SE BILDEN: Den vinterälskande gatufotografen (film)

Magnus Fröderberg och jag håller just nu på med ett spännande projekt om gatufoto. Som en del av det ska vi bland annat spela in ett antal filmintervjuer med vad vi tycker är intressanta svenska gatufotografer, där dom får berätta om sig själva och sitt fotograferande. 

För ett par helger sedan träffade vi den första fotografen som ni kan se på bilden här ovan. Och ni som håller koll på gatufotosfären ser säkert att det är Malin Jochumsen som det handlar om. En gatufotograf, som till skillnad från undertecknad, allra helst är aktiv under vinterhalvåret.

Det var kul att träffa Malin och snacka gatufoto. Här under kan ni se en liten teaser, eller typ en bakom kulisserna-film. Vill ni sedan se hela intervjufilmen med Malin, så rekommenderar jag er att hålla utkik här på Fotosidan och i sociala kanaler. 

SE BILDEN: Gör det så enkelt som möjligt, men inte enklare...

Ofta vinner det enkla över det komplicerade. Tanken slår mig medan jag bläddrar i några nyinköpta fotoböcker om gatufoto. Bilderna som jag främst faller för är de oförställda som är tagna rakt på, utan krusiduller och onödiga åthävor. Av erfarenhet vet jag också att det i regel är dessa bilder som stannar kvar i minnet och som jag sedan regelbundet återkommer till för inspiration.

Det är därför en fotograf som Elliott Erwitt alltid har imponerat på mig. Hans bilder består av svartvita snapshots med människor (och hundar) i centrum. Väldigt lite känns tillgjort eller långsökt. Det är situationsbaserade fotografier som bygger på grundläggande kompositionsregler utan krångel. 

Det intressanta med Elliott Erwitt är också att han i intervjuer säger sig vara helt ointresserad av allt som handlar om att analysera och definiera bilder och deras tillkomst. Han plåtar det han tycker är kul och intressant, det vill säga går på magkänslan. Intellektualiserandet och grubblandet överlåter han till andra. Ibland undrar jag om inte det är en väsentlig anledning till varför han är så bra.

Samtidigt tänker jag på hur det ser ut med gatufotot på ett ställe som Instagram. Visserligen plåtar en hel del fotografer i samma anda som Elliot Erwitt. Men, det finns också en tydlig trend där bilder antingen ska vara smarta, eller också fullständigt banala.

Till de smarta räknar jag konceptuella bilder och liknande. Till de banala räknar jag alla dessa grafiska och geometriska bilder där människor främst förekommer som enstaka anonyma siluetter i en övrigt öde och dominant stadsmiljö. 

För att återgå till Elliott Erwitt, så kanske jag behöver förtydliga mig själv något. Hans bilder är visserligen enkla, men inte så pass enkla att de blir ointressanta. Och det är det som är den knepiga balansgången. Eller, som Albert Einstein en gång i tiden lär ha sagt: Gör det så enkelt som möjligt, men inte enklare.

För övrigt håller Magnus Fröderberg och jag på med ett spännande och kul projekt om gatufoto som vi tror kommer att uppskattas av gatufotointresserade. Vi berättar mer längre fram. Just nu får ni nöja er med det här blogginlägget ;-)

SE BILDEN: För att ta bättre bilder - tänk omständigheter

Allt för länge har jag stått och stampat på ungefär samma fläck när det kommer till mitt fotograferande. Jag har kört samma trick om och om igen. Det vill säga inte riktigt utmanat mig själv, utan i regel valt den gamla vanliga och väl inkörda vägen. 

Trots detta så har jag satt ett antal bilder genom åren som jag verkligen är nöjd med. Fotografier som har det där lilla extra som får dem att höja sig över min vanliga nivå. Bilder vilka jag känner mig riktigt nöjd med, men som jag i sanningens namn lyckas få till alldeles för sällan. 

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på vad det är med dessa lyckade bilder som gör dem intressantare och mera tilltalande än mina övriga. Jag har försökt att analysera bilderna i sig. Alltså kompositionen, innehållet, ljuset och allt det där. Vilket såklart är betydelsefullt. Men, så fick jag en insikt som kraftigt ändrade på hela min ingång till ämnet. 

Istället för att analysera de färdiga bilderna som jag är extra nöjd med, började jag fundera kring situationerna under vilka de har uppstått. Vilka de gemensamma nämnarna är. Vad som har fallit på plats när jag presterat som bäst fotografiskt. Och hur detta kan återskapas.

Det jag insåg är att mina mest lyckade bilder i regel har kommit till när jag har varit ute och rest och då verkligen gått in för mitt fotograferande. Eller, under ett specifikt evenemang som jag har besökt enbart i syfte att fotografera. Alternativt när jag själv har satt upp tydliga avgränsningar och mål med vad jag vill åstadkomma. Men, vad är det då som är gemensamt i detta? Jo, det jag kom fram till är följande: 

1. Det har funnits dedikerad tid avsatt enbart för att fotografera utan annat som stör.
2. Tack vare detta har jag lyckats skapa ett starkt fokus på det jag gör.
3. Det har samtidigt funnits en inbyggd begränsning som skapat en viss form av yttre press. Exempelvis tidsbegränsning. 
4 Det har varit utmanande och min tävlingsinstinkt har triggats igång. 
5. Jag har haft kul.

Hur går det då att använda dessa insikter för att höja nivån på sina bilder? Tja, ett försök till det ser ni exempelvis i den här bloggposten. Bilder som jag tog under Stockholm Marathon nu i helgen. Det var alltså under ett avgränsat evenemang med tidspress. Jag fokuserade fullt ut på att fotografera och jag körde gatufoto med blixt, något som jag inte är van vid och som känns utmanande och svårt. Samtidigt ville jag prestera något som ändå kändes bra (tävlingsinstinkten). Och så hade jag kul, såklart. 

