SE BILDEN
Till pocketkamerans ära
Att vara fotograf innebär ofta att släpa omkring på kilovis med tung utrustning som frestar både kropp och psyke. Det är väskor fullproppade med kamerahus, objektiv, blixtar, diverse andra nödvändigheter och kanske även ett blytungt stativ uppe på det.
Men hur vettigt är allt det där egentligen? Det kan man faktiskt fråga sig när det idag finns små pocketkameror som man kan trycka ner i ena byxfickan och som trots sin litenhet i nio fall av tio fixar bilden man vill ha. Och det utan några större problem faktiskt.
Jo, jag vet. Om man ska ta bilder som professionell fotograf kan man oftast inte komma med sin lilla fjöliga pocketkamera på magen som en japansk turist. Jag vet också att kameror i fickformat har sina klara brister – både ur ett tekniskt och ur ett kreativt perspektiv. Så är det ju!
Men samtidigt håller dagens proffskompakter så pass hög kvalitet att bilderna utan problem kan förstoras upp på en hel vägg eller täcka uppslaget i ett finare magasin. Och tänker man till lite som fotograf är det trots allt få motiv dessa små gynnare inte klarar av.
Och så har vi det där med att orka bära på alla prylar. Hellre en kamera i fickan än tio hemma i garderoben, som en smart fotograf uttryckte det. Nåväl, här kommer i alla fall några blandade bilder som jag har tagit med min Ricoh GX200. Se det som en liten hyllning till lättjan.
P.S. Gode Gud - se till att Ricoh gör en uppföljare till denna lilla juvel. Enlig min åsikt den ojämförligt bästa, smidigaste och smartaste pocketkameran ur ett handhavandeperspektiv.
Lider gatufotografin av för mycket nostalgi?
Det är nog ingen överdrift att påstå att gatufotograferandet har blivit lite trendigt den senaste tiden. Fler och fler tycks leta sig ut i våra stadsmiljöer med sina kameror för att ägna sig åt denna ädla och klassiska fotokonst.
Jag tillhör själv en av alla dessa fotografer som emellanåt går gata upp och gata ner i jakten på bra bilder. Det är kul och givande och man kan nästan göra det när som helst. Man behöver inte ens någon speciell utrustning. En enkel kamera och lite tålamod är allt som krävs.
Men en sak som har slagit mig i allt detta är att de gatubilder som oftast visas upp och får beröm i olika sammanhang tycks lida av en slags nostalgi. Ibland känns det rent av som om ingenting har hänt sedan Henri Cartier-Bresson nötte sina skor på de Parisiska gatorna i början av förra seklet.
Det är nästan alltid svartvita bilder med typiska kompositioner och välkända uttryck. Och om fotografen har lyckats fånga en klassisk känsla i sina bilder är det precis som om han eller hon verkligen har gjort något enastående bra.
Ibland undrar jag var den moderna gatufotografin finns? Den som speglar vår tid och inte bara försöker återskapa det förgångna. Eller var det helt enkelt så att dessa gatufotografins pionjärer var så skickliga att de lyckades fånga något som gäller ännu idag? Det vill säga stadens och människans allra innersta väsen?
P.S. Jag inser att även jag själv letar efter dessa typiska och klassiska motiv när jag gatufotograferar.