Fickameran från 2006 som inte höll måttet





Jag har i princip alltid med mig en kamera. Även om mobilkamerorna blir allt bättre har jag svårt att fotografera med dem. Helst av allt vill jag kunna sätta ögat till en sökare och snabbt komponera ihop en bild. 




Oftast har jag haft med mig en liten smidig kamera som lätt glider ned i fickan. För 13 år sedan när jag tog bilderna i inlägget hade jag en Ricoh GR till vilken jag hade en extern GV-1 sökare. När jag skärskådar bilderna som jag tog med Ricohn håller de flesta av dem inte måttet rent tekniskt. I ärlighetens namn missade jag en hel del bilder på grund av usel hög- och lågdagerteckning och stundtals slö autofokus. 
Skillnaden mellan GR med liten sensor och dagens GR III är astronomisk, den senare kameran har allt det jag önskade 2008. 

Till sist fick jag nog av den usla bildkvaliteten och gjorde mig av med min GR och ersatte den med en annan kompaktkamera som bättre passade mina behov.
 Hade jag haft en bättre kompaktkamera då det begav sig hade min ”hitrate” varit betydligt högre. Men trots de stora begränsningarna gick det ändå att ta en och annan vettig bild med Ricoh GR.
 Men jag lärde mig att aldrig mer köpa en kamera med mindre sensor än 4:3-formatet. Mobilen har en liten sensor och det är en anledning till att jag nästan aldrig använder den till att fota med.


Text och foto: Mikael Good

Glöm inte bort att dokumentera din hembygd

Det är inte ovanligt att dokumentärfotografer glömmer bort att dokumentera sin hembygd. Detta trots att de bilderna skulle kunna bli några av de viktigaste som de tar i sitt liv. Men lika självklart som jag dokumenterar minoritetsgrupper runt om i världen lika självklart är det för mig att dokumentera min hembygd.



Gång efter annan hör man om hur fotografer eller deras anhöriga donerar bilder som visar livet i staden eller samhället under en viss tidsepok. För museer och hembygdsföreningar är det en bildskatt som hjälper dem i deras arbete att bevara minnet av svunna epoker. Sedan jag flyttade till Huskvarna har jag dokumenterar staden och dess invånare. Jag har valt att inte backa för lite besvärligare bilder utan vill berätta om staden utan att romantisera det som sker. Oftast sker arbetet lågintensivt men ibland när det händer något extra lägger jag ned lite mer krut. Tanken är att bilderna en dag ska resultera i en bok och en utställning och sedan ska bilderna tillfalla hembygdsföreningen.



Sune Jonsson är landets mest kända dokumentärfotograf och hans bilder från sin hembygd är en unik bildskatt över ett svunnet Sverige. Hans beskrivning av dokumentärfoto lyder som följer:
– Är en konstform som beskriver omvärlden utifrån en personlig vision, som grundar sig på djup kunskap och stark inlevelse, man kan tom hävda att kunskap måste vara basen för all dokumentär fotografisk metodik!



Jag är påläst om Huskvarna och dess omgivningar och lyssnar gärna på dem som vet mer. Utan den kunskapen skulle det vara svårt att göra det jag gör, och det är något som jag väver in när jag berättar om människor och miljöer som jag möter i staden. De flesta som har ordentlig koll på stadens historia har kommit upp i åren, och ibland stannar jag till utanför Hembygdsföreningens lokal i Smedbyn och tar ett snack med "gubbarna". I och med att jag är från Borås kallas jag för "saxaren" som är huskvarnadialekt för boråsare!



Som dokumentärfotograf är det viktigt att visa respekt. I och med att jag rör mig mycket i staden och dess omgivningar har jag genom åren fått kontakt med en del människor som lever i utsatthet. Oftast vill de inte vara med på bild, men vid ett antal tillfällen har jag fått en unik ingång i deras liv och har fått berätta om dem i både text och bild. I och med att det kan vara känsligt att dela de bilderna här väljer jag att spara dem till en kommande bok.



Glöm inte bort att dokumentera din hembygd, men gör det på ett rakt, enkelt sätt utan överdrifter på ett eller annat sätt.






Text och foto: Mikael Good

Gryningen bröt igenom grådiset

Under flera veckors tid har vi inte haft någon gryning. Men i dag kom den på ett efterlängtat besök och klädde hela Huskvarnadalen i varmt mustigt gryningsljus. Inför skådespelet som utspelade sig mitt framför mina ögon var det nästan så att jag glömde det mörk murriga grådiset som kvävt oss i veckor.



I och med att jag alltid har med mig en kamera kunde jag dokumentera det som hände.Denna gången hade jag med mig min nygamla "kompaktkamera". Jag har varit på jakt efter en kompakt och smidig kamera att alltid ha med mig, en slags digital Olympus XA. Även om den kompakta kameran som jag till sist bestämde mig för att köpa är större än en XA och har utbytbara objektiv så är den en hyfsad kompromiss tills en vettig mindre kamera finns att tillgå. Tids nog kanske