"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Mitt i folkvimlet på Sveriges äldsta stadsfestival – bildreportage



Trollhättan har arrangerat Fallens Dagar sedan 1959, vilket gör den till den äldsta stadsfestivalen i landet. Besökare lockas till staden med roliga aktiviteter, musik, gatuteater, torghandel med mera. Men staden har ytterligare ett ess i leken – ett mäktigt vattenfall.






Fallens dagar inleds den tredje fredagen i juli sedan 1959. Men 2020 bröts den 61-åriga sviten och Fallens Dagar ställdes in på grund av corona-pandemin. Årets festival ser än så länge ut att gå av stapeln den 16-18 juli. Men i dessa tider kan man tyvärr inte vara riktigt säker. Folkhälsomyndigheten kan komma med nya riktlinjer som omöjliggör sommarens stadsfestivaler om det föreligger risk för ökad smittspridning.



När jag besökte Fallens dagar 2018 passade jag på att dokumentera människor och miljöer i staden. Jag rörde mig mest vid Drottningtorget och Kungsgatan i de centrala delarna av staden där det var mest folk. Dokumentärbilderna från Trollhättan är inte lika "tajta" som mina bilder från andra länder. I Sverige har vi en större bekvämlighetszon, och av respekt till människorna som jag möter håller jag mig utanför den zonen när jag fotar.





Under Fallens Dagar rör sig uppemot 100 000 personer i staden och det är nästan en dubblering av antalet människor som bor i kommunen. Kanske var det just därför som det var såpass många poliser och vakter ute på gatorna. Det fanns till och med ridande poliser som var redo att gripa in om det skulle bli stökigt eller om något annat skulle hända. Såvitt jag vet behövde de inte gripa in. Folk var glada och lyckliga över en mycket lyckad stadsfestival och över det fantastiska vädret. 




Inga bilder i inlägget är tagna med kameran på magen, enligt mig ska man titta i sökaren när man fotograferar. Jag tycker att man måste vara öppen och ärlig med vad man gör när man fotar på gatan och vara beredd att snacka med folk. Är man inte beredd på det utan försöker gömma sig bakom kameran tycker jag att man ska hålla på med något annat! Jag brukar själv ställa upp på selfies när folk ber mig om det, men avskyr samtidigt att bli smygfotograferad, och särskilt av någon som fotar fegt från höften!






Enligt gatufotofundamentalisterna ska man inte använda teleobjektiv. Personligen bryr jag mig inte så mycket, jag är dokumentärfotograf och integrerar lika bra med ett vidvinkel som med ett teleobjektiv. Förutom vidvinkel hade jag med ett 18-135mm objektiv, som jag använde i teleläget vid ett par tillfällen. Om jag är tillräckligt nära händelsen föredrar jag att använda vidvinkel, det blir en speciell närvarokänsla som ofta uteblir vid telefoto.




Fördelen med ele är att det är lättare att plocka detaljer, och detaljer behövs för bildberättelsen. De senaste åren har jag jobbat mer och mer med zoomobjektiv med brännvidden 28-200mm. Det täcker in i stort sett alla brännvidderna som jag använder och jag behöver inte byta objektiv och riskera att missa en bild. Min senaste superzoom har bländare 2.8 i vidvinkelläget, vilket gör det användbart även i lite skummare miljöer.





Apropå Trollhättan så kommer tecknaren, författaren och Jazzmusikern Jan Lööf från staden. Som pojke var jag fascinerad av hans böcker om Felix och mannen med det röda äpplet. Janne har en unik stil och hans teckningar innehåller ofta många detaljer att upptäcka. Även om det är svårt försöker jag jobba så när jag dokumenterar människor, jag vill att det ska finnas mycket att hitta och upptäcka i bilderna för den som stannar upp en stund inför dem.




Det spelar egentligen inte så stor roll med vilken kamera som man jobbar. För min del är det viktigt att kameran har en bra sökare och inte ställer sig emellan mig och motivet med en massa förvirrande knappar och reglage. Bilderna i inlägget tog jag med en Fujifilm X-T2, ett 18-135mm, samt en X-Pro2 med ett 23mm.











Text och foto: Mikael Good

Postat 2021-02-08 12:00 | Läst 5980 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

SD – från rabiata högerextremister till landets största parti



I slutet av maj 1994 bevakade jag det högerextrema partiet Sverigedemokraternas marsch i Jönköping tillsammans med kollegor från både större och mindre tidningar runt om i landet. Inte ens i vår vildaste fantasi kunde vi då föreställa oss att SD skulle bli Sveriges största parti 25 år senare.



