En Hipsters liv – Att vara unik i en värld av identiska original

Vi lever i en tid där autenticitet är den största lyxen och där sökandet efter den verkar ha blivit en ny religion. Det är en värld där en avokadomacka säger mer om din själ än vad du någonsin skulle våga erkänna. En värld där ett vinylskivomslag, lite lagom slitet, hänger på din vägg som en helig relik och där kaffebönorna, vars namn du knappt kan uttala, rostas på ett mikrobryggeri fyra kvarter bort. Det är här, i den post-industriella urbaniteten, vi hittar vår moderna profet: hipstern.

Hipstern är en paradoxens mästare. Han, eller hon (det är viktigt att inte könskoda), är på ständig jakt efter unika upplevelser, sådana som ingen annan upplevt – tills alla gör det. Den oansenliga lilla kvarterskrogen med loppisfynd till stolar blir snart ett Mecka för alla som "verkligen förstår mat", tills den får en plats på Instagram, och därmed förlorar all sin "äkta" charm. Det som en gång var exklusivt och underground blir, inom loppet av några veckor, mainstream och därmed förbrukat. Cirkeln sluts och jakten på nästa dolda pärla inleds.

Men vad är egentligen hipsterns liv? Det är ett ständigt klättrande uppför ett berg av identiteter, där varje topp du når bara avslöjar en ny nivå av ytlighet. Du är orginell, tills någon annan gör precis samma sak. Du dricker ekologisk, kallpressad juice och läser böcker du aldrig riktigt förstår, men citera dem kan du! Åtminstone på en statusuppdatering på sociala medier.

Det är också en värld där man konstant måste uppdatera sin garderob, men utan att det får verka så. Allt ska se ut som om du inte har försökt. Vintagejackan, vars pris hade räckt för att föda en svensk familj i en månad, ska bäras med nonchalant sliten elegans. Skägget, eller avsaknaden av det, är ett konstverk i sig. En slags överdriven medvetenhet i att inte vara medveten. Och glöm för all del inte glasögonen – helst utan styrka, för inget säger "intellektuell" lika bra som att se ut som en suddig filosof.

En viktig accessoar att ha hängande runt halsen är en analog Leica, gärna en M6, eller en digital kamera i Fujifilms X100-serie. Den fungerar som ett smycke som signalerar att du verkligen omfamnar hipsterkulturen. Precis som med alla andra attribut, är det inte bara kameran i sig som räknas, utan det sätt på vilket du bär den, som ett statement om din unika stil och din plats i det kulturella landskapet. Men dina bilder tar du med din smartphone, så att det är lätt att dela dem.

Livsstilen bygger på en grundläggande tes: vara unik. Men i sin jakt på denna originalitet ser man snart att den äkthet som söks egentligen är lika konstruerad som snabbmatsrestaurangens plastiga inredning. Att tillhöra denna subkultur kräver mycket arbete. Att inte se ut som alla andra innebär att noggrant följa ett inofficiellt manifest om hur man just inte ska göra det. Paradoxen är komplett.

Det finns dock en charm i det hela, en slags vänlig självmedvetenhet i hipsterns livsstil. En tyst överenskommelse om att vi alla deltar i ett skådespel, men att skådespelet kanske är själva poängen. Kanske är det just denna kamp för att alltid vara ett steg före, att alltid vara den som upptäcker den nästa stora trenden, som skapar ett slags kulturellt drama vi alla njuter av att följa.

Så, vad kan vi lära oss av denna livsstil? Kanske att äkthet är en illusion, att det är den oändliga jakten på den som skapar rörelsen framåt. Och kanske, bara kanske, att det enda sättet att verkligen vara unik är att sluta försöka. Men tills dess, drick ditt kallbryggda kaffe, sätt på en obskyr vinyl och citera Nietzsche i ett hörn på den där dolda cocktailbaren som ingen annan känner till, än.

Det här är en lätt satirisk krönika som är influerad av Amsterdam Klezmer Band’s låt The Hipster’s Life. Mannen och kvinnan på bilden har inget med innehållet i artikeln att göra.