Detta är ett första steg till att oftare utmana mig själv och skapa fokus. Men, bara för det tror jag nu såklart inte att jag kommer att sätta helt fantastiska bilder varje gång jag är ute och fotograferar. Samtidigt är jag helt övertygad om att den här strategin kan höja kvalitén på mina bilder och resultera i att jag framöver känner mig betydligt mera nöjd med vad jag åstadkommer. 

SE BILDEN: Våga behandla dina bilder hårt

En gång i tiden övertygade jag mig själv om att bilder ska behandlas varsamt. Att det är viktigt att de är så nära RAW-filen eller negativet som möjligt och att det därför är minsta möjliga efterbehandling som gäller. Jag vet inte riktigt var själva idén kommer ifrån, men sedan dess har jag varit ganska dålig på detta med att dra i spakarna, beskära och så vidare. Exempelvis för att förstärka innehållet i mina bilder. Eller, för att skapa en speciell känsla. 

Men, i helgen som gick ruskade min kompis Magnus Fröderberg om mig på ett positivt sätt angående detta. För vi hade bestämt oss för att ge oss ut och plåta denna första helg efter att coronarestriktionerna hävdes. Min egen plan var dessutom att göra det lite extra svårt för mig genom att plåta med blixt à la Bruce Gilden. Något som jag tycker är svårt och som verkligen tvingar mig ut ur min komfortzon.  

Därför blev det inte så många bilder knäppta och efteråt kändes det mest som en misslyckad dag ur ett strikt gatufotoperspektiv. I alla fall tills Magnus hörde av sig dagen efter och ville se resultatet. Motvilligt skickade jag över ett par-tre bilder, varav den ena var en som jag visserligen tyckte "hade något", men som ur mitt eget perspektiv egentligen var en miss både kompositionsmässigt och tekniskt.   

Men, när Magnus en stund senare skickade över sin version av bilden (se ovan), så blev jag verkligen positivt överraskad. För det han hade gjort var att lyfta fram och förstärka exakt det jag såg och som var min intention när jag tryckte på avtryckaren. Detta genom att göra det som jag själv är så dålig på. Alltså genom att helt osentimentalt bearbeta bilden efteråt. 

Läxan som jag personligen har lärt mig är att det visserligen alltid är bäst om bilden redan från början så mycket som möjligt är nära det du vill åstadkomma. Men, trots allt är efterbehandlingen också en väldigt viktig del av processen. Så, räkna inte omedelbart bort en bild som du tycker är misslyckad. Fundera några varv till. Våga beskära, justera färger, kontrast, efterbelysa, pjatta och så vidare.  

En annan sak är detta med hur otroligt bra det är att låta andra fotografer ge synpunkter och komma med input på ens bilder. Det är så du kan lära dig nytt, ifrågasätta dina inlärda beteenden och vanor, liksom att se dina egna bilder med andras ögon. Så, tack för en nyttig läxa, Magnus!

Här under kan ni förresten se originalbilden och hur den ser ut direkt från min Fujifilm X-Pro 2.

SE BILDEN: Det blev inte som jag hade tänkt mig, men ändå rätt bra

Jag har varit alldeles för lat den här sommaren. För lat för att ge mig ut och gatufotografera så ofta som jag anser är önskvärt. Istället har mina lediga stunder gått åt till att slappa, resa, dricka rosévin, läsa böcker och allmänt ha det lite för bra för mitt eget bästa. Men, den där lille slavdrivaren inom mig har såklart inte alls varit nöjd med situationen. Han som tycker att något trots allt hela tiden måste presteras, göras, klaras av. 

De senaste dagarna, under min sista skälvande semestervecka, har jag därför gett mig ut på gatorna med kameran i högsta hugg,  Allt för att kompensera för min syndfulla lättja. Med målet att åtminstone få till några bilder som är värda att visa upp och som känns bra att ha i fotoarkivet framöver. 

Som vanligt har jag ännu en gång tvingats konstatera att gatufoto kräver tid och fokus. Att bilderna hela tiden finns där, men att det är mitt eget engagemang som är den största nyckeln till framgång eller motgång. En självklar sak för alla rutinerade fotografer, men som ibland måste återupptäckas. 

Jag har också provat på ett par olika metoder på gatan. Dels den som jag oftast brukar använda mig av. Det vill säga att hela tiden vara i rörelse och fånga bilderna i steget. Och dels en metod som går ut på att slå sig ner på en strategisk plats (gärna tillsammans med likasinnade goda vänner och en öl, se sista bilden) och därifrån låta motiven uppenbara sig framför en. Vilket fotot här ovanför är ett exempel på. 

Nåväl, att semestern nu är slut betyder på inget sätt att gatufotosäsongen är över. Den kan räcka långt in i oktober om vädret är bra. Sedan finns såklart dom som menar att det är gatufotosäsong året runt. Jag förstår såklart vad som menas, men håller inte riktigt med.

För mig handlar nämligen detta med gatufoto inte bara om att fotografera, utan i hög utsträckning även om avkoppling och njutning. Och som en sol- och värmeälskande varelse har jag ärligt talat svårt att finna den känslan när temperaturen på allvar börjar falla och mörkret med den. Och ännu mindre trivs jag när Kung Bore gör entré och snön knattrar som Kpistskott runt öronen.

Vi satt på Götgatan i Stockholm när servitrisen tyckte att borden stod för nära varandra för att det skulle vara helt coronasäkert. Så, fram åkte måttstocken. Från vänster, gatufotograferna: Martin Gunnarson, Marcus Johansson och Jimmy Dovholt.