Bilderna från Rumänien hamnade i rampljuset

Många fotografer drömmer om att ta bilder som ska göra avtryck. Bilder som leder till debatt, förändring och som i bästa fall ska ge dem lite ära och berömmelse. Med förhoppning att de ska få lite fler uppdrag på en snäv arbetsmarknad.

För drygt sex år sedan besökte jag några byar i Valakiet i Rumänien varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige kommer. Det var en omtumlande upplevelse. Framförallt var det svårt att se barn som lever i samma djupa fattigdom som i utvecklingsländer mitt i det rika och blomstrande Europa. När jag har rest i Kina och Indien, har jag också stött på djup fattigdom, men det är alltid svårt när den kryper så nära som i Rumänien. Jag bestämde mig för att använda kameran och anteckningsblocket till att dokumentera det jag såg, och sedan sprida materialet i rätt kanaler för att verka för en förändring.

Jag var inte den första reportern som åkte till byarna i Valakiet, men mina bilder och texter nådde fler. Målet för mig var aldrig att få mycket publicitet, eller att bli känd. Målet var att lyfta utsatta medmänniskors situation, och väcka debatt för en förändring. Bilderna och texterna har sedan dess publicerats i mängder av tidningar, de har varit med i TV, både i och utom landet, och har fått bidra till att lyfta problematiken till en stor grupp människor. De har även fått inspirera kollegor. Efter mitt besök har jag tappat räkningen på hur många reportageteam som besökt området. Jag har även varit behjälplig mot kollegor som åkt dit, och gett dem värdefull information, och förmedlat kontakter.

Den mediala uppmärksamhet blev stor och ledde till förändring, men inte lika stor som jag hade hoppats på. I mångt och mycket beror det på att fel aktörer blev verksamma i området. Aktörer som inte hade tillräckligt mycket kunskap om människornas kultur och levnadssätt. Deras intentioner var säkert goda, men tyvärr slutade det i misslyckande. Om rätt aktörer hade fått förvalta medlen, tror jag att en större förändring hade kunnat ske i området. Som med allt biståndsarbete är det viktigt att både hjärta och hjärna samverkar, annars är det risk för att det blir pannkaka av allt. Den lokala missionsorganisationen som varit verksam i området i lite över tio år ska inte klandras för det som hände. De har hela tiden jobbat med samma mål i sikte utan att göra avkall på det, och det är deras arbete som är fruktbärande, och sakta men säkert leder till förändring i området.

Även om mina bilder fick ett betydligt större genomslag än vad jag vågat hoppas på, ledde de inte till att jag fick fler uppdrag på fältet. Under tre års tid fick jag tyvärr inte möjligheten att åka ut på några reportageresor. Trots att bilderna som jag tagit och texterna som jag skrivit fått ett såpass stort massmedialt genombrott som var till stort gang för biståndsorganisationen som jag då jobbade för, fick jag inte åka på fler resor för dem, trots att jag fick löfte om det. Istället lät de andra personer göra täta resor till både Bulgarien och Rumänien, personer vars bild- och textmaterial var milt sagt uselt. Förvånad försökte jag reda ut frågan varför, och uttrycket ”otack är världens lön” blev väldigt levande för mig. Jag är inte bitter över det som hände, livet är orättvist, och rättvisa är bara en liten bonus som man råkar ut för då och då.

Men nu har det blivit ändring! Biståndsbranschen som jag har minst sagt blandade känslor till idag har jag lämnat bakom mig. Nu jobbar jag på en dagstidning. Sedan hösten 2017 har jag varit ute på sex reportageresor, och jag är inbokad på en resa till södra Asien och Balkan senare i år. Mycket av materialet från resorna har publicerats, men det har inte rönt lika stort medialt intresse som bilderna från Rumänien. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll för mig. Så länge som jag får resa, umgås med, och berätta om människor som jag möter är jag nöjd, och jag lovar att det en dag ska bli till en bok eller fler.

