SE BILDEN: I Ryssland är det vi som är konstiga

Även vackra människor dör i krig. Liksom välutbildade, företagsamma och hårt arbetande. Detta känner man väl till i Ryssland där andra världskriget mer eller mindre tömde landet på män i arbetsför och reproduktiv ålder. "Kom ihåg att vi förlorade de allra bästa männen som vi hade", kan man därför fortfarande höra folk säga i Ryssland. Inte minst kvinnor påminner gärna om detta. Ofta med tillägget att det fortfarande märks på det låga utbudet av dugliga män.   

Vissa påstår att detta är en av förklaringarna till varför män och maskulinitet värderas så högt i Ryssland. Att toleransen för ett överdrivet machobeteende därför är större här. Människorna har nämligen inte glömt lidandet som uppstår när det förutom flickor och kvinnor nästan bara finns småpojkar och gamla gubbar kvar i ett helt land. För saken är i grund och botten mycket enkel. Kvinnor vill ha män runt sig. Kvinnor behöver män. Samhällen fungerar inte utan män.

Jag tänker på detta under en taxiresa i Moskva. Anledningen är samtal som jag haft med ryssar som jag träffat. Funderingarna får mina tankar att vandra vidare till den svenska samhällsdebatten. Hur den dominerande synen på män i vårt land är som en motsats till den i Ryssland. Hos oss framställs pojkar, män och manlighet för det mesta som något problematiskt. Mycket sällan hör du positiva ord yttras om män som kollektiv. 

Om den överdrivna machokulturen i Ryssland har sina uppenbara nackdelar och idiotiska inslag, är den svenska synen på det manliga ofta ovärdig och imbecill. För det manliga och det kvinnliga är som yin och yang. Två krafter som behövs och som balanserar upp varandra. Utan den ena kan inte den andra fungera. Det är uråldrig kunskap.

Men att hävda sådana här självklarheter kan märkligt nog få vissa i Sverige att fullständigt balla ur. Alltså, att det maskulina huvudsakligen är något positivt och att det behövs lika mycket som det feminina. Liksom att det finns skillnader mellan könen som har ett värde i sig. När ryssar hör talas om detta tycker de att vi svenskar är väldigt konstiga. Jag är beredd att hålla med. 

Bilderna i den här bloggposten har inget särskilt med texten att göra. De är från Moskva och Sankt Petersburg som jag besökte nyligen. 

SE BILDEN: Workshop om gatufoto - utmanande och kul

Magnus Fröderberg har redan publicerat ett inlägg om vår workshop som vi höll nu i helgen på Fotografiska. Det var premiär för oss båda och visst var det lite pirrigt inledningsvis. Men samtidigt kändes det fantastiskt att få den här möjligheten. Det är ju både roligt och lärorikt att få dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter på det här sättet. Och så hade vi turen att det var ett skönt gäng som hade bokat upp sig på workshopen också. 

Under kursen fick deltagarna ge sig ut på stan och fotografera i några timmar, både på lördagen och på söndagen. Magnus och jag hade tänkt ut ett antal utmaningar som de fick välja mellan. Vi gav oss också ut i sommarvärmen för att plåta. Tanken var att vi skulle delta på ungefär samma villkor som de andra och därmed vara tvungna att visa upp ett antal nytagna bilder under helgen. 

Själv passade jag på att spänna bågen extra hårt genom att plåta à la Bruce Gilden style. Det blev därför en serie närgångna bilder fotograferade med blixt. Ni som känner mig vet att jag i vanliga fall är en ganska återhållsam och diskret fotograf som glider omkring och knäpper med målet att helst inte bli sedd. Så det här var något helt annat. Men det var faktiskt riktigt kul att göra tvärsemot det vanliga. Och jag tycker resultatet blev ganska bra.

Nu får vi se om det blir ytterligare en workshop här i sommar. Helt omöjligt är det inte. Stort tack i alla fall till den här omgångens deltagare som kämpade på gatorna i nästa 30-gradig värme. Bra jobbat!

SE BILDEN: Mitt stora fotoprojekt som inte blev klart...

Till sommaren är det redan fem år sedan jag slutade harva omkring på gatorna hemma i Karlskrona. Ni som har följt min blogg vet förmodligen vad jag snackar om. Nämligen det där gatufotoprojektet som jag höll på med innan jag flyttade till Stockholm. Den grandiosa planen var då att det i slutändan skulle bli en bok och en utställning. Pinsamt nog har inget av detta blivit av. Men visst, det är inte försent ännu. 

