SE BILDEN: När gatufototänket begränsar dig

I lördags var det så dags för årets gatufotopremiär för min del. Tillsammans med polaren Magnus Fröderberg knatade jag omkring i centrala Stockholm under några timmar med kameran i konstant skjutläge. Magnus hade med sig ett testexemplar av Fujifilms nya 100V som han plåtade med. En mycket trevlig liten mackapär. Traditionsenligt smaskade vi också i oss vars en semla på konditoriet Ritorno i Vasastan, vilket vi brukar göra när vi träffas vid den här tiden på året. Stället som sannolikt har stans godaste semlor.  

Magnus fick nog till några hyggliga skott under dagen, men för min egen del gick det inte så bra. Precis som det så ofta kan vara med gatufoto. Det är inte alltid det blir några bilder att visa upp. I alla fall snackade vi som vanligt en hel del om foto och inte minst då om gatufoto. Och en sak som vi pratade om är detta med hur lätt det är att som gatufotograf köra fast i ett visst tänk och därmed begränsa sig helt i onödan. Alltså, att man för mycket har gatufotohatten på sig och glömmer bort att det går att ta andra slags bilder som kan vara både bra och intressanta, även om de inte ur alla perspektiv uppfyller gatufotots samtliga krav och måsten.  

Vårt samtal fick mig att tänka på bilden här ovanför. Det är en bild som jag själv är väldigt nöjd med trots att den inte riktigt innehåller de beståndsdelar som ett gatufoto helst ska ha. Det som händer sticker inte ut jättemycket och bilden innehåller varken något surrealistiskt eller humoristiskt. Ändå tycker jag som sagt att det är en riktigt bra bild. Inte minst eftersom den har en stark och ganska komplex komposition. Liksom ett dokumentärt värde.  

Bilden var riktigt svårt att få till, kommer jag ihåg. De båda männen rörde sig hela tiden medan jag fotograferade. Minns att jag stod där med min lilla Fujifilm X100S och knäppte frenetiskt. Och fram till den här exponeringen satt trodde jag inte det skulle vara möjligt att få till en fungerande komposition. Jag upplevde helt enkelt situationen och miljön som alldeles för stökig och kaotisk.

Men, genom att stoppa upp och sluta jaga enbart de där spontana ögonblicken lyckades jag.  Vilket betydde att jag fick stanna kvar i situationen och successivt jobba mig fram till bilden. Och det här är något som jag inser att jag gör alldeles för sällan i mitt gatufotograferande. Jag stannar inte kvar. Istället är siktet inställt på ständig förflyttning och snabba skott. Något som alltså kan vara en nackdel och resultera i att riktigt bra fotomöjligheter går en förbi. 

För er som undrar var bilden är tagen så knäppte jag den för några år sedan under något som kallas för Palio di Siena. En festival som hålls två gånger varje sommar i den italienska staden Siena. Höjdpunkten är hästkapplöpningen runt torget där stadens 17 kvarter tävlar mot varandra med vars en jockey. Det är ett helt hysteriskt spektakel och finalen brukar sändas i nationell teve (se det här). 

Varje kvarter har sin egen flagga och medan festivalen pågår uppträder unga män på stadens gator och torg. De sveper med sina kvartersflaggor runt kroppen, kastar dem högt upp i luften och utför dansliknande rörelser. Allt till ljudet av ett militäriskt trummande. Det är en flera hundra år gammal tradition som är både imponerande och vacker (se ett exempel här). Jag kan varmt rekommendera ett besök i Siena under Palio.