”Du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”

I min ungdom försökte jag att hitta genvägar till de där bilderna som skulle ge mig publicitet och en stjärna på fotograf himlen. Trots idoga försök lyckades jag aldrig nå dit som ung. Det var först efter jag fyllt 35 som jag fann min egen stil och bildberättandet exploderade.



Det händer ibland att jag får kritik för att jag fotograferar på ett klassiskt dokumentärt sätt. Att jag efterhärmar gamla mästare genom mitt sätt att närma mig och avbilda dem jag möter. Egentligen är det inte så konstigt med tanke att jag började fotografera 1982. Då var det svartvitt som gällde för dokumentärfoto, och de första fotograferna som jag fick upp ögonen för var Christer Strömholm, Josef Koudelka och Sune Jonsson. När jag såg deras bilder blev jag inspirerad och ville ta likadana bilder, men jag hade allt för bråttom och bilderna blev oftast platta och intetsägande.



Christer Strömholm är en stor inspiratör, inte som människa men som fotograf. Hans sätt att närma sig andra människor i sina bilder tilltalade mig. Som tonåring tog jag del av Christer Strömholms fotoskola i tidningen Foto, och jag lånade med mig hans böcker från det lokala biblioteket och lät mig inspireras och påverkas av hans tankar och foton, jag var speciellt förtjust i boken ”Poste Restante”, det fanns ett vältummat exemplar på Byttorps bibliotek i Borås, och jag lånade boken flera gånger.



När jag träffade Christer Strömholm i samband med hans vernissage i Härja i mitten av 1990-talet fick jag möjlighet att byta några ord med honom. Jag frågade bland annat om han kunde ge mig något bra råd för att utvecklas som fotograf?
Christer spände blicken i mig, och sa kort och rappt:
- Lär dig se!
Jag tog vara på mästarrådet, men det skulle dröja drygt tio år innan mina fotografiska ögon öppnades på riktig!



Fotografen Anna Clarén träffade Christer Strömholm när hon var 22-årig fotostudent. Hon tyckte att det var märkligt att Christer Strömholm ställde frågor till henne om vilka språk hon talade och om hon hade körkort, och inte några frågor om varför hon fotograferade!
”Det är inte relevant nu, för du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35” svarade Christer Strömholm på hennes undran.
Många år senare och med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget förstod hon vad han menade: "Den sortens fotografi som Christer Strömholm gjorde handlar ju om att berätta vad det är att vara människa. Och det har man kanske inte hunnit förstå förrän man är 35", sa Anna Clarén i en intervju i DN i juli 2018.



Ju mer livserfarenhet som jag samlat på mig, desto mognare perspektiv har jag fått till livet. Idag ser jag på mig själv och på andra människor på ett helt annat sätt än när jag var ung. Ju äldre jag blir desto mer oviktig blir den egna karriären, för mig är det viktigare att få berätta om, och förmedla de ämnena som jag har på mitt hjärta, och bidra till förändring i samhället än att bli känd.



I vilket fall som helst så stämde Christers påstående in på mig. Det var först efter att jag fyllt 35 år som jag hittade rätt och mitt bildberättande exploderade, mycket beror på att jag först då riktigt förstod vad det innebär att vara människa, och vad jag har för mål med mitt fotograferande och mitt liv. Inom reportage- och dokumentärfoto som jag ägnar mig år, är livserfarenhet och personkännedom viktiga ingredienser. Inom andra fotografiska områden spelar det kanske inte så stor roll, och där kanske det rent av är en fördel att vara ung. Det finns givetvis undantag även inom reportage- och dokumentärfoto, det finns en hel del exempel på unga fotografer som tagit fantastiska bilder som påverkat generationer.



Trots att jag inte söker framgång har jag nått längre med mina bilder än vad jag ens kunde drömma om som tonåring. Framförallt har jag fått vara med och bidra till förändring för många människor genom bilder och artiklar, och jag har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande medmänniskor, samt bilda viktig opinion för förändring. För min del handlar fotograferandet inte om att förverkliga mig själv utan att använda de gåvorna som jag har fått till att betjäna andra.



