Många av oss som är födda på 40-talet och 50-talet har vuxit upp under en form av krigsskugga då många av våra föräldrar blev hårt präglade av vad de var med om under krigsåren.

Sen ska vi heller inte glömma att vi efter kriget fick att leva med ett konstant hot som verkligen upplevdes på riktigt. Ett av mina tidigaste minnen som barn var att jag gick med mina föräldrar i en antiatomvapen marsch på Kungsgatan bl.a.. det var på mittenn av 50-talet. Jag kommer fortfarande ihåg vad man skrek: "Slut på terrorn, slut på terrorn - A-bomb NEJ!"

Många av oss som var med då har aldrig glömt att det bara finns enda land som hittills släppt atombomber över ett annat land!

Jag fyllde fem år det år kriget slutade. Särskilt minns jag mörkläggningen (Falun) där vi då bodde, inget ljus fick komma ut från fönstren eftersom det kunde vägleda ett ev flyganfall. Jag minns också flyglarmssignalerna som då provades ganska ofta och som skrämde mig. Jag minns också den finska grabben, Heimo, som mamma och pappa hade som krigsbarn. Kriget i sig var jag för liten att förstå, men jag minns hur mkt det fortfarande stod i tidningarna när jag lärt mig läsa, om allt förfärligt som hänt , inklusive förintelselägren och gaskamrarna.

Förvisso ett ämne som genererar kommentarer!
Själv har jag inte i egentlig mening upplevt kriget – men jag satt i skyddsrum flertalet gånger som nyfödd våren 1944 under ryska luftangrepp, detta i den lilla staden Lovisa i Finland där jag är född.

Andra som var bra på att bomba civilbefolkning och då inte bara med atombomber, utan enorma mängder konventionella bomber - var amerikanerna och deras brittiska allierade.
Min mor fick strax efter krigsslutet ett amerikapaket från en avlägsen släkting i USA. Innehållet var hett eftertraktade saker i det utarmade Finland. Nu visste hon emellertid att denna gosse hade flugit bombplan över Tyskland under kriget. Paketet sänder i retur oöppnat med texten: ”Jag tar inte emot allmosor från sådana som massivt har lagt den tyska civilbefolkningens hem i grus och aska”. Starkt morsan!!

Här kan det vara på sin plats med en liten historia med fotoanknytning. Den som förmedlar saken är nämligen Werner Rotter som förestod Rollei Center på Kungsholmstrand här i Stockholm. Verner berättade för mig:
”Jag var med som ung tonåring och röjde upp efter de massiva amerikanska bombningarna av Hamburg. Bombningarna hade varit så intensiva att eldstorm uppstod – det vill säga att den upphettade luften steg hastigt - och när ny luft dånade in från sidorna uppstod effekten som av en blåslampa.
Det rådde brist på skyddsrum, så delar av civilbefolkningen byggde provisoriska sådana av stora stabila avloppsrör i betong. Där kröp familjen in, och man förseglade i båda ändor noga när bomberna började regna ner. När vi öppnade dessa rör, luktade det stekt bacon...