SE BILDEN: Gatufoto med blixt gör mig ambivalent

Att gatufotografera med blixt är svårt, men samtidigt galet kul. Det svåraste är enligt min mening att uppbringa modet som krävs för att smälla av blixten i ansiktet på folk. Det tar gatufotograferandet till ytterligare en nivå av intrång i människors personliga sfär. Risken att bli upptäckt ökar också till mer eller mindre 100 procent. Och personligen vill jag helst inte blir upptäckt när jag gatufotograferar.

Samtidigt är det som sagt galet kul. För gatufoto med blixt kan ge ett uttryck som jag verkligen gillar. Blixten får huvudmotivet att separeras från bakgrunden. Färger poppar fram. Det skapas ett intressant visuellt fokus - nästan en övertydlighet. Något som jag nyligen återigen konstaterade för mig själv, när jag under KTH:s studentkarneval i Stockholm knäppte bilderna som ni kan se i den här bloggposten.  

Men, blixtrandet är också en metod för att göra ganska banala motiv intressanta. Därför är det på sätt och vis också enklare än vanligt gatufoto. Det räcker mer eller mindre med att smälla av blixten på någon, för att många ska tycka att du har tagit en lyckad bild. Eller åtminstone en häftig bild som krävt lite extra tuffhet från fotografens sida. 

Därför är jag något ambivalent till detta med gatufoto med blixt. Jag både gillar och inte gillar fenomenet. Det är svårt, samtidigt som det lätt kan bli en effekt bland alla andra. Likt ett Instagramfilter fungerar det som en genväg till att skapa uppmärksamhet kring bilder som i grund och botten är rätt ointressanta.

Utmaningen blir väl då att lägga till det där extra lagret av komplexitet som gör det till ett riktigt gatufoto och inte bara till en helt vanlig blixtbild. Så försöker i alla fall jag tänka. Sedan är frågan om man lyckas eller ej. 

SE BILDEN: Planket gjorde mig avundsjuk

Jag vet inte riktigt varför det har gått troll i det hela. För ända sedan fotoutställningen Planket i Stockholm återuppstod 2016 har jag velat vara med och ställa ut. Men, av någon anledning har jag varje år missat att skicka in en anmälan. Min enda bortförklaring är att vid exakt den tidpunkt på året när anmälan ska skickas in, brukar mitt liv vara ockuperat av tusenmiljoner andra saker som rör både jobb och privatliv. Något som i sin tur har gjort att Planket hamnat långt ner på priolistan. 

När jag tänker på detta blir jag avundsjuk på människor som enbart har foto som huvudsyssla och övergripande fokus i tillvaron. Tänk vilken ofattbar lyx att bara behöva bry sig om och vara riktigt bra på en enda sak här i livet. Att inte ha något annat än foto att tänka på till vardags. Ja, jag blir helt ärligt avundsjuk. 

Samtidigt inser jag såklart att det är en naiv syn på saken. Att det helt enkelt är jag som romantiserar och projicerar mina egna önskedrömmar på hur det är. Alla livsval har sina för- och nackdelar och inget jobb är så enkelt som att du enbart behöver vara bra på en enda sak. 

Hursomhelst, på bilden högst upp tar Knut Koivisto ett porträtt av Joakim Strömholm. Fotot som han visar upp är taget 1982 och föreställer en av medlemmarna i punkbandet Grisen Skriker. Och det är just sådant här som är så kul med Planket. Att få se alla dessa bilder och att får träffa alla dessa fotografer. Även om du inte sysslar med foto på heltid. 

Det finns en speciell stil hos vissa av den äldre skolans fotografer som är ganska kul att se. Jag brukar kalla dem för Strömholm-generationen. De klär sig gärna i fotovästar, fiskehattar, runda kulturglasögon och promenadvänliga skor. De kan också ha rakade huvuden, utanpåhängande skjortor och jeans.

Det var närmre 30 grader varmt på lördagen när jag besökte Planket. Vissa hade haft tur (eller om det var smart planering) och ställde ut på den delen av planket som låg i skugga under hela dagen. Tillsammans med en rejäl stol att sitta på, liksom medhavd mat och dryck, såg en del ut att ha det riktigt trivsamt.

Många erbjöd försäljning av sina bilder. Fast jag tror i ärlighetens namn att få bilder såldes. 

Min kompis Jimmy Dovholt är en mycket skötsam herre. Därför källsorterade han givetvis sitt skräp innan han lämnade utställningen. Något som gjorde att han senare förtjänade förfriskningar på några av Södermalms hippaste (eller inte) sjapp.

SE BILDEN: Solsemester - livet i koncentrat

Första kvällen satt jag på balkongen och betraktade grannarna. Mitt emot bodde ett medelålders par. Mannen var lång, mörk och hade en stor mustasch. Kvinnan var blek och pratade mycket. Efter några dagar började de kännas bekanta för mig. 

Men så en kväll hade en ung man och en ung kvinna tagit deras plats. Det kändes lustigt nog ovant med två nya ansikten. Trots att jag inte hade växlat ett enda ord med de tidigare grannarna hade en vana skapats i mitt huvud under bara några få dagar. En vana som sa att det var deras rum, deras balkong. 

Medan det unga paret dukade upp till middag kom tanken. Att bo på semesterhotell under en vecka eller två är som livet i koncentrerad form. Du anländer, du är där, du försvinner. Efteråt tar andra snabbt din plats och efter ett kort tag är du bortglömd. Så, det gäller att passa på - att göra det allra bästa av din tid.