Text och foto: Mikael Good

2020-02-28 12:47   jerrysoderberg

Fina bilder. Mycket värme i mötena som det verkar. Jag hoppas du gör en bok.
Jag tänker lite på Josef Kodulkas bilder. De berör mig på samma sätt som dina. Lycka till med tidningsjobbet.
Jerry

Besvara

Svar från Chasid 2020-02-29 10:04

Tack för din kommentar Jerry! Koudelka är en av mina förebilder, och det är uppmuntande att bli nämnd i samma andetag som honom, även om jag vet att jag står mig slätt i jämförelse! :)
/Mikael

Svara

2020-02-28 13:17   light

Guds välsignelse på dina framtida reportage/bild-resor!

Mikael Good: "livet är orättvist, och rättvisa är bara en liten bonus som man råkar ut för då och då."

En formulering som är värd att bli odödlig! Guldstjärna för den! ⭐

Besvara

Svar från Chasid 2020-02-29 10:07

Tack för din kommentar Ragnar! Jag vandrar framåt med målet i sikte, och försöker få med mig så många som möjligt på vägen dit.
/Mikael

Svara

2020-02-28 14:20   Wolfgang

Mycket gripande! Och fantastiska bilder, helt suveränt! Och i svartvitt som är outstandig!
Grattis!

Besvara

Svar från Chasid 2020-02-29 10:14

Tack för din kommentar Wolfgang! Svartvitt är min färg, men de flesta tidningarna vill ha dem i färg... Men de har publicerats i svartvitt i boken "Syns det att de fejkar" som jag var med i tillsammans med Roger Turesson, Cato Lein, Carlos Zaya och Andreé Bodén. De har också publicerats i svartvitt i en lokaltidning i Salzburg i Österrike.
/Mikael

Svara

2020-02-28 14:50   Bob Bovin

Hej,
Ett utmärkt bra bildreportage som griper djupt. Du har en fin närhet i dina bilder.
Lycka till.
Ha det väl
Bob

Besvara

Svar från Chasid 2020-02-29 10:15

Tack för din uppmuntrande kommentar Bob!
/Mikael

Svara

2020-02-28 17:29   mombasa

Utomordentligt bra bilder! Vi ser fram emot en bok i framtiden.

Besvara

Svar från Chasid 2020-02-29 10:15

Tack för din uppmuntrande kommentar Gunnar!
/Mikael

Svara

2020-02-28 20:29   Morgan Åvitsland

Dina reportage/bilder från Rumänien är så härligt balanserade. Ljus och mörker, misär och framsteg, glädje och uppgivenhet. Starka bilder. Starka kontraster och bilderna framkallar (?!) starka känslor. Det gläder mig att du får mer utrymme för dina reportage på din nuvarande arbetsplats.

Det du åstadkommer med kameran är mycket värdefullt, både på det mänskliga och på det konstnärliga planet.

Stort tack och lycka till i fortsättningen!

M.v.h.

//Morgan

Besvara

Svar från Chasid 2020-02-29 10:22

Tack för din uppmuntrande kommentar Morgan!
/Mikael

Svara

2020-02-29 03:41   gorred

Det mediala genomslaget är naturligtvis en dröm, en nåd att stilla bedja om, men frågan är vad folk vill läsa om. Det handlar nog inte så mycket om frågans dignitet eller hur bra reportaget är utan snarare om vad som "slår", eller vad man (exempelvis tidningen) vill publicera beroende på vad man då tror att människor vill läsa om.
Det här du beskriver är synnerligen viktiga frågor. Det är dessutom underbara bilder mitt i allt elände, och det är väl berättat. Du berör med dina bilder och texter. Ser fram emot en bok!
//GöranR

Besvara

Svar från Chasid 2020-02-29 10:37

Tack för din uppmuntrande kommentar Göran! De flesta är intresserade av att läsa om andra människor, och ta del av deras liv i text och bild. Det behöver inte vara människor som är kända. Jag har gjort reportage om vanliga enkla människor som har nått en storpublik. I Rumänien hade jag tyvärr inte tillgång till tolk i den utsträckning som jag önskade. Men jag fick löfte från min dåvarande chef om att återkomma till landet för att göra djupintervjuer, det löftet bröts tyvärr...
/Mikael

Svara