Bilderna från Rumänien hamnade i rampljuset

Många fotografer drömmer om att ta bilder som ska göra avtryck. Bilder som leder till debatt, förändring och som i bästa fall ska ge dem lite ära och berömmelse. Med förhoppning att de ska få lite fler uppdrag på en snäv arbetsmarknad.

För drygt sex år sedan besökte jag några byar i Valakiet i Rumänien varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige kommer. Det var en omtumlande upplevelse. Framförallt var det svårt att se barn som lever i samma djupa fattigdom som i utvecklingsländer mitt i det rika och blomstrande Europa. När jag har rest i Kina och Indien, har jag också stött på djup fattigdom, men det är alltid svårt när den kryper så nära som i Rumänien. Jag bestämde mig för att använda kameran och anteckningsblocket till att dokumentera det jag såg, och sedan sprida materialet i rätt kanaler för att verka för en förändring.

Jag var inte den första reportern som åkte till byarna i Valakiet, men mina bilder och texter nådde fler. Målet för mig var aldrig att få mycket publicitet, eller att bli känd. Målet var att lyfta utsatta medmänniskors situation, och väcka debatt för en förändring. Bilderna och texterna har sedan dess publicerats i mängder av tidningar, de har varit med i TV, både i och utom landet, och har fått bidra till att lyfta problematiken till en stor grupp människor. De har även fått inspirera kollegor. Efter mitt besök har jag tappat räkningen på hur många reportageteam som besökt området. Jag har även varit behjälplig mot kollegor som åkt dit, och gett dem värdefull information, och förmedlat kontakter.

Den mediala uppmärksamhet blev stor och ledde till förändring, men inte lika stor som jag hade hoppats på. I mångt och mycket beror det på att fel aktörer blev verksamma i området. Aktörer som inte hade tillräckligt mycket kunskap om människornas kultur och levnadssätt. Deras intentioner var säkert goda, men tyvärr slutade det i misslyckande. Om rätt aktörer hade fått förvalta medlen, tror jag att en större förändring hade kunnat ske i området. Som med allt biståndsarbete är det viktigt att både hjärta och hjärna samverkar, annars är det risk för att det blir pannkaka av allt. Den lokala missionsorganisationen som varit verksam i området i lite över tio år ska inte klandras för det som hände. De har hela tiden jobbat med samma mål i sikte utan att göra avkall på det, och det är deras arbete som är fruktbärande, och sakta men säkert leder till förändring i området.

Även om mina bilder fick ett betydligt större genomslag än vad jag vågat hoppas på, ledde de inte till att jag fick fler uppdrag på fältet. Under tre års tid fick jag tyvärr inte möjligheten att åka ut på några reportageresor. Trots att bilderna som jag tagit och texterna som jag skrivit fått ett såpass stort massmedialt genombrott som var till stort gang för biståndsorganisationen som jag då jobbade för, fick jag inte åka på fler resor för dem, trots att jag fick löfte om det. Istället lät de andra personer göra täta resor till både Bulgarien och Rumänien, personer vars bild- och textmaterial var milt sagt uselt. Förvånad försökte jag reda ut frågan varför, och uttrycket ”otack är världens lön” blev väldigt levande för mig. Jag är inte bitter över det som hände, livet är orättvist, och rättvisa är bara en liten bonus som man råkar ut för då och då.

Men nu har det blivit ändring! Biståndsbranschen som jag har minst sagt blandade känslor till idag har jag lämnat bakom mig. Nu jobbar jag på en dagstidning. Sedan hösten 2017 har jag varit ute på sex reportageresor, och jag är inbokad på en resa till södra Asien och Balkan senare i år. Mycket av materialet från resorna har publicerats, men det har inte rönt lika stort medialt intresse som bilderna från Rumänien. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll för mig. Så länge som jag får resa, umgås med, och berätta om människor som jag möter är jag nöjd, och jag lovar att det en dag ska bli till en bok eller fler.