Ja, det är sådant här man kan reflektera över under en lat solsemester vid Medelhavet. 

SE BILDEN: Om gatufoto och mitt Orten-projekt i snigelfart

I senaste numret av Fotosidan Magasin intervjuas Magnus Fröderberg och jag om gatufoto. Vi fick också äran att bedöma ett antal inskickade bilder från Fotosidans medlemmar. Det var roligt att snacka om gatufoto och kul att se bilderna. Jag tycker också att reportern Peter Wiklund lyckades sila fram det bästa ur våra långa och kanske inte helt stringenta resonemang. Imponerande. 

Även om gatufoto är det jag brinner allra mest för, så tycker jag också det är riktigt kul med dokumentärfoto och porträtt. För att få utlopp för detta håller jag bland annat på med ett projekt om förorten Akalla, där jag bor (vilket trogna läsare redan känner till). Det är visserligen ett projekt som går i snigelfart, det får jag medge. Men, förhoppningsvis kan det över tid bli något intressant av det hela (här kan ni se hur långt jag har kommit).

När jag arbetar med projektet jobbar jag på ett liknande sätt som när jag gatufotograferar. Det vill säga genom att ta långa promenader med kameran skjutklar i handen. Det som skiljer sig åt är att jag mycket oftare frågar om lov. Plus att jag även arrangerar uppställda porträtt.  

I den här bloggposten kan ni se ett par bilder som jag knäppte nu i helgen. Under en promenad stötte jag nämligen på ett gäng mongoliska brottare som övade inför den mongoliska nationaldagen om ett par veckor. Då är det tydligen tradition att hålla brottningstvävlingar, fick jag veta.  

Det är sådant här som är så jäkla kul med den här typen av projekt. Du får en chans att prata med folk, lära dig något nytt. Fast jag ska inte sticka under stol med att det också är det svåraste. För det är inte alltid helt lätt att närma sig främmande människor på det här sättet. Ganska ofta får jag nämligen ett nej som svar. 

Samtidigt, om det är för enkelt blir det sällan bra (kan jag tycka). Då är det lätt att man slarvar och inte tar fotograferandet på lika stort allvar. Så ett visst motstånd och lite nervositet kan rent av vara en fördel i sammanhanget. Då skärper i alla fall jag till mig. 

Nördfakta: Bilderna är tagna med Fujifilm X-T4 och Fujinon 18mm/f 1,4.  En utmärkt snabb och träffsäker kombo för den här sortens motiv. Dessutom har gluggen skön bokeh.

SE BILDEN: För att ta bättre bilder - tänk omständigheter

Allt för länge har jag stått och stampat på ungefär samma fläck när det kommer till mitt fotograferande. Jag har kört samma trick om och om igen. Det vill säga inte riktigt utmanat mig själv, utan i regel valt den gamla vanliga och väl inkörda vägen. 

Trots detta så har jag satt ett antal bilder genom åren som jag verkligen är nöjd med. Fotografier som har det där lilla extra som får dem att höja sig över min vanliga nivå. Bilder vilka jag känner mig riktigt nöjd med, men som jag i sanningens namn lyckas få till alldeles för sällan. 

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på vad det är med dessa lyckade bilder som gör dem intressantare och mera tilltalande än mina övriga. Jag har försökt att analysera bilderna i sig. Alltså kompositionen, innehållet, ljuset och allt det där. Vilket såklart är betydelsefullt. Men, så fick jag en insikt som kraftigt ändrade på hela min ingång till ämnet. 

Istället för att analysera de färdiga bilderna som jag är extra nöjd med, började jag fundera kring situationerna under vilka de har uppstått. Vilka de gemensamma nämnarna är. Vad som har fallit på plats när jag presterat som bäst fotografiskt. Och hur detta kan återskapas.

Det jag insåg är att mina mest lyckade bilder i regel har kommit till när jag har varit ute och rest och då verkligen gått in för mitt fotograferande. Eller, under ett specifikt evenemang som jag har besökt enbart i syfte att fotografera. Alternativt när jag själv har satt upp tydliga avgränsningar och mål med vad jag vill åstadkomma. Men, vad är det då som är gemensamt i detta? Jo, det jag kom fram till är följande: 

1. Det har funnits dedikerad tid avsatt enbart för att fotografera utan annat som stör.
2. Tack vare detta har jag lyckats skapa ett starkt fokus på det jag gör.
3. Det har samtidigt funnits en inbyggd begränsning som skapat en viss form av yttre press. Exempelvis tidsbegränsning. 
4 Det har varit utmanande och min tävlingsinstinkt har triggats igång. 
5. Jag har haft kul.

Hur går det då att använda dessa insikter för att höja nivån på sina bilder? Tja, ett försök till det ser ni exempelvis i den här bloggposten. Bilder som jag tog under Stockholm Marathon nu i helgen. Det var alltså under ett avgränsat evenemang med tidspress. Jag fokuserade fullt ut på att fotografera och jag körde gatufoto med blixt, något som jag inte är van vid och som känns utmanande och svårt. Samtidigt ville jag prestera något som ändå kändes bra (tävlingsinstinkten). Och så hade jag kul, såklart. 

Detta är ett första steg till att oftare utmana mig själv och skapa fokus. Men, bara för det tror jag nu såklart inte att jag kommer att sätta helt fantastiska bilder varje gång jag är ute och fotograferar. Samtidigt är jag helt övertygad om att den här strategin kan höja kvalitén på mina bilder och resultera i att jag framöver känner mig betydligt mera nöjd med vad jag åstadkommer.