SE BILDEN: Istanbul - stök, rök och charm

Det är lätt att gå i fällan när man är ute och reser som gatufotograf. Alltså att falla för sina egna förutfattade meningar och bara ta de där bilderna som redan finns i huvudet från början. Bilder som mest blir en bekräftelse på hur det "ska" vara.

Fotot här ovanför är på sätt och vis ett exempel på detta. För är det inte ungefär åt det där hållet vi förväntar oss att Istanbul ska se ut? Gärna kompletterat med bilder från stökiga basarer, liksom på män och kvinnor i muslimska klädedräkter och närbilder på koppar med turkiskt kaffe eller te.

Det är visserligen inget fel med att ta sådana bilder, men som gatufotograf vill jag försöka komma bortom detta och hitta något annat. Det är inte så lätt alla gånger men det är i alla fall värt att försöka, tycker jag. Här under kommer därför min syn på Istanbul efter tre intensiva dagar i denna intressanta och livfulla stad.

Istanbul ligger vid Medelhavet och har såklart därför många båtar. På vissa av passagerarefärjorna är det knappast något miljöbränsle i tankarna. Istanbul är över huvud taget en ganska luftförorenad stad. Det är rök från förbränningsmotorer, sopeldar, cigaretter, rökelser, kolgrillar och allt annat eldfängt som du kan tänka dig. 

Överallt i staden ser man skolösa och smutsiga barn som tigger - även sent på kvällarna och nätterna. När en femåring sträcker fram en skitig liten kupad hand tycker i alla fall jag att det känns väldigt jobbigt.  Det är också vanligt med kvinnor som sitter på trottoarerna med mycket små sovande barn i famnen. De bor helt enkelt på gatorna. 

Det verkar finnas ett hetsigt temperament som lätt blossar upp. Under våra tre dagar kom vi nära flera högljudda bråk. Inkastarna till stadens restauranger kan också vara förvånansvärt argsinta ifall du inte stannar. På bilden ovan pågår ett slagsmål mellan den orangeklädda renhållningsarbetaren och mannen med ryggen mot kameran. Både knytnävar och tillhyggen användes i bataljen.  

Istanbul är en väldigt stökig och risig stad. Mitt inne bland de flashigaste centrumkvarteren med butiker, restauranger och nattklubbar finns helt uppgrävda gator och överallt ser du fallfärdiga hus och rivningstomter. Bilar står parkerade hur som helst och trottoarerna är i vissa kvarter överbelamrade med sopberg som butikerna lämnat efter sig.

I Istanbul bor runt 15 miljoner innevånare vilket gör staden till den största i mellanöstern. Varje år kommer dessutom runt 11 miljoner turister på besök vilket präglar atmosfären hårt. Inte minst i den gamla staden där inhemska och internationella turister dominerar gatumiljöerna. 

Om du gillar katter (vilket jag gör) kan du glädja dig åt att få se dessa små varelser stryka omkring lite överallt. Katterna är väldigt orädda och verkar också vara omtyckta av folk som bor i stan. 

Istanbul är också en handelsstad av stora mått med mycket kommers. Även bortom turistgatorna myllrar affärslivet och lite varstans finns genuina "spontanbasarer" där innevånarna spänt tygtak mellan husen och sedan satt upp sina försäljningsstånd. I dessa områden säljs precis allt och priserna är relativt låga. 

Avslutningsvis kan jag säga att Istanbul är en fascinerande stad och ett spännande resmål. Det är visserligen högljutt, stökigt och rökigt. Men det är också charmigt och vackert. Människorna är vänliga och miljöerna är pulserande och levande på ett sätt som är svårt att uppleva här hemma.

Det är för övrigt en plats som är ovanligt lätt för oss gatufotografer. Det finns ett myller av motiv att rikta kameran mot och människor tycks inte heller ha något emot att bli fotograferade, snarare tvärtom. Så om du har möjligheten - åk dit!

Bilderna är fotograferade med Fujifilm X100s och X-T1.

SE BILDEN: Direktrapport från Istanbul

Just nu befinner sig Magnus Fröderberg och jag på gatufotoresa i Istanbul. På något sätt känns det som att Magnus (som ni kan se på bilden ovan) har hamnat helt rätt. För detta är nämligen staden där man kånkar och bär in absurdum. Aldrig har jag varit på en plats där jag har sett så många bära omkring på saker, släpa på saker, skjuta på saker, och så vidare. 