Text och foto: Mikael Good

Till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau

Natten mellan den 2 och 3 augusti är känd som den så kallade "Zigenarnatten". För 70 år sedan beordrade SS chefen Heinrich Himmler att de sista kvarvarande romerna i dödslägret Auschwitz-Birkenau skulle dödas. 

Fram till den natten hade romernas område i förintelselägret varit fylld med sång och dans. Trots alla umbärande valde romerna att låta sången och musiken föra med sig glädje i sorgen och hopp i hopplösheten men den natten tystnade musiken i dödslägret och 3000 romer mötte döden i nazisternas gaskammare. Man vet inte exakt hur många romer som föll offer för nazisterna och deras kollaboratörer under andra världskriget. Till skillnad från med judarna förde inte tyskarna noggrann bok på hur många romer som dödades och därför kan man bara uppskatta antalet mördade romer. Man tror att någonstans mellan 100.000 - 1.500.000 romer miste livet på grund av nazisterna. Förföljelsen av romer borde ha begravts i Europa i och med det nazistiska imperiets fall 1945.

Men förföljelsen begravdes inte, det låg och pyrde ett par år innan det blossade upp igen och romer får utstå kollektiva bestraffningar och får se sina mänskliga rättigheter bli kränkta bara för att de är romer. Romerna har fortsatt att förföljas och dödas i Europa sedan 1945. Värst är situationen i Ungern och på Balkan där de behandlas som andra klassens medborgare och utsätts för den övriga befolkningens spott och spe. Antiziganismen har även blossat upp i vårt tidigare så toleranta Skandinavien och den fria rörligheten som är ett av EUs fundament har börjat att naggas ordentligt i kanten, nu tycks den bara gälla önskvärda folkgrupper i Europa. Jag önskar att vi kunde ta lärdom av historien. Ingen minoritet är viktigare än någon annan, men romerna verkar allt som oftast hamna i skuggan av andra minoriteter som är betydligt mer färgstarka och röststarka i opinionen. Det är märkligt att de ivrigaste förespråkarna för människors lika värde och mänskliga rättigheter oftast är tysta när frågan om romernas rättigheter kommer till tals. Jag tänker dock inte vara tyst och kommer att fortsätta att kämpa för romernas rättigheter både i mitt arbete och på min fritid!

Jag vill avsluta med att spela romernas nationalsång Djelem, Djelem till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau och för alla romer som föll offer för nazisternas terror: http://www.youtube.com/watch?v=LCUv9W0ViRc

Text och foto: Mikael Good 

Europas skamfläck

Romernas utanförskap på Balkan är en skamfläck för EU. Förändras inte situation radikalt inom de närmsta åren kommer vi att få se ännu fler tiggare på våra gatorna och ännu fler kåkstäder som växer upp i utkanterna av våra städer.

Debatten om tiggare går stundtals het i Svenska media och diskussionsforum. Det finns de som vill förbjuda tiggeri. Men en sådan drastisk åtgärd skulle sannolikt bara leda till att tiggarna söker sig andra vägar att få tag på pengar. Det är viktigt att EU-länderna Bulgarien och Rumänien tar sitt ansvar och börjar använda alla de EU-pengarna som de fått för att minska klyftorna mellan folkgrupperna romer och rudai och den övriga befolkningen. Men även EU behöver ta sitt ansvar genom att se till så att Europakonventionen följs av alla EU-länder.

 Till vardags arbetar jag som informationsansvarig på Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta i Linköping. Hjärta till Hjärta är en organisation som vill vara med och förändra romernas situation på Balkan. I dag bedriver vi ett arbete bland romer och fattiga rumäner i byn Horezu Poienarilor och vi stöttar ett ABC-projekt för framförallt romska barn i Albanien. De olika arbetena bland romer som vi är med och stöttar är fruktbärande med de är ändå bara en liten droppe i det stora behovshavet. 

