Jag skulle vilja ha en renodlad stillbildskamera

Diskussionen går stundtals het om de nyaste digitalkameror har allt för många finesser som de flesta fotograferna egentligen inte behöver men ändå får betala för. Det fick mig att ställa frågan om hur min idealkamera egentligen ser ut och om den finns på marknaden?

Dagens kameror blir allt dyrare och de får fler och fler funktioner som många användare hade kunnat vara utan. Personligen önskar jag att tillverkarna gjorde kameror som var mer renodlade bildmaskiner för fotografer, och inte stillbilds-/vlogg-/filmkameror fyllda med tekniskt lullull och menyer fyllda med en labyrint av olika inställningsmöjligheter.

Det har hänt att jag missat bilder för att jag oavsiktligt kommit åt en av alla dessa knappar och rattar som översvämmar kameran och gör den svårnavigerad för alla utom utbildade ingenjörer. Pekskärmsfunktionen ställer om kameran i tid och otid. Det har även hänt att jag oavsiktligt kommit åt filmknappen och filmat när jag desperat försökt fotografera. Botemedlet mot detta vore en enkel avskalad kamera som inte skymmer sikten för fotograferandet och samtidigt inte gör avkall på vare sig bild- och byggkvalitet.

Det finns redan några renodlade kameror för stillbild. I Leicas digitala M-serie finns kameror som är strippade från spakar och rattar och har lättöverskådliga menyer. Nackdelen är att de inte är lämpade för teleobjektiv och inte är särskilt billiga. När jag jobbar med reportage har jag oftast ett 18-135 eller ett 24-105 och ett 70-200 och ibland ett 70-400, tyvärr funkar de objektiven inte så bra tillsammans med en mätsökarkamera. Och de som kan slanta upp upp närmare 80 tusen för ett kamerahus och 34 tusen för ett 35mm objektiv är nog lätträknade. 

Jag önskar att fler tillverkare byggde kvalitativa och renodlade kameror a la Leica och på så vis drev ned priset till rimligare nivåer. De behöver inte möjligtvis ha en mätsökare, för min egen del duger en högupplöst elektronisk sökare gott, men de fick gärna ha mycket kugghjulsrsomantik och lättöverskådliga menyer där man inte drunknar i alla finesser och inställningsmöjligheter.  

Fuji har de kamerorna tänker nog en och annan läsare. Jag håller med om att Fujis kameror är trevliga. De har bländarring på objektiven och klassiska inställningsrattar. Men de skjuter tyvärr över målet med sina svårnavigerade menyer och mängden av knappar, vred och rattar, vilka är allt för lätta att komma åt och gör så att man oavsiktligt ändrar inställningarna.

Helst skulle jag vilja ha en Sony A9 som är strippad från filmfunktioner och allt annat chip chop, som har en tidsratt a la Fuji, skärm utan pekfunktion som går att vända inåt, ratt för +/- kompensation, enkla och snabbnavigerade menyer, och bara de knappar, vred och rattar som verkligen behövs för stillbildsfoto. Bländarinställningen vill jag kunna göra på objektivet, och jag vill ha en tydlig avståndsskala för hyperfokal.

Som komplement till en sådan kamera skulle en Leica M10-P vara utmärkt för mig. Tyvärr kostar den fortfarande för mycket begagnat, men om ett par år har den säkerligen kommit ned till en för mig rimlig prisnivå. Fram till dess får jag hålla till godo med min A9:a och M240 vilka jag köpt riktigt billigt begagnat. Det är oftast de kamerorna som jag tar med mig på reportage tillsammans med ett 24-105 till Sonyn samt ett 21 och 35mm till Leican.



Text och foto: Mikael Good

Det bästa vidvinkelobjektivet för Leica M

Under våren skulle jag åkt på två reportageresor och gjort ett reportage på hemmaplan från en stadsdelsfest. Allt har tyvärr blivit inställt på grund av corona. Istället har jag passat på att gå igenom bildarkivet, och gått igenom fotoutrustning i syfte att sälja av det som jag knappt använder.