Hursomhelst, detta blir en snabb och kort direktrapport från denna myllrande och vibrerande metropol. Fler bilder och en längre text kommer om några dagar när jag är tillbaka i Stockholm. Nu ska vi nämligen ge oss ut på stan igen för att gatufotografera, äta något och möjligen dricka oss en liten öl.

Bilderna är fotograferade med Fujifilm X100s och X-T1.

SE BILDEN: Londons gator satte mig på banan igen

Ibland behövs en rejäl paus från saker och ting. Därför har min blogg legat nere ett tag, liksom mitt gatufotograferande. Men nu är jag tillbaka igen eftersom skrivklådan och de okontrollerbara ryckningarna i avtryckarfingret blev för svåra att stå emot. Och kroppens signaler måste ju såklart tas på allvar.

Under valborgshelgen styrde jag dessutom kosan till London. En viss skillnad gentemot Karlskrona där jag bor, om man säger så. Men det är lika bra att gå ut stenhårt på direkten och det var förbaskat bra. I en storstad som London nöts det där lilla motståndet som kan uppstå mot att fotografera okända människor ner på direkten. Ingen bryr sig heller om ännu en fotograferande turist i mängden. Det blev en bra kick-start, med andra ord.

 
Självklart regnade det de två första dagarna. Men vad vore London utan regn? Inte detsamma.

Men jag ska inte ljuga. Jag kände mig ganska ringrostig och stundtals var det si så där med flytet. Delvis berodde det säkert på att jag körde heldigitalt med min Fujifilm X100s som ju har en glugg motsvarande 35-mm. Då blir det ett visst motstånd när man som jag framförallt är van vid att harva runt med en analog M-Leica och 50-glugg.

När vidvinkel och färg är utgångsläget blir det till att jobba på ett annat sätt. Jag fastnar lätt i mina femtiomillimeterskompositioner och mitt svartvita tänk eftersom jag är inkörd på det. Ibland var jag därför som en åsna mellan två hötappar – ska jag köra min vanliga grej eller försöka mig på något nytt. Jag tror det blev ett mellanting.

Tack och lov bjöd de två återstående dagarna på solsken och behagliga temperaturer. 

Hursomhelst så har ju trots allt Fujifilm kommit ut med en konverter till X100s som ger en brännvidd motsvarande 50-mm i fullformat. Jag tänkte testa den framöver och se om den lösningen kan funka för mig. Men samtidigt ska jag inte klaga på trettiofemman i det här läget, den funkade trots allt väldigt bra i en förtätad jättestad av Londons kaliber.

Annars var det riktigt kul att komma till London igen. Det är exakt tio år sedan jag var där senast. Måste också säga att av de stora städer jag gatufotograferat i under de senaste åren så ligger London i toppen på min lista. London är helt enkelt en fantastiskt kul stad för gatufoto, men också på många andra sätt såklart. De är en plats med massor att se och uppleva. 

Det är inte bara i Sverige som folk står likt förstenade statyer och stirrar ner i sina telefoner.

Det är väl ungefär så här man tänker sig att gamla Londonbor ser ut. 

Att åka till London utan att ta en bild i tunnelbanan är mer eller mindre omöjligt.

Fyra hårda snubbar på rad. Förresten - är inte den där sista filuren otäckt lik Fotosidans chefredaktör Magnus Fröderberg? Hmmmm...konstigt!

Mätsökarkameror, Leica M6 och annat viktigt

För ganska exakt två år sedan knatade jag omkring full av grubblerier. Vad var grejen med dessa mätsökarkameror egentligen? Dög de någonting till? Var det inte bara en föråldrad teknik som hade överlevt sig själv och kunde de över huvud taget vara bättre än mina spegelreflexkameror?

Några månader senare klarade jag inte av att hålla mig längre. Jag ville prova på egen hand och beställde en Canon Canonet QL17 GIII av en snubbe i Dallas. För strax under tusingen fick jag en uppfräschad och justerad kamera med nya ljustätningar. En fungerande originalblixt ingick också i priset. Det var en bra deal.