Text och foto: Mikael Good

Leave Planet Boring

Under helgen arrangerades DreamHack Winter som är en av världens största datafestivaler på Elmia i Jönköping. Arrangörerna räknade med att upp till 45 000 besökare från hela världen kom till festivalen.



Tusentals LAN-are hade kopplat upp sig och laddat upp med tiotusentals liter energidryck för att kunna spela oavbrutet utan sömn under festivalen. Deltagarna bjöds på E-sport i världsklass, cosplay, musik, tävlingar, meet and great, expo, med mera, med mera. E-sportarna som tävlar i olika kategorier tävlade om en prispott på sammanlagt 8 miljoner kronor, och tävlingarna sändes live över hela världen.




Dreamhack har blivit ett av de främsta forumen för cosplayers i Sverige, och där samlas de för att visa upp sina kostymer, och för att tävla i olika klasser, prispengarna är betydligt mer modesta än i E-sport, vinnaren i den högsta cosplay kategorin fick en en check på 10000 kronor.




Även om jag normalt inte rör mig i gamingkulturen bestämde jag mig för att dokumentera mässan av ren och skär nyfikenhet. Tanken är att jag ska presentera bilderna på något sätt i framtiden. Men redan nu delar jag med mig av ett litet urval. Att jag valde att jobba i färg beror på att Dreamhack är en färgsparkande festival som inte gör sig så bra i svartvitt.

Text och foto: Mikael Good

I väntan på Godox

Innan kamerornas mörkeregenskaper började gå åt rätt håll, var jag oftast beroende av blixt för att få med mig bilden. Tyvärr missade jag en hel del bilder i väntan på att blixten skulle laddas upp.

Idag behöver jag inte använda blixt. Min väntan på Godox och andra blixtar är över och det är riktigt skönt att kunna koncentrera sig helt och fullt på bilden utan att behöva distraheras av en liten envis lampa som ska lysa grönt innan jag kan ta bilden. Jag har full förståelse att det finns fotografer som behöver använda blixtar eller annan ljussättning i sitt arbete, men för mig som reportage- och dokumentärfotograf är det befriande att slippa ett irritationsmoment.

Bilderna i inlägget har jag tagit på reportageresor i Lettland och Ryssland, på den tiden var jag fortfarande tvungen att använda blixt, och det gällde att trycka av i precis rätt ögonblick för att inte missa bilden.



Text och foto: Mikael Good

När New Delhi vaknade – stort bildreportage

Årets första timmar tillbringade jag i New Delhi. I gryningen bestämde jag mig för att lämna hotellet och ge mig ut på en promenad för att dokumentera staden och dess invånare när gryningens första värmande strålar väckte dem ur sin nattslummer. 





Natten hade varit "bone frezing cold" som meterologen hade utryckt det på TV dagen innan. Termometern hade letat sig ned ända till 5 minusgrader, vilket är ovanligt i New Dehli. Nattemperaturen brukar ligga på 7 grader i januari och på dagen runt 18 grader. Jag slapp frysa då klimatanläggningen på hotellet höll temperaturen på en behaglig nivå, men för alla dem som bodde på gatan eller i dåligt isolerade lägenheter var det en riktigt kall natt, och de fick kura ihop sig tätt insvepta i filtar för att hålla den envisa kylan borta.




I december 2017 var jag också i New Delhi, då var staden insvept i en tjock smog som förpestade luften och lungorna. På grund av min astma kunde jag tyvärr inte gå ut och bekanta mig med omgivningarna. Denna gången förde kylan det goda med sig att det var betydligt mindre smog än vanligt, luften var betydligt mer lättandad och solens värmande strålar kunde fritt leta sig ned och värma de frusna människorna i den köldslagna storstaden.






I takt med att staden tinade upp återgick livet till det normala, gatuförsäljarna kom cyklande med sina varor för att vara på plats när människorna började myllra på gatan. Några hade redan börjat flockas runt teförsäljarna som sålde rykande varmt te. På min vandring mötte jag Tuc Tuc- och taxichaufförer, skoputsare, torghandlare, en familj som sålde ballonger med kärleksbudskap, samt andra vuxna och barn som levde och verkade i området. Jag stannade till och pratade med en del av dem, och fick även vara med på en och annan selfie.






