Att se och inte bara notera ytan

Hur kommer det sig att du tar dom bilder du tar?

Vilka lager i en samlad - medveten eller omedveten - erfarenhet  är det som avgör varför du i en hundradels sekund väljer själva exponeringsögonblicket?

Vad är det då du egentligen ser?

Är det den fysiska verklighet du befinner dig i, eller är din bild också en återspegling av de lager som ligger begravda i dig själv och som du inte kan uttrycka på annat sätt än i den fotografiska bilden?

Jag sliter just nu med bildurvalet till en utställning med vernissage på Galleri Fotografi den 28 september och när jag bläddrar på skärmen och i gamla negativpärmar så är frågorna ständigt närvarande. Som en sorts omedveten underström.

Låter det flummigt?

Må så vara.

Det är för mig likväl en process långt bortom skärpa, analogt eller digitalt, kameramärke, gluggar och tid och bländare.

Att se inåt.

Bilden av syskonen i flyktinglägret i Bosnien.

Vad var det jag såg i deras frågande ögon?

Var det mig själv och min lillebror 1954 när pappa aldrig kom hem från sjukhuset efter den där hjärntumörsoperationen som inte lyckades? Var det morsans obegriplighet när hon gråtande försökte förklara att han blivit ängel?

Så vad styr bildurvalet?

Jag vet kanske inte, men i den stund som bilden BERÄTTAR något mer än bara den tvådimensionella yta den visas på är som skillnaden mellan att läsa bruksanvisningen till diskmaskinen och att djupdyka i Bruno K Öijers senaste diktsamling.

2024-09-10 10:10   Chasid

Kanske är det just i den där hundradelen av en sekund, när allt annat tystnar, som man verkligen ser. Inte bara motivet framför kameran, utan något som tränger djupare, ett minne, en känsla, ett lager från det förflutna som ligger kvar i en, omedvetet. Det är inte kameran som styr. Det är inte tekniken. Bilden blir en spegling av det som finns djupt inom oss, och ibland kan vi inte ens sätta ord på det. Men när bilden talar, då vet vi. Då finns det inget att förklara.
/Mikael

2024-09-10 11:35   syntax

Jag vet inte heller Per-Erik - men fina bilder.
Barnen tittar som barn gör när dom har blivit svikna många gånger

2024-09-10 16:45   mombasa

Det här väckte många tankar. Att fotografi kan förmedla sånt som ansiktsuttryck, ett antal av ansiktets väldigt många muskler i ett ögonblickligt samspel, och fotografens avtryck är där i hundradelen också i samspel. Konsthistorikern John Berger skrev en läsvärd essay, Att teckna är att se, men fotografi är kanske mer att känna är att se. Tål att fundera mer på. Utmärkt bild som vanligt.
/Gunnar S

2024-09-10 18:03   morgondotter

precis
det är just mötet mellan dig, som människa
att våga släppa in den andra
som fångas på bilden

därför är fotografiska bilder
överensstämmande
med fotografens empatiska mogenhet

den kvalite'n går aldrig att lära
därför, vågar jag påstå, att kamera, lins mm på ett sätt är ointressant
försäljnings taktik

men det beror naturligtvis på fotografens anspråk

/inger

2024-09-12 22:20   MattiasL

Det är en bra fråga, vad som gör det rätta ögonblicket, men det är så tydligt. Åtminstone när man kommer in i det tillståndet, när man inte är distraherad av annat. Det är intressant hur tankearbete sätter krokben för en när man fotograferar, men är till hjälp när man sätter samman urvalet (även om också det kan vara intuitivt).