Men innan jag har sålt av överskottet av kameror och objektiv, har jag testat dem ordentligt. En av kamerorna som jag testade var Sony A7s som jag skrev om igår. Efter att jag publicerat artikeln tog jag en promenad med kameran, och passade på att testa ett onödigt skarpt Zeiss Biogon T* 2.8/21 ZM på den.




Objektivet presterar riktigt, riktigt bra på Leica M-kameror. Men har inte övertygat när jag använt det på Sony A9 och A7r II. Jag bestämde mig för att testa det på A7s och fäste det på kameran med hjälp av en Novoflex-adapter. Att jag inte använde Techart PRO adaptern som ger autofokus med M-optik på Sonykameror beror på att den tyvärr inte fungerar med A7s.




Jag blev positivt överraskad. Objektivet presterar nästan lika bra som på mina Leica M. Kantskärpan är godkänd men inte riktigt lika bra som på Leica. Det blir färgskiftningar i bilden, men inte värre än att det enkelt går att rätta till i ACR, och kör man i svartvitt spelar de ingen roll. Jag kommer definitivt att använda Zeiss 21/2.8 ZM på Sonyn igen. Faktum är att det trots begränsningarna är det bästa 21mm som jag har kört med på Sony.

Objektivet har ingen autofokus. Men ställer jag objektivet på 2 meter har jag skärpa från drygt 1 meter till oändligt på bländare 8. Sony A7s är brusfri upp till 6400 ASA vilket gör att det bara är sätta tiden på 1/250, ASA på auto och tuta och köra utan att behöva göra några inställningar. Behöver jag köra på 2.8 kan jag enkelt ställa skärpan med hjälp av de fokuseringshjälpmedlen som finns i kameran. Men jag längtar till den dag då jag kan montera objektivet på kameran och ge mig in i en folksamling igen. 21mm är en härlig brännvidd att fota människor med.




Zeiss 21/2.8 ZM borde vara ett obligatoriskt objektiv för alla Leica M fotografer. Bättre än så här blir det inte oavsett märke och prislapp. Leica har förvisso ett 21mm som är lika bra, men prisskillnaden är oförsvarbar. Jag har förståelse för att en del pungar ut tiotusentals kronor för perfektion men när det bästa kostar tiotusentals kronor mindre är det bara kapitalförstöring.



Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M 240, en Sony A7s och ett Zeiss Biogon T* 2.8/21 ZM. Inga djur kom till skada vid fotograferingstillfällena. Dragarbilden tog jag med en Leica M 240 och ett Zeiss 21mm vid ett bönemöte på Ralingsåsgården i Aneby i augusti, den har tidigare publicerats på omslaget till en dagstidning.



Till sist – Glöm inte att lufta era ljusmaskiner, och kom ihåg att det alltid är bättre att berätta med kameran än att berätta om kameran!

Text och foto: Mikael Good

”Du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”

I min ungdom försökte jag att hitta genvägar till de där bilderna som skulle ge mig publicitet och en stjärna på fotograf himlen. Trots idoga försök lyckades jag aldrig nå dit som ung. Det var först efter jag fyllt 35 som jag fann min egen stil och bildberättandet exploderade.



Det händer ibland att jag får kritik för att jag fotograferar på ett klassiskt dokumentärt sätt. Att jag efterhärmar gamla mästare genom mitt sätt att närma mig och avbilda dem jag möter. Egentligen är det inte så konstigt med tanke att jag började fotografera 1982. Då var det svartvitt som gällde för dokumentärfoto, och de första fotograferna som jag fick upp ögonen för var Christer Strömholm, Josef Koudelka och Sune Jonsson. När jag såg deras bilder blev jag inspirerad och ville ta likadana bilder, men jag hade allt för bråttom och bilderna blev oftast platta och intetsägande.



Christer Strömholm är en stor inspiratör, inte som människa men som fotograf. Hans sätt att närma sig andra människor i sina bilder tilltalade mig. Som tonåring tog jag del av Christer Strömholms fotoskola i tidningen Foto, och jag lånade med mig hans böcker från det lokala biblioteket och lät mig inspireras och påverkas av hans tankar och foton, jag var speciellt förtjust i boken ”Poste Restante”, det fanns ett vältummat exemplar på Byttorps bibliotek i Borås, och jag lånade boken flera gånger.