Hela tiden var jag öppen och ärlig med mitt fotograferande, och hälsade glatt på dem jag mötte. För mig är det viktigt att de som eventuellt vill opponera sig har en chans att göra det. Av samma anledning tackar jag i princip aldrig nej när någon vill ta en bild på mig eller tillsammans med mig. Personligen är jag ganska trött på fotografer som smyger omkring med kameran, skjuter från höften eller på annat sätt "stjäl" bilder på sina medmänniskor. Rent lagligt är det tillåtet att göra så på offentlig plats, men rent moraliskt är det fel enligt mig.






Föga visste jag då att bildreportaget från New Delhi skulle bli det enda utlandsreportaget som jag gjorde under 2020. Under våren hade jag bokat in resor till både Indien och Serbien, men de blev tyvärr inställda på grund av corona-pandemin. Men å andra sidan har jag haft tid att gå igenom äldre bilder från jordens alla hörn, en del av dem har jag delat i bloggen under året och andra har jag samlat för kommande bildreportage, publiceringar och för ett kommande bokprojekt.






När jag är ute på reportageresor reser jag lätt och har med mig så lite utrustning som möjligt. Till reportaget använde jag mig av en Sony A6500 med ett 18-135mm och en Ricoh GR II (APS). 










Text och foto: Mikael Good

Misslyckade bilder från Kina räddades med hjälp av Photoshop

En regel som jag har följt sedan jag började fotografera är att aldrig slänga några bilder. Framtida teknik kan göra det möjligt att plocka fram användbara bilder ur det som vid en första anblick kan se ut som en misslyckad bild. Genom åren har jag tagit många bilder som innehåller lite väl många nyanser av svart, jag är glad att jag inte slängde dem för nu finns äntligen tekniken som kan rädda dem. 



Under en reportageresa till Kina i december 2004 tog jag en del bilder där jag tryckte av innan blixten hunnit laddas upp, eller för att den inte gav någon vidare effekt för att det var för mörkt i taket. Det var även första gången som jag fotograferade digitalt och jag var ovan vid kameran och inställningarna vilket ledde till en del misslyckade bilder. I vilket fall som helst gick det knappt att urskilja vad det var på en del av bilderna för att de var så underexponerade. Även om jag misslyckades med inställningarna vid fotograferingstillfället valde jag att inte slänga bilderna, och jag vill minnas att jag tänkte att det skulle kanske gå att göra något åt dem i framtiden. Som grädde på moset fotade jag bara i JPG med en kamera som hade en CCD-sensor vilket gjorde det ännu svårare att lyfta fram användbara bilder då det begav sig.



Nu har det gått 16 år och vi har trätt in i den framtid som jag bildmässigt hoppades på år 2004. Tack vare den tekniska utvecklingen och nya algoritmer i den senaste versionen av Adobe Photoshop har jag kunnat plocka fram fullt användbara bilder ur kraftigt underexponerade JPG-filer. Bilden ovan var rejält underexponerad, och jag var tveksam om det skulle gå att få fram någon bild överhuvudtaget. Även om den lider av lättare bandning så skulle de funka i mindre format i ett magasin. Den nedre bilden som visar två pojkars sovrum var i princip en nyans mörkare än svart men det gick ändå att lyfta fram en vettig bild ur mörkret (Här finns före- och efterbild). Några av bilderna är lite brusiga men det är inte värre än en scannad 400 ASA film. 



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Nikon D70 och ett 18-70mm objektiv. Jag tog dem i några avlägsna byar i provinsen Qinghai som ligger i mitten av Kina samt i provinsen Yunnan i samma land. Bilderna skulle fungera att visa i färg men jag har valt att visa dem i svartvitt för att jag tycker att det är snyggare. Om jag hade fått fram samma kvalitet som idag år 2004 hade ett par av dem säkerligen publicerats i olika reportage och projektbeskrivningar. Jag kanske skulle ta kontakt med min gamla bildredaktör, och säga att de extra miljöbilderna som hon önskade till reportagen äntligen är framkallade! :)





Text och foto: Mikael Good