SE BILDEN: När gatufototänket begränsar dig

I lördags var det så dags för årets gatufotopremiär för min del. Tillsammans med polaren Magnus Fröderberg knatade jag omkring i centrala Stockholm under några timmar med kameran i konstant skjutläge. Magnus hade med sig ett testexemplar av Fujifilms nya 100V som han plåtade med. En mycket trevlig liten mackapär. Traditionsenligt smaskade vi också i oss vars en semla på konditoriet Ritorno i Vasastan, vilket vi brukar göra när vi träffas vid den här tiden på året. Stället som sannolikt har stans godaste semlor.  

Magnus fick nog till några hyggliga skott under dagen, men för min egen del gick det inte så bra. Precis som det så ofta kan vara med gatufoto. Det är inte alltid det blir några bilder att visa upp. I alla fall snackade vi som vanligt en hel del om foto och inte minst då om gatufoto. Och en sak som vi pratade om är detta med hur lätt det är att som gatufotograf köra fast i ett visst tänk och därmed begränsa sig helt i onödan. Alltså, att man för mycket har gatufotohatten på sig och glömmer bort att det går att ta andra slags bilder som kan vara både bra och intressanta, även om de inte ur alla perspektiv uppfyller gatufotots samtliga krav och måsten.  

Vårt samtal fick mig att tänka på bilden här ovanför. Det är en bild som jag själv är väldigt nöjd med trots att den inte riktigt innehåller de beståndsdelar som ett gatufoto helst ska ha. Det som händer sticker inte ut jättemycket och bilden innehåller varken något surrealistiskt eller humoristiskt. Ändå tycker jag som sagt att det är en riktigt bra bild. Inte minst eftersom den har en stark och ganska komplex komposition. Liksom ett dokumentärt värde.  

Bilden var riktigt svårt att få till, kommer jag ihåg. De båda männen rörde sig hela tiden medan jag fotograferade. Minns att jag stod där med min lilla Fujifilm X100S och knäppte frenetiskt. Och fram till den här exponeringen satt trodde jag inte det skulle vara möjligt att få till en fungerande komposition. Jag upplevde helt enkelt situationen och miljön som alldeles för stökig och kaotisk.

Men, genom att stoppa upp och sluta jaga enbart de där spontana ögonblicken lyckades jag.  Vilket betydde att jag fick stanna kvar i situationen och successivt jobba mig fram till bilden. Och det här är något som jag inser att jag gör alldeles för sällan i mitt gatufotograferande. Jag stannar inte kvar. Istället är siktet inställt på ständig förflyttning och snabba skott. Något som alltså kan vara en nackdel och resultera i att riktigt bra fotomöjligheter går en förbi. 

För er som undrar var bilden är tagen så knäppte jag den för några år sedan under något som kallas för Palio di Siena. En festival som hålls två gånger varje sommar i den italienska staden Siena. Höjdpunkten är hästkapplöpningen runt torget där stadens 17 kvarter tävlar mot varandra med vars en jockey. Det är ett helt hysteriskt spektakel och finalen brukar sändas i nationell teve (se det här). 

Varje kvarter har sin egen flagga och medan festivalen pågår uppträder unga män på stadens gator och torg. De sveper med sina kvartersflaggor runt kroppen, kastar dem högt upp i luften och utför dansliknande rörelser. Allt till ljudet av ett militäriskt trummande. Det är en flera hundra år gammal tradition som är både imponerande och vacker (se ett exempel här). Jag kan varmt rekommendera ett besök i Siena under Palio.

SE BILDEN: Palio di Siena - kanske världens mest spektakulära hästtävling

En sötaktig doft av hästurin och tobaksrök blandar sig i den varma luften. Jag står på torget Piazza del Campo mitt i den Italienska staden Siena och klockan är strax efter åtta på kvällen. Det är bara drygt en halvtimme sedan världens kanske mest spektakulära hästkapplöpning utspelade på platsen. Loppet kallas för Il Palio di Siena – eller rätt och slätt för Palio. 

Ett flera meter brett spår med hårt packad lera löper runt torget. Färska hovavtryck med skarpa kanter framträder tydligt i underlaget. Men hästarna är tillbaka i sina stall och istället blandas turister och firande Sienabor med stressade restaurangägare som släpar fram sina bord mitt på kapplöpningsbanan. Festen har redan börjat.
– Hästen är vacker, ryttaren är vacker! Ungefär så sjunger en grupp män samtidigt som de högtidligt viftar med stora färggranna flaggor. Några andra män slår rytmiskt på trummor som de bär på höften och tillsammans går männen sakta runt torget. Varv efter varv.

Två gånger varje sommar hålls denna intensiva festival som är väl värd att bevittna för den som vill se något annat av Italien än vingårdar, katedraler och badstränder. Det är en stolt tradition med anor ända tillbaka till medeltiden och Sienaborna deltar med liv och lust i festligheterna som varar drygt en vecka varje gång. Då bjuds det på uppvisningar, hästparader och utdragna middagar med mat, dryck och sång tills långt efter midnatt. Allt sker på gatorna och i gränderna som det så ofta gör i Italien. 

Festivalen skulle kunna beskrivas som en kamp mellan stadens 17 kvarter. Varje kvarter (contrada) har en egen häst, en egen ryttare och en egen flagga. Enligt några boende som jag pratar med finns historiskt sett en rivalitet mellan de olika contradorna som ibland har tagit sig våldsamma uttryck, men det ser jag inget av under mitt besök. Istället ser jag människor från olika contrador som glatt står och prata med varandra. Det är framförallt fest och glädje som genomsyrar staden.

Men Palio är mycket mer än festligheter och hästkapplöpning. Bakom kulisserna pågår köpslagningar och förhandlingar mellan de olika kvarteren. Till och med på startlinjen kan ryttarna förhandla med varandra om loppets utfall. Det är på sätt och vis ett fulspel.
– Många turister skulle nog bli lite besvikna om de visste vad Palio egentligen handlar om, säger en kvinna och ler brett. Hon bär sin kvartersflagga som en scarf runt halsen vilket många engagerade Sienabor gör.

När det gäller själva loppet så är det inte helt ofarligt. Både människor och hästar har gjort sig illa – ja, till och med dött. Ett år ramlade en häst rakt in i publikhavet med flera skadade som resultat. Samtidigt är säkerheten hög numera. Mängder med poliser och sjukvårdare finns på plats och som besökare märks det att säkerhetstänkandet är rigoröst. Trots detta är det dramatiskt när jag själv tittar på loppet. Några kvinnor svimmar och bärs snabbt ut på bår av tillskyndande sjukvårdspersonal.  

Det är därför viktigt att känna till sina begränsningar innan man ger sig i in på torget för att se kapplöpningen, får jag i förväg veta av en van besökare. När det väl sätter igång är du nämligen instängd tillsammans med tusentals andra. Banan sluter sig runt publiken och det går inte att lämna platsen vilket kan vara en skrämmande upplevelse för den som inte är förberedd. 

Samtidigt är det värt det eventuella obehaget när loppet väl har startat. Det är kort och intensivt. I 90 sekunder piskar ryttarna sina hästar runt det medeltida torget. Det knottrar sig på huden. Stämningen är hög, liksom ljudet från publiken. Och när det hela är över exploderar Siena i en fest som varar hela natten.

Nördfakta: Samtliga bilder är tagna med Fujifilm X100s.