Ett omöjligt analogt negativ

Med anledning av den "eviga" diskussionen om analog visavi digital fotografi.

Bilden tog jag en sen eftermiddag i gränstrakterna mellan Thailand och Burma, i det som kallas "Gyllene Triangeln". Ett område som är mest känt för sin opiumodling och med en befolkning som räknas som en liten etnisk minoritet.

Filmen var Tri-X, kameran min gamla Nikon F och exponeringen blev hyfsad, men jag hade inte tid att framkalla filmen själv när jag kom hem, utan lämnade bort den för framkallning till en glad amatör. Det skulle jag inte gjort.... när den kom tillbaka såg det helt förskräckligt ut, repigt och flammigt och efter en kväll i mörkrummet insåg jag att det aldrig skulle gå att få fram en acceptabel kopia.

Negativarket hamnade längst ner i kartongen märkt "Skit!"

Men i förra veckan fick jag för mig att kika på den gamla rullen igen och scannade därför in negativet som rawfil och tänkte att jag ändå skulle försöka att få snits på bilden.

Fråga mig inte hur jag gjorde och alla de steg jag pressade  Photoshops gränser och vilka olika spakar jag dragit i, men peppar peppar till slut blev det acceptabel bild i min smak.

Reporna är borta, tonkurvan är ok och den känns ändå "äkta". Efter att ha skrivit ut den på Epsonskrivaren på ett bra matt papper blev den riktigt fin faktiskt.

Samtidigt kan jag tänka mig att om jag plåtat bilden med en modern digitalkamera och i raw så hade det blivit otroligt mycket bättre. Även i digital svartvitt.

Det leder mig till en enkel slutsats; För min del hör analog fotografi definitivt hemma i mitt källarförråd tillsammans med en dammig Leitz Valoy, några skålar och framkallningsdosor. Och eftersom hela kedjan när det kommer t ex till fotografisk bokproduktion numera är digitaliserad så inser jag att jag aldrig under resten av livet kommer att jobba i ett mörkrum. Det känns som en smal och krokig omväg helt enkelt.

De som tycker annorlunda och väljer att jobba och hylla den analoga fotografin får naturligtvis göra det. Men jag kan inte längre se några som helst fördelar annat än att det gjordes vackrare kameror förr.

En snyggt sliten svart gammal Leica är svårslagen i den meningen, Likväl har den passerat åldersgränsen och glidit in i mitt nostalgiska landskap.

Trevligt helg!

Att se och inte bara notera ytan

Hur kommer det sig att du tar dom bilder du tar?

Vilka lager i en samlad - medveten eller omedveten - erfarenhet  är det som avgör varför du i en hundradels sekund väljer själva exponeringsögonblicket?

Vad är det då du egentligen ser?

Är det den fysiska verklighet du befinner dig i, eller är din bild också en återspegling av de lager som ligger begravda i dig själv och som du inte kan uttrycka på annat sätt än i den fotografiska bilden?

Jag sliter just nu med bildurvalet till en utställning med vernissage på Galleri Fotografi den 28 september och när jag bläddrar på skärmen och i gamla negativpärmar så är frågorna ständigt närvarande. Som en sorts omedveten underström.

Låter det flummigt?

Må så vara.

Det är för mig likväl en process långt bortom skärpa, analogt eller digitalt, kameramärke, gluggar och tid och bländare.

Att se inåt.

Bilden av syskonen i flyktinglägret i Bosnien.

Vad var det jag såg i deras frågande ögon?

Var det mig själv och min lillebror 1954 när pappa aldrig kom hem från sjukhuset efter den där hjärntumörsoperationen som inte lyckades? Var det morsans obegriplighet när hon gråtande försökte förklara att han blivit ängel?

Så vad styr bildurvalet?

Jag vet kanske inte, men i den stund som bilden BERÄTTAR något mer än bara den tvådimensionella yta den visas på är som skillnaden mellan att läsa bruksanvisningen till diskmaskinen och att djupdyka i Bruno K Öijers senaste diktsamling.

Att äntligen fatta grejen

Äntligen har jag fattat grejen!

För ett antal år sedan köpte jag en skärplatta för att tillverka passepartouter, alltså kartongramar till bilder.

Det är en tjusig maskin med två olika sorters knivar, den ena rakskärande, den andra vinklad.

Problemet var att jag aldrig fick till det. Det blev kantigt, orkakt och inte så snyggt.

Men så var det en begåvad konstnärsvän som påpekade att jag skar från fel sida. Man ska s a s skära från baksidan av kartongen.

Och vips blev det ett helt annat ljud i skällan, om liknelsen tillåts.

Nu går det som en dans! Och med swung kastar jag mig över den syrafria kartongen och gör skitsnygga skär. Inte bara till mina egna bilder utan även till andra.

Bilden medan är tagen av den begåvade fotografen Anna Lithander från Göteborg och ingår i hennes serie i vår gemensamma utställning 3+3 på Galleri Fotografi i Stockholm, Hornsgatan 42.

Vernissagen är lördag 28 september kl 12.00-18.00

Du är välkommen!

Inte bara för att se bra fotografi utan även för att beundra mina snygga passepartouter ;-)

En fotografisk saga

Bilder berättar

Jag tog bilden av den gamle mannen och hans barnbarn i Gaza City på 90-talet då det rådde utegångsförbud. Det är en vardagsbild som ingick i ett större reportage och sett i backspegeln och i dessa  tider undrar jag om någon av dem fortfarande lever.

Troligen inte.

Men den får mig att tänka på en annan bild.

Den togs av den franske fotografen Marc Ribaud 1967 under en demonstration mot Vietnamkriget i Washington.

Jag hade den uppsatt på mitt plåtskåp när jag gjorde lumpen vid T3 i Sollefteå 1970. Inne i skåpet låg också en del litteratur, bl a ”Soledad Brother”, av George Jackson och några nummer av PAX, Svenska Freds tidning.

Vid en kompanivisitation slet en furir ner Ribauds bild och skrek och svor mig rakt i ansiktet.

Dett blev droppen som gjorde att jag totalvägrade samma morgon. Jag skickades omedelbart hem samma dag och åren därefter fick jag både dryga böter och dömdes till fängelse för mitt tilltag.

Det var länge sedan men bilden tycker jag fortfarande är enastående och den har en särskild plats i mitt hjärta.

Inte minst i dessa tider när folken ropar VAPENVILA!, men makterna vägrar lyssna.

Eller ”Suppose they gave a War and Nobody came?”, som John Lennon uttrycke saken på sin tid.