När jag fotograferade som intensivast klagade en del på att bilderna kändes alldeles för gammalmodiga. Det kan nog delvis ha berott på att jag körde analogt, svartvitt och med äldre objektiv som gav bilderna lite av en retrokaraktär. Men förmodligen också på att jag rent metodiskt plåtade väldigt traditionellt med 50-glugg på kameran, zonfokus och ett skott i taget. Något som resulterade i ett ganska klassiskt uttryck.

En annan tänkbar anledning är att livet i en småstad faktiskt skiljer sig från det i en storstad. Även om mina vänner och släktingar hemma i Karlskrona kan ta illa upp nu så är staden aningen sömnig och något efter i utvecklingen. Så när jag nu snart fem år senare plöjer igenom det jag presterade då kan jag på sätt och vis hålla med. Bilderna kan upplevas som äldre än vad de är. Fast man kan också lika gärna säga att de är tidlösa, vilket har en mer positiv klang. Så jag föredrar att se det så. 

Oavsett vad andra tycker så gillar jag själv många av bilderna väldigt mycket. Till och med ännu mer nu än när de var nytagna. De har växt på något sätt. Inbakat i detta ligger såklart även att jag hade riktigt roligt under tiden som jag höll på med projektet. Liksom att ämnet låg mig väldigt varmt om hjärtat. Och sådant ska inte underskattas. 

I den här bloggposten kan ni se några bilder som främst visar barn och ungdomar. Det är framförallt bland dessa motiv som jag hittar mina egna favoriter.

SE BILDEN: Alla dessa kanskebilder

Vid den här tiden på året brukar jag sitta på kvällarna och plöja igenom de senaste tolv månadernas bildskörd. Då sållar, strukturera och säkerhetskopierar jag mitt bildarkiv. Jag spanar också efter bra bilder som har gått mig förbi av olika anledningar. Ibland dyker små guldkorn upp, men också bilder som är mer svårbedömda.

Bilden ovan är ett sådant exempel. En bild som jag tycker har något men som kanske inte räcker hela vägen fram. Den är också ett exempel på detta att gatufoto verkligen handlar om att trycka på avtryckaren i exakt rätt sekund. För precis innan jag tog den här bilden hade mannen i förgrunden sin högerarm utsträckt från kroppen och en telefon i handen. Det såg ut som om en huvudlös figur satt och tittade i en telefon. Absurt och knasigt.

Men jag missade som ni ser just det ögonblicket. Så detta får bli en bild som jag visserligen kommer att spara, men den hamnar i mappen med "kanskebilder". 

SE BILDEN: Jag är sämst på att plåta min vardag

Så här ser min arbetsvardag ut för det mesta. En stor del av dagen sitter jag parkerad framför skärmen med min kollega Elin mittemot. Hon håller på med sitt och jag med mitt. Väldigt många människor har det ungefär så här vecka ut och vecka in. Så det är på inget sätt unikt. 

Kanske är det därför jag så sällan tar några bilder på min arbetsplats eller på mina kollegor. För det känns ärligt talat inte särskilt intressant. De flesta kontorsmiljöer ser ju ändå likadana ut. Du skulle förmodligen kunna plåta ett antal slumpmässigt utvalda svenska kontor och sedan säga att bilderna var tagna på samma ställe. Få hade antagligen ifrågasatt ett sådant påstående. 

Samtidigt är det lite synd att tänka så. För saker förändras även på våra kontor. Allt från datorer och annan teknisk utrustning till inredningen och vad folk har för kläder och frisyrer. Det borde också finnas ett värde i att dokumentera en yrkesvardag som så många människor delar. Plus att bilder såklart är minnen för en själv. 

Fast det är inte bara på jobbet jag alldeles för sällan fotograferar. Samma sak gäller resor till och från jobbet. Vardagslunken hemma. En middag som äts en onsdag i oktober. Fikat med polarna. Veckans matinköp. Svampplockningen med kärestan. Och så vidare. Kanske är det dags att bli lite bättre på att knäppa bilder även i dessa sammanhang. Åtminstone ibland. För även vardagen förändras. Dock sker det ofta på ett nästan omärkligt sätt. Plötsligt inser du att något som bara fanns där är borta. För alltid. 

En kollega på min förra arbetsplats.