Canonet är en av de mest prisvärda mätsökarkameror som jag över huvud taget kan komma på. En perfekt liten kamera från 1970-talet. 

Jag kan nog säga att jag omedelbart föll pladask ner i mätsökarträsket. Handhavandet, smidigheten, formatet och utseendet kändes klockrent. Kameran blev en ordentlig nytändning samtidigt som jag återupptäckte det analoga vilket jag helt och hållet hade förkastat några år tidigare när jag blev heldigital. Och kanske var det den största överraskningen. Att jag som i praktiken kände avsky inför det analoga skulle hamna där igen.

Detta är den första gatufotobilden som jag tog med min Canonet QL 17. Eftersom jag blev så nöjd med resultatet väcktes idén att jag skulle göra ett gatufotoprojekt om min hemstad. 

En annan favoritbild tagen med Canoneten. Fotograferad ombord ett Öresundståg som är på väg över bron till Köpenhamn.

På sensommaren året efter kunde jag konstatera att jag nästan bara använde min Canonet när jag fotograferade egna grejer. Samtidigt hade nyfikenheten och lockelsen ökat inför detta med mätsökare. Så jag beställde en Canon 7 från en fotofirma i Hongkong och ett par jupitergluggar från Ukraina. Det var helt enkelt dags att skaffa en kamera med utbytbar optik.

Canon 7 motsvarar ungefär en Leica M2 med skillnaden att den har inbyggd ljusmätare. Min kamera är från 1962.

Ett av de första skotten med Canon 7 och Jupiter 8-gluggen (50 mm/2.0) som jag tyckte höll måttet.

Det här gatufotoporträttet tog jag i Siena, Italien. Det är ett fotografi som jag själv gillar väldigt mycket.

Nu, ett år senare är det dags igen. Häromdagen hämtade jag ut en Leica M6 som jag har köpt genom eBay av en fotofirma i Tyskland. På något sätt blev detta det naturliga steget eftersom jag mer eller mindre bara fotar analogt och med mätsökare numera. Min digitala utrustning används nästan enbart när jag gör fotojobb. 

En vacker syn - eller hur?

För mig har detta blivit ett sätt att maximera nyttan och glädjen av två olika världar. När jag jobbar professionellt som fotograf och har kravet på mig att leverera bilder till kunder är min digitala systemkamerautrustning oslagbar. Jag skulle aldrig byta bort den.

Men när jag jobbar med egna projekt eller plåtar privat triggas kreativiteten och skaparlusten mycket mera när jag kör med analoga mätsökarkameror. Och kanske blir det så när man har fotograferat i många år. Det behövs en viss svårighetsgrad för att gnistan ska tändas. Något jag tycker en mätsökarkamera leder till.

Min Parisbok har kommit - Blurb levererar

Det gick mycket snabbare än vad jag trodde att få fotoboken från Blurb. Jag beställde den förra tisdagen och idag levererades den med budbil och allting. Åtta dagar tog det alltså att få boken tryckt och skeppad från amerikat.  

Jag har aldrig gjort en fotobok tidigare och har därför varit lite lagom förväntansfull. Och jag måste säga att boken blev mycket, mycket bra i mina ögon. Bilderna blev väldigt snygga helt enkelt och det vara bara några ytterst små detaljer som inte var 100 procent.

Faktum är att jag blev lite taggad av detta och jag ska nog försöka göra fler fotoböcker framöver. Dels är det väldigt kul att se sina bilder i tryck och inte bara på dataskärmen, sedan är det ju faktiskt så att det inte är helt fel att ha sina bilder på papper som en rent fysisk backup.

En reflektion som man alltid gör i sådana här sammanhang är också hur förlåtande printar och tryckta bilder är. Därför borde kanske dom som har som hobby att fingranska sina bilder på dataskärmen i 500 procents förstoring, för att sedan hamna i slutsatsen att deras nya kamera är värdelös, testa att göra en fotobok. Det hade nog varit nyttigt.   
 

Slutligen. Inte bara är samtliga bilder i boken tagna med Fujifilm X100, filmen ovan är dessutom gjord med kameran. Inte dåligt, eller hur! ;-)