina bilder på Flickr som ju har fått nytt utseende och allt.

X100 är tveklöst en riktigt smidig liten kamera som inte minst levererar löjligt fina bildfiler. Bortsett från vissa små egenheter som man får försöka jobba sig runt så har kameran egentligen det jag efterfrågar. Eller i alla fall är den så nära det går att komma i nuläget tillsammans med uppföljaren X100s.

Problemet är bara att jag sålde den jag hade av en anledning. Därför vet jag inte om det är så smart att köpa en igen. Samtidigt kan man hitta X100 för väldigt lite pengar med tanke på vad de kostade nya. Jag har sett dom gå för under 4 000 spänn.  

Ett annat alternativ som jag har funderat på är Ricoh GR1v eller Contax T3. Det är visserligen analoga kameror men de uppfyller en hel del av mina önskningar när det kommer till en bra allroundkamera. Tyvärr har dessa blivit allt för kultiga i fotokretsar och kostar därför lite för mycket, kan jag tycka.

Tja – jag får väl fundera på saken. Har ju sålt av en del kameror så även om jag köper en begagnad X100 har jag en ordentligt nerskalad utrustning vilket är mitt mål. Dessutom har mina gamla grejer inbringat lite pengar så jag går inte minus heller. Kanske kan det vara värt att ge X100 en andra chans...

SE BILDEN: Varför når inte digitalkamerorna ända fram?

Även om jag är mycket nöjd med min analoga Leica så skulle jag vilja ha en bra digital allroundkamera i liknande stil. Men att hitta en sådan verkar i det närmsta omöjligt. För oavsett hur många nya digitalkameror det kommer når tillverkarna aldrig ända fram enligt min mening

Jag har egentligen inga särskilt överdrivna krav (tycker jag själv). Fullformat, optisk sökare, en behändig och smidig kamerakropp, inställningar och knappar enligt traditionellt mönster, utbytbar optik, det är vad jag önskar mig.

Men köp en digital Leica då, tänker kanske någon. Nej, det är inte vad jag är ute efter. Dels är de i mitt tycke löjligt överprissatta, och dels så saknar jag vissa smarta funktioner och faktiskt AF.

Min Canon 5D Mk II utan batterigreppet och med en fast glugg på är det närmsta jag kan komma i nuläget. Även om den har fantastiska styrkor så är den tyvärr ingen kamera jag tycker är praktisk att alltid ha med. Den är helt enkelt för bulkig.

Fujifilm X100s eller X-Pro 1 är väl egentligen det enda på marknaden som kommer i närheten. Fast de når som sagt inte ända fram i min värld. Tänk om någon av de större tillverkarna hade vågat göra en riktig Leicadödare. De borde ha förmågan. 

SE BILDEN: Att bara vara intresserad av foto är ganska meningslöst

Häromdagen blev jag intervjuad av lokaltidningen Sydöstran om mitt gatufotograferande. En av frågorna som reportern ställde var vad jag har för intressen. Tja, foto såklart – tänkte jag. Något som också blev mitt svar.

Men när jag sedan gick därifrån var det med en gnagande känsla. Att bara vara allmänt fotointresserad funkar ju liksom inte. Det räcker helt enkelt inte. Man måste vara intresserad av något mera för att lyckas som fotograf.

När jag tänkte djupare på saken insåg jag att jag faktiskt har många intressen. Först alla de där som de flesta av oss delar. Exempelvis mat, dryck, musik, böcker, resor, och så vidare. Men också intressena som är drivande när det kommer till mitt skapande.

För mig handlar det främst om ett intresse av människor. Det vill säga hur människor är och fungerar på olika plan. Men också kultur. Alltså kulturella fenomen och allt som ingår i olika kulturer och hur det präglar oss människor och våra samhällen.

Jag tror att många som kämpar för att få det att lossna när det gäller sitt fotograferande (och även i övriga livet) nog aldrig på riktigt har funnit sin innersta drivkraft och passion. Det där som får en att gå igång på saker och ting och tycka att det är spännande.

Förmodligen är det en avgörande nyckel för att lyckas komma någonvart med sitt fotograferande. Så har det i alla fall varit för mig.