Text och foto: Mikael Good

2020-04-07 20:51   Frekeman

Jag gillar din typ av fotografi och man får allt lite Koudelka-vibbar. I den här serien tycker jag att bilden där barnen sitter och äter, flickan i fönstret och särskilt flickan med katten är fina.
Mvh
Fredrik

Besvara

Svar från Chasid 2020-04-08 10:25

Tack för din uppmuntrande kommentar Fredrik! Koudelka är en av mina stora förebilder. Han är även en fotograf som hela tiden rör sig framåt och utvecklas.
/Mikael

Svara

Frekeman 2020-04-08 18:11

Ja, han utvecklar sig och står inte stilla. Brinner verkligen för sin fotografi. Min fråga till dig är när du kommer att börja fota med en stor panorama-kamera som man numera ofta kan se herr Koudelka med? :-) Jag hade turen att få gå på en visning av filmen som gjordes om hans fotografering av områdena kring muren mellan Israel och Palestina. Han var närvarande men jag hade ingen biljett till visningen innan, då han deltog i en frågor & svar-session. Hade varit kul att lyssna på. Men, jag fick i alla fall skaka hand med honom :-D. Tyvärr så signerar han inte böcker som många andra fotografer och jag kånkade helt i onödan på min samling av Koudelka-böcker den gången. Så kan det gå!

Svara

Svar från Chasid 2020-04-11 09:22

Jag är inte så förtjust i stora kameror, så någon stor panoramerakamera kommer det nog inte bli! Jag kommer nog stappla omkring med käpp i och en liten kamera a la Ricoh GR när jag är 82! :)
Jag har aldrig träffat Josef Koudelka. Men en bekant till mig sprang på honom i Libanon för ett par år sedan, de fick bra kontakt och diskuterade allt mellan himmel och jord.
/Mikael

Svara

2020-04-08 12:02   Bob Bovin

Hej,
Du har rätt i att du funnit en fin närhet i dina bilder. Vidare har dina människor en närvaro och vänlighet.
Flickan med katten måste många tycka om.
Ha det väl
Bob

Besvara

Svar från Chasid 2020-04-11 09:15

Tack för din uppmuntrande kommentar Bob! Reportaget om den lettiska flickan med katten och hennes mamma var mycket uppskattat, och det var många som stöttade dem och andra liknande familjer med julpaket det året.
/Mikael

Svara

2020-04-17 16:52   Inge Nilsson

Får man svära i kyrkan? I så fall här kommer det:
Jag tycker dina bilder var bra ur alla synpunkter, speciellt katten, och i en helt annan klass än Christer Strömholms. Är inte han övervärderad?
Varför måste av experterna hyllade bilder alltid vara fula, tråkiga, suddiga, mörka etc? Varför kan inte en bra bild få vara vacker?
Även Sune Jonssons bilder är mycket bättre än Strömholms. Jag gillar Sunes från småbruken i inre Norrland.
Har precis lämnat ett reportage där hans bilder ingår. Jag har efter 60 år med boken i handen återvänt till samma by och visar hur det ser ut idag på samma plats.

Besvara

Svar från Chasid 2020-05-05 07:47

Tack för din kommentar Inge! Vi har alla rätt till våra åsikter, att en tycker si och en annan tycker så behöver inte betyda att någon av dem har rätt, vi har alla olika sett att se på bilder och tur är väl det! Vart kan man se dina nytagna bilder från Sune Jonssons Nyåker? Jag har bara åkt igenom byn en gång och bara det var en smärre upplevelse.
/Mikael

Svara

Inge Nilsson 2020-05-05 23:39

Bilderna är inte från Nyåker utan Aronsjö i Vilhelmina socken. De kommer med tiden i Gård & Torp.

Svara