När jag träffade Christer Strömholm i samband med hans vernissage i Härja i mitten av 1990-talet fick jag möjlighet att byta några ord med honom. Jag frågade bland annat om han kunde ge mig något bra råd för att utvecklas som fotograf?
Christer spände blicken i mig, och sa kort och rappt:
- Lär dig se!
Jag tog vara på mästarrådet, men det skulle dröja drygt tio år innan mina fotografiska ögon öppnades på riktig!



Fotografen Anna Clarén träffade Christer Strömholm när hon var 22-årig fotostudent. Hon tyckte att det var märkligt att Christer Strömholm ställde frågor till henne om vilka språk hon talade och om hon hade körkort, och inte några frågor om varför hon fotograferade!
”Det är inte relevant nu, för du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35” svarade Christer Strömholm på hennes undran.
Många år senare och med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget förstod hon vad han menade: "Den sortens fotografi som Christer Strömholm gjorde handlar ju om att berätta vad det är att vara människa. Och det har man kanske inte hunnit förstå förrän man är 35", sa Anna Clarén i en intervju i DN i juli 2018.



Ju mer livserfarenhet som jag samlat på mig, desto mognare perspektiv har jag fått till livet. Idag ser jag på mig själv och på andra människor på ett helt annat sätt än när jag var ung. Ju äldre jag blir desto mer oviktig blir den egna karriären, för mig är det viktigare att få berätta om, och förmedla de ämnena som jag har på mitt hjärta, och bidra till förändring i samhället än att bli känd.



I vilket fall som helst så stämde Christers påstående in på mig. Det var först efter att jag fyllt 35 år som jag hittade rätt och mitt bildberättande exploderade, mycket beror på att jag först då riktigt förstod vad det innebär att vara människa, och vad jag har för mål med mitt fotograferande och mitt liv. Inom reportage- och dokumentärfoto som jag ägnar mig år, är livserfarenhet och personkännedom viktiga ingredienser. Inom andra fotografiska områden spelar det kanske inte så stor roll, och där kanske det rent av är en fördel att vara ung. Det finns givetvis undantag även inom reportage- och dokumentärfoto, det finns en hel del exempel på unga fotografer som tagit fantastiska bilder som påverkat generationer.



Trots att jag inte söker framgång har jag nått längre med mina bilder än vad jag ens kunde drömma om som tonåring. Framförallt har jag fått vara med och bidra till förändring för många människor genom bilder och artiklar, och jag har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande medmänniskor, samt bilda viktig opinion för förändring. För min del handlar fotograferandet inte om att förverkliga mig själv utan att använda de gåvorna som jag har fått till att betjäna andra.



Text och foto: Mikael Good

Släpp in lite oskärpa i bilderna

I ett samtal mellan de legendariska fotograferna Helmut Newton och Cartier Bresson, lär Cartier lite med glimten i ögat ha sagt att ”Sharpness is a bourgeois concept” när Helmut påpekade att han inte var lika stadig på handen som tidigare.

När jag går på utställningar eller ser bilder från några fotografins stora mästare, slås jag allt som oftast över att många av bilderna inte är riktigt skarpa. I mitt tycke är det inget som drar ned intrycket, då det adderar närvaro till bilderna. Men om de tagits idag skulle de säkert bemötas med en del höjda ögonbryn och syrliga kommentarer såsom ”bilden är oskarp och höjer sig ej över mängden” .

Idag ser jag allt färre nytagna bilder som är oskarpa. I jobbet har jag tillgång till TT:s stora arkiv, där kan man tydligt se hur bilderna blir allt skarpare och perfekta för varje år som går. Digitalkameror med stabilisering som går att använda på allt högre ASA-tal, objektiv med MTF-värden som man knappt kunde drömma om för 30 år sedan har i mångt och mycket utrotat oskärpan ur bilderna.