Den 28 maj firade Jönköping sitt 710-års jubileum och staden hade dukat upp till fest med karneval, marknadsknallar och tivoli. Men feststämningen skulle störas av drygt 100 högerextremister från Sverigedemokraterna, som hade fått tillstånd av polisen att demonstrera mitt i hjärtat av Jönköping. Många Jönköpingsbor ställde sig frågan varför polisen hade gett tillstånd till en demonstration mitt under festligheterna? Polisen hänvisade till den grundlagsstadgade demonstrationsfriheten. Men gav inget tydligt svar varför de gett tillstånd till SD:s demonstration just den dagen.



När drygt 100 Sverigedemokrater som skyddades av 200 kravallutrustade poliser, en del med hundar och drygt tio polishästar sent om sider startade sin march, rörde de flesta reportrarna och fotograferna åt deras håll. Jag valde att smyga in bakom avspärrningarna vid Gjuterigatan där jag väntande in demonstrationståget. Någon motdemonstration hade inte organiserats men flera tusen människor stod utmed marschvägen, en del var där av ren nyfikenhet medan andra ville visa sitt förakt mot nazisterna.



De flesta Sverigedemokraterna var boneheads (nynazistiska skinheads), men i leden fanns även en del äldre och yngre demonstranter som var med alldagligt klädda. Boneheadsen, hade rakade skallar, de var klädda i svarta bomberjackor, mörka byxor och kängor, många av dem hade naziemblem på sina jackor.  När demonstrationståget rörde sig framåt ropade de unisont ”ut med packet” så att de dånade ut över staden. Från folkhavet kastade en person ett föremål mot demonstrationståget, förövaren blev snabbt identifierad och brutalt nedbrottad av några bastanta kravallpoliser.



Demonstrationståget tågade ut på Hamngatan, och kom fram mot mig där jag stod beredd vid Gjuterigatan. När jag fotograferat i ett par minuter kom två bastanta kravallpoliser fram till mig, de krävde pressleg av mig. Då jag bara var frilansare hade jag inget pressleg, och var tvungen att avlägsna mig från platsen. Att jag var där på uppdrag av en vänstertidning räckte inte för dem. Demonstrationståget rörde sig fram mot en parkeringsplats, där Högskolan i Jönköping nu ligger. Där stannade de till och höll tal tryggt skyddade av kravallstaket, och hundratals poliser, med hästar och skällande hundar. Poliser var till och med utposterade på hustaken runt om parkeringsplatsen.



Tillsammans med några kollegor försökte jag ta mig fram till parkeringsplatsen för att ta bilder på den dåvarande partiledaren Anders Klarström som skrek ut sitt främlingsfientliga budskap från taket på en minibuss. Vi kom inte långt innan tre kravallpoliser på hästar motade bort oss. På avstånd hörde vi  Anders Klarström ropa om att sverigedemokraterna skulle verka för ”ett renrasigt Sverige fritt från svartskallar och att alla flyktingar skulle stoppas vid landets gränser”. När mötet var över fick Sverigedemokraterna kliva ombord på två chartrade bussar som förde bort dem från området och staden. Några av demonstranterna valde att stanna kvar och delta i stadens 710-års firande. Två av dem blev igenkända och jagades ned för Östra Storgatan av några Redskins (militanta vänsterskinheads som sedermera skulle bilda AFA).



Efteråt gick ett par kollegor och jag till Twin City där vi diskuterade dagens händelser över en kopp kaffe och en nybakad citronmuffins. Vi tröstade oss med att SD säkert skulle förgöras av interna konflikter och upplösas precis som så många andra högerextrema partier innan dem. På den tiden var SD ett högerextremt parti som öppet flörtade med nationalsocialismen. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. 2001 splittrades SD, och de mer hårdföra nationalisterna startade Nationaldemokraterna. 2005 blev Jimmie Åkesson partiledare för Sverigedemokraterna och 2010 kom de in i riksdagen.  2014 lades Nationaldemokraterna ned. I november 2019 blev Sverigedemokraterna Sveriges största parti i en Demoskopundersökning.

Detta är en betraktelse om en händelse som jag bevakade för 25 år sedan. I god journalistisk anda har jag valt att hålla politiken utanför artikeln, personligen har jag ingen politisk hemvist och röstar blankt. Men jag är medveten om att ämnet kan vara kontroversiellt, och vill uppmana er att hålla en god samtalston om ni väljer att kommentera.

Till bilderna använde jag en lånad Canon EOS 1, Canon EF 20-35/2.8, Canon EF 80-200/2.8 samt Kodak Tri-X. Jag var inte van att arbeta med 80-200/2.8, och den usla närgränsen gjorde att jag missade en hel del viktiga bilder.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2019-11-16 15:26 | Läst 12986 ggr. | Permalink | Kommentarer (33) | Kommentera