Mitt i folkvimlet på Sveriges äldsta stadsfestival – bildreportage

Trollhättan har arrangerat Fallens Dagar sedan 1959, vilket gör den till den äldsta stadsfestivalen i landet. Besökare lockas till staden med roliga aktiviteter, musik, gatuteater, torghandel med mera. Men staden har ytterligare ett ess i leken – ett mäktigt vattenfall.






Fallens dagar inleds den tredje fredagen i juli sedan 1959. Men 2020 bröts den 61-åriga sviten och Fallens Dagar ställdes in på grund av corona-pandemin. Årets festival ser än så länge ut att gå av stapeln den 16-18 juli. Men i dessa tider kan man tyvärr inte vara riktigt säker. Folkhälsomyndigheten kan komma med nya riktlinjer som omöjliggör sommarens stadsfestivaler om det föreligger risk för ökad smittspridning.



När jag besökte Fallens dagar 2018 passade jag på att dokumentera människor och miljöer i staden. Jag rörde mig mest vid Drottningtorget och Kungsgatan i de centrala delarna av staden där det var mest folk. Dokumentärbilderna från Trollhättan är inte lika "tajta" som mina bilder från andra länder. I Sverige har vi en större bekvämlighetszon, och av respekt till människorna som jag möter håller jag mig utanför den zonen när jag fotar.





Under Fallens Dagar rör sig uppemot 100 000 personer i staden och det är nästan en dubblering av antalet människor som bor i kommunen. Kanske var det just därför som det var såpass många poliser och vakter ute på gatorna. Det fanns till och med ridande poliser som var redo att gripa in om det skulle bli stökigt eller om något annat skulle hända. Såvitt jag vet behövde de inte gripa in. Folk var glada och lyckliga över en mycket lyckad stadsfestival och över det fantastiska vädret. 




Inga bilder i inlägget är tagna med kameran på magen, enligt mig ska man titta i sökaren när man fotograferar. Jag tycker att man måste vara öppen och ärlig med vad man gör när man fotar på gatan och vara beredd att snacka med folk. Är man inte beredd på det utan försöker gömma sig bakom kameran tycker jag att man ska hålla på med något annat! Jag brukar själv ställa upp på selfies när folk ber mig om det, men avskyr samtidigt att bli smygfotograferad, och särskilt av någon som fotar fegt från höften!






Enligt gatufotofundamentalisterna ska man inte använda teleobjektiv. Personligen bryr jag mig inte så mycket, jag är dokumentärfotograf och integrerar lika bra med ett vidvinkel som med ett teleobjektiv. Förutom vidvinkel hade jag med ett 18-135mm objektiv, som jag använde i teleläget vid ett par tillfällen. Om jag är tillräckligt nära händelsen föredrar jag att använda vidvinkel, det blir en speciell närvarokänsla som ofta uteblir vid telefoto.




Fördelen med ele är att det är lättare att plocka detaljer, och detaljer behövs för bildberättelsen. De senaste åren har jag jobbat mer och mer med zoomobjektiv med brännvidden 28-200mm. Det täcker in i stort sett alla brännvidderna som jag använder och jag behöver inte byta objektiv och riskera att missa en bild. Min senaste superzoom har bländare 2.8 i vidvinkelläget, vilket gör det användbart även i lite skummare miljöer.





Apropå Trollhättan så kommer tecknaren, författaren och Jazzmusikern Jan Lööf från staden. Som pojke var jag fascinerad av hans böcker om Felix och mannen med det röda äpplet. Janne har en unik stil och hans teckningar innehåller ofta många detaljer att upptäcka. Även om det är svårt försöker jag jobba så när jag dokumenterar människor, jag vill att det ska finnas mycket att hitta och upptäcka i bilderna för den som stannar upp en stund inför dem.




Det spelar egentligen inte så stor roll med vilken kamera som man jobbar. För min del är det viktigt att kameran har en bra sökare och inte ställer sig emellan mig och motivet med en massa förvirrande knappar och reglage. Bilderna i inlägget tog jag med en Fujifilm X-T2, ett 18-135mm, samt en X-Pro2 med ett 23mm.