Vi jobbar främst med stödundervisning och med olika självhjälps åtgärder. Utbildning är ett av de effektivaste vapnen mot fattigdom och den ger fattiga romska och rumänska barn ett hopp om en något bättre framtid än sina föräldrar. Det är förvisso gratis att gå i skolan i Rumänien men skolmaterial, skolresor och annat kostar pengar som familjerna inte har. Det gör att många familjer prioriterar bort sina barn skolgång. En av förutsättningarna för vårt familjestödsprojekt är att föräldrarna gör vad de kan för att barnen ska kunna gå i skolan.

Tidningen Östgöta Correspondenten har skrivit en hel del artiklar om tiggarna. Förra hösten var de i byn Horezu Poienarilor i Rumänien tillsammans med Rickard Klerfors från Hjärta till Hjärta, i den följande länken kan ni ta del av en film från det besöket: http://www.24corren.se/?category=5017163&clip=6562842&date=latest&startTime=0m0s

Text och foto: Mikael Good 

Jag har fått ett arbete - Ett stort tack för allt ert stöd!

I morgon börjar jag mitt nya arbete som vikarierande informationsansvarig på hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping. Även om jag inte har arbetat för dem tidigare så har våra vägar korsats några gånger i Lettland och jag har full respekt för det arbete som de gör bland de minsta och svagaste grupperna.

Först och främst vill jag passa på att tacka alla er som på ett eller annat sätt har gett mig sitt stöd under min högst ofrivilliga arbetslöshet. Även om det har sett mörkt ut vid en del tillfällen har jag hållit min blick riktad på ljuset i slutet av tunneln och det är mycket tack vare ert stöd som det har gått vägen!

Jag håller inte det för helt omöjligt att jag kommer att få åka ut på en och annan reportageresa i tjänsten och det kommer jag i så fall att dela med mig av i min blogg. Men framförallt kommer jag att arbeta med att sprida information om det goda arbetet som Hjärta till Hjärta gör i och utanför landet - Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon!  

Bilden som illustrerar inlägget visar fyra lettiska syskon som precis har fått ett julpaket från hjälporganisationen Hjärta till Hjärta. Paketet som packats av en glad svensk givare förmedlades till ungdomarna av den lettiska samarbetsorganisationen Velki Association som du kan läsa mer om här - Ängeln i Riga

Här kan du läsa mer om Hjärta till Hjärta och deras viktiga arbete i de östra delarna av Europa.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Är vinnarbilden i World Press Photo of the Year 2013 fejkad eller inte?

Just nu debatteras det ganska vilt om Paul Hansens vinnarbild i World Press Photo of the Year 2013 är fejkad eller inte. Du kan själv följa den stundtals ganska så infekterade debatten här: http://www.extremetech.com/extreme/155617-how-the-2013-world-press-photo-of-the-year-was-faked-with-photoshop

Självklart hoppas jag att Paul inte har dragit allt för mycket i spakarna och att han får behålla sitt pris. Även om jag inte är riktigt förtjust i hans arbetsmetoder så verkar han var en sympatisk människa. Det finns egentligen bara en sak att göra för Paul och det är att redovisa råbilden från det aktuella fototillfället. Gör han det får säkert hans belackare stå där med sin skam.

På sätt och vis hoppas jag ändå att debatten ska mynna ut i en sansad diskussion om hur mycket arbete man ska få lägga ned på en dokumentärbild i ett bildbearbetningsprogram och hur mycket man ska få regissera sina dokumentärbilder innan de tappar sin autenticitet.

<Edit> Om det skulle ha undgått någon vill jag passa på att tillägga att Paul Hansen har friats från alla anklagelser om bildmanipulation:  http://www.worldpressphoto.org/news/digital-photography-experts-confirm-integrity-paul-hansen%E2%80%99s-image-files <Edit>

De spejande poliserna på bilden har inget i övrigt med inlägget att göra. Men uppmaningen att inte åka dit i onödan gäller givetvis även för fotografer. Så länge som man har rent mjöl i påsen har man aldrig något att oroa sig för även om det skulle storma rätt så rejält.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved