SE BILDEN: Herr Klant har framkallat - igen

Så har det då hänt ännu en gång. Jag har sabbat en rulle i framkallningen. Visserligen har jag bara fördärvat fyra rullar på drygt två år så det är tack och lov sällsynt. Men när det väl sker blir man ju bara så jävla trött på sig själv. 

Den här gången lyckades jag som vanligt med något helt nytt (för det sker nämligen alltid på olika sätt varje gång) - jag framkallade rullen två gånger. Ja, ni läste rätt. Jag soppade rullen och när jag sedan skulle hälla i fixet tog jag fel flaska och hällde på framkallare igen. Suck!

Bilderna i det här inlägget är från de enda två negativen som det över huvud taget var möjligt att få fram något ifrån. De flesta rutorna var nämligen så tjocka att skannern inte orkade jobba sig igenom emulsionen ordentligt. Så illa var det alltså. 

Nåväl, det var bara i runda slängar åtta timmars flanerande och fotograferande på stan som gick åt fanders. Nu åker i alla fall negativen i soporna för jag vill verkligen inte bli påmind om eländet. Samtidigt är det upp på hästen igen som gäller. Därför blir det några timmars gatufotande i morgon också bara för detta. 

Förresten så har jag börjat jobba med trettiofemman nu. Planen är att gå närmre och få intimare bilder. Ett annat mål är också att få med många människor i bilderna. Jag har nämligen upptäckt att i de flesta av mina foton är det bara en till tre personer. Det var en lite märklig och småjobbig insikt som jag nu alltså tänker försöka gör något åt. 

Minst en bild per rulle måste vara bra - annars kan man lägga av

För ganska många år sedan läste jag ett småprovocerande uttalande i en engelsk fototidning. Det var en fotograf som sa ungefär att minst en bild per rulle måste vara en ”keeper”, annars är det lika bra att lägga av.

Jag minns att uttalandet satte sig i skallen på mig och ända sedan dess har det varit ett riktmärke när det kommer till mitt analoga plåtande. Åtminstone en ruta på varje rulle måste helt enkelt vara tillräckligt bra för att kvala in bland mina bättre bilder. Annars är jag inte nöjd.

Att sätta upp den här sortens mål är något jag tror väldigt starkt på. Det hjälper till att bibehålla fokus och hålla slentrianknäppandet borta. Vid flera tillfällen har jag skärpt mig ordentligt tack vare den här principen. Den har alltså funkat - för mig.

Men visst, självklart händer det att en och annan nyframkallad rulle inte innehåller en enda vettig bild. Fast de tillhör faktiskt undantagen, tack och lov.

Slutligen så märks det att vi nu är inne i den mörka perioden på året. När jag var ute och fotograferade igår mitt på dagen fick jag köra på en 125-dels sekund och bländare 4 med ISO 800-film i burken. Visserligen var det mulet, men samtidigt ska det bli ännu lite mörkare innan det vänder.

En 125-dels sekund är i långsammaste laget för gatufoto. Exempelvis uppstår rörelseoskärpa i bilderna när någon går fortare än promenadtakt. Men skam den som ger sig. Det får bli till att pressa filmen ytterligare ett steg.