Text och foto: Mikael Good

2021-02-08 16:18   Frekeman

Överlag bra dokumentära bilder av festival men det kanske nästan är lite för många i ett sånt här blogginlägg? Vad gäller höftskott så är jag personligen inget fan av metoden men ibland kan perspektivet som man får genom att inte fota i ögonhöjd vara ett estetiskt val som kan vara rätt. Och sen så skall väl även fega personer få fota människor istället för att "hålla på med något annat"? De kanske är på en personlig fotoresa som kommer att göra dem modigare? Sen kan jag hålla med om att vissa fotografer, några här på fotosidan, verkar hylla fegt smygfotande på magen (med fjärrutlösare!), och samtidigt tro att de tar bra gatufoton. Rätt patetiskt i mina ögon och beklagligt att de inte bättre har förstått hur vikten av närhet ofta är viktigt i genren.

Och vad beträffar gatufotofundamentalisters idéer om telen så tror jag att de, möjligen onyanserat, kritiserar längre brännvidder för gatufoto när de används för att komma nära fast man inte vågar, där subjekten/movtivet/scenen skulle ha fotats bättre med 28 mm - 50 mm. Min uppfattning är att om man skall gatufota med längre brännvidder 75 mm och uppåt så behöver man välja sina utsnitt med eftertanke och fota sånt som man inte kan fota bättre med kortare brännvidder. Nu kan jag ju inte tala för alla gf-fundamentalister men jag tror jag har någorlunda rätt i min lite snälla tolkning av deras tänk. Köpte själv ett 90 mm-objektiv till min Leica M och det skall bli intressant att försöka att göra nåt vettigt med den när jag återigen får ge mig ut på gatan när så Corona-viruset tillåter. Jag brukar alltid nämna Saul Leiter när det gäller en gatufotograf som fotade med långa brännvidder (ofta 135 mm vad jag förstår) och jag har på senare tid också upptäckt Frank Horvat som fotade med telefoto (hur långt vet jag ej) – kolla in hans bok, Side Walk, som gavs ut i slutet av förra året. Jag fullkomligt älskar den boken.

Mvh
Fredrik

Besvara

Svar från Chasid 2021-02-08 17:38

Tack för din kommentar Fredrik! Det är nog första gången som någon tycker att jag har för många bilder med i ett inlägg! :) Överlag tycker jag att det numera är för bildsnålt på Fotosidans blogg. För ett par år sedan var det ett antal fotografer som bjöd på många bilder i sina bloggar.
Det händer faktiskt att jag fotar med skärmsökaren när jag vill komma ned i nivå, men jag smyger inte heller då med vad jag gör. Saul Leiter och Frank Horvat har jag hört talas om, och jag har för mig att jag har sett deras bilde tidigare, men jag ska strax googla på deras namn och kolla upp dem på nytt. Tack för tipset!
/Mikael

Svara

2021-02-08 20:59   Måns H

Rik bildskörd! I Trollhättan hör det till att tjejerna kollar sig i spegeln innan de går ut. Kanske inte vore fel om grabbarna tog efter.

Jag gillar bilderna som han som fotar med kameran fullt synlig på magen tar. Numera går väl också att plåta med en hur avancerad mobil som helst, den räknas liksom inte. Själv frågar jag först, kanske med teckenspråk, pekar på kameran.

Vattenfallet: Då Trollhättan låg neråt sydpolen rann en urtida Göta älv där. Sen flöt vår del av jordskorpan norrut. Det hann bildas djupa lager kalkberg som skavdes bort igen. Fortfarande ligger älven i skarven mellan gnejs och granit.

Besvara

Svar från Chasid 2021-02-09 08:24

Tack för din kommentar Måns! En som skulle behöva kolla sig i spegeln innan han går ut är Storbrittaniens premiärminister Boris Johnson, han tycks lida av konstant "bad hair day"! :) Det här med att fota med kameran på magen är inte riktat åt en speciell person utan mot företeelsen som sådan, för mig blir det som att stjäla bilder på folk, det är bättre att vara öppen och ärlig med vad man gör och umgås fram sina bilder.
/MIkael

Svara