Jag tror att många fotografer har fastnat i ett tekniskt tänkande, där strävan efter perfektion överskuggar målet. Fotografering handlar egentligen om att se och förmedla, med det i åtanke kanske  det är dags att bryta mot normerna och släppa in lite oskärpa i bilderna!

Bilden på kajflocken tog jag med en digital Leica och ett superskarpt 35mm.

Text och foto: Mikael Good

Handla fotoprylar klimatsmart

Jorden håller på att tömmas på resurser. I mångt och mycket beror det på överproduktion och rovdrift i syfte att göra kortsiktigt ekonomisk vinning. Men det går att kämpa emot och tänka långsiktigt! Genom att handla begagnat kan efterfrågan på nyproducerade varor minska, och jordens resurser kan räcka lite längre.



Tillgång och efterfrågan styr produktions- och konsumtionsmönster. Ju större efterfrågan blir på klimatsmarta produkter, desto fler varor kommer att produceras. Vinstdrivande företag är inte sena att följa konsumenternas önskemål i syfte att tjäna pengar. I vårt grannland Polen är handeln med begagnade kläder och prylar en luckrativ verksamhet. Polska uppköpare köper upp kläder och andra begagnade prylar i Sverige, och säljer dem sedan vidare med god vinst i Polen. Att en del av det som säljs till Polen är kläder som skänkts i insamlingsboxar  i syfte att gå till bistånd eller för att säljas i second-hand butiker i Sverige, men istället säljs osorterat till polska uppköpare är en annan historia som vi sätter en annan reporter på.



Ända sedan jag började blogga har jag skrivit om det stora smörgåsbordet av begagnade prylar som finns på olika begagnatbörser och auktionssajter. Personligen har jag kunnat göra en hel del fynd på kameror och objektiv som jag inte skulle haft råd att köpa nya. Även om en kamera har ett par år på nacken, betyder det inte att den är dålig. I mitt jobb som multireporter har jag tillgång till TT:s stora arkiv. Ibland när jag letar bilder för att illustrera artiklar med får jag gå tillbaka till början av 2000-talet. Digitalkamerorna på den tiden var minst sagt begränsade, men bilderna håller fortfarande gott och väl för tidningstryck.



Det finns flera olika skäl till att jag väljer att köpa begagnat. Ett skäl är att jag inte vill bidra till överproduktion och utarmningen av jordens resurser. Om fler väljer att köpa begagnat tror jag att jordens resurser kommer att räcka lite längre. Ett annat skäl är att arbetarna som tillverkar objektiv och kameror inte alltid får den lön som de förtjänar. För mig är det en självklarhet att alla som arbetar ska få en lön som de kan leva av. Genom att inte köpa varor från företag som betalar för låga löner kan man sätta tryck på dem att betala skäliga löner. Ett tredje skäl är att jag är västgöte av födsel och ohjedad vana, jag tycker om att göra bra affärer, därför passar det mig bra att handla begagnat. Ett fjärde skäl är att andrahandsvärdet är bättre, när jag säljer utrustning som jag köpt begagnat får jag oftast tillbaka pengarna som jag lagt ut.



Det går att lägga hur mycket pengar som helst på fotoutrustning om man väljer att köpa nytt. Genom att handla begagnat har jag fått ihop en fotoutrustning som passar mig till ett relativt lågt pris. Nöjer man sig med det näst bästa finns det mängder av trevliga kameror och objektiv att välja mellan på begagnatmarknaden. Som grädde på moset får man vara med och spara på jordens resurser och bidra till att de räcker lite längre.



Kameran och objektivet på bilden köpte jag för några tusenlappar på Tradera. Nypriset för kameran var 23 500 kronor och 6290 kronor för objektivet. Kameran har några år på nacken men bildkvaliteten är fortfarande i paritet med nyare Sony kameror såsom A7 och A7 II. Om du som jag behöver en spegelreflexkamera för en del jobb är Sony A850 och A900 riktigt bra begagnat köp. Bilderna i inlägget är tagna med Sony A850, 24-105 och 150-600.






Text och foto: Mikael Good