SE BILDEN: Det svåra med att hitta ett bra ämne

Av flera saker som utmärker duktiga fotografer finns inte minst en som är avgörande. Och det är förmågan att "hitta" intressanta ämnen. Eller ska jag snarare skriva förmågan att nosa upp var det finns en tydlig berättelse som går att förmedla fotografiskt. 

Inom journalistiken sägs att riktigt duktiga journalister behöver ha en bra "nyhetsnäsa". En del menar att det rent av är en speciell talang om vissa har, andra att den går att öva upp. Oavsett vad är den avgörande för en journalist.

Själv tycker jag att detta är något av det svåraste. Var hittar jag den där berättelsen som jag vill förmedla. Och inte minst som jag kan förmedla utifrån mina förutsättningar? Det vill säga ett ämne som intresserar mig tillräckligt, som passar mitt sätt att fotografera och som går att kombinera med ett heltidsjobb.

Tittar man på etablerade fotografer så söker de ofta upp speciella sammanhang där det finns dynamik och där det händer saker. Det kan vara festivaler och marknader, killar som kör Epa-traktor, hundutställningar, kapplöpningsbanor eller nudiststränder.

Så ur det perspektivet är det ganska enkelt. Leta upp "något" som sticker ut och där det är relativt "lätt" att hitta bildmöjligheter. Ändå är det som sagt så svårt.

SE BILDEN: Hur många foton behövs för en bok?

Häromdagen blev jag förbannad på mig själv. På ett bra sätt, alltså. Det som retade upp mig var att jag ännu inte har tagit tag i mina Karlskronabilder som jag har slitit med i flera år. Det är helt enkelt dags att ro skutan i land nu innan alltsammans börjar kännas passé. En bok och en utställning ska produceras.

Så jag satte mig ner och beställde 97 stycken 13x19 cm-printar från Crimson. Det är så många bilder som jag har sorterat fram utifrån cirka 3 000 negativ. Igår var jag och hämtade ut bilderna som ni kan se här ovanför. Nu återstår dock att vaska fram de allra bästa skotten.

Att gallra bland sina bilder är något av det svåraste jag vet. För det är så oerhört viktigt att det blir bra om slutresultatet ska hålla. Därför hoppas jag få hjälp av några personer som kan ge nyttig feedback och som också vågar vara kritiska. Jag räknar därför kallt med att få välja bort några personliga favoriter.

Mitt mål är att ha ungefär 60 stycken bilder kvar sedan. Men jag vet ärligt talat inte om så många håller måttet. Kanske har jag bara 30 bilder som är tillräckligt kvalitativa. Antalet beror inte minst på hur högt eller lågt jag väljer att lägga ribban, men också på att en fotobok såklart kräver en viss mängd bilder för att kännas som just en bok. Hur många vet jag inte. Den får i alla fall inte bli för tunn.

När urvalet sedan är gjort kommer nästa svåra moment; att formge boken. Eftersom mina bilder är traditionella till anslaget vill jag att boken också ska vara det, fast med en modern touch. Ungefär som att det tillverkas nya bilar utifrån gamla klassiska modeller. Hur det skulle kunna se ut har jag dock inte kommit på ännu.

Tja, som ni märker har jag en hel del arbete framför mig. Men nu ska det som sagt bli av.

SE BILDEN: På lördag far jag till självaste Gnesta

Jag är en av dom fotografer som har blivit inbjuden av Bengt Björkbom att ställa ut på Gnestaplanket nu i helgen. Det känns både hedrande och kul. För två år sedan var jag också inbjuden och då visade jag upp ett gäng bilder från mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona.

Jag tänkte göra samma sak i år och idag kom mina förstoringar från Crimson. Tio utvalda analoga bilder som jag har digitaliserat. Och föga överraskande levererar Crimson som vanligt superfina printar.

Att ställa ut sina foton är alltid väldigt roligt och stimulerande, men minst lika roligt är det såklart att träffa andra fotografer vilket jag verkligen ser fram emot att få göra nu på lördag. Det är viktigt att socialisera och utbyta erfarenheter. Annars är det lätt att man liksom tappar framåtdrivet.

För övrigt så flyttar jag till Stockholm den 1 september för att börja jobba med marknadsföringen av Vasamuseet. Det betyder att mitt gatufotograferande i Karlskrona nu har en definitiv deadline. Nu ska jag bara få ihop en bok av alltsammans, liksom hitta något kul fotoprojekt i huvudstaden. Men det ordnar sig alldeles säkert.

Slutligen, om du har vägarna förbi Gnestaplanket så hoppas jag att vi ses där.

SE BILDEN: Kameran är mitt lyckopiller

Ibland har jag funderat på varför jag mår så väldigt bra när jag fotograferar. Vad är det i själva processen som fyller mig med en sådan tillfredställelse? För så är det verkligen, jag känner mig ofta lycklig när jag tar bilder och den känslan tror jag att de allra flesta fotografer kan relatera till.

Svaret som jag har landat i handlar mycket om att befinna sig i nuet. Det är i alla fall vad det handlar om för mig. När jag fotograferar släpper jag helt enkelt mitt självfokus, tankarna skingras och medvetandet riktas utåt mot det som händer runtikring mig och mot det jag gör.

Det finns faktiskt en hel del forskning som indikerar att det förhåller sig precis på det här sättet. Att vi mår som allra sämst när vi låter våra tankar driva iväg med oss och som allra bäst när vi slukas upp och blir deltagande i det som händer i nuet.

Man skulle därför kunna säga att fotografering är en slags mindfullness som hjälper oss att vara mera närvarande i livet. Eller för att citera Henri-Cartier Bresson i dokumentären här under: “The pleasure…it’s here and now – and to be alive, to be present”.

SE BILDEN: Tillbaka till det analoga

I höst hade jag tänkt avsluta mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona. Planen var att jag nu skulle börja jobba med en utställning och en bok. Men så blir det inte. Jag har helt enkelt ändrat mig och kör därför på ett tag till.

Beslutet beror till vissa delar på en nytändning. Jag började nämligen fota med Leican som fått vila sedan september och plötsligt infann sig den där goa känslan igen. En känsla som jag bäst kan beskriva som lusten att göra bild – på riktigt!

Det är märkligt men vad jag än gör faller jag hela tiden tillbaka till det analoga och mina mätsökarkameror. Jag tror det beror rätt mycket på vad bland annat Bengt Björkbom skrev i sin blogg häromdagen; att det är svårt.

Analoga mätsökarkameror kräver att man är med hela tiden. Du kan inte överlåta ”tänkandet” till automatiken. Du måste vara mentalt på banan annars blir det inget. För mig skapar det den där extra utmaningen som triggar igång en slags tävlingsinstinkt. Jag ska jävlar i mej lyckas, ungefär!  

Sedan har jag 20 rullar svartvit film kvar i kylen och det är väl lika bra att köra på tills dessa tar slut. Och om jag känner mig själv rätt lär de nog räcka ända till sommaren, gott och väl. För högre tempo än så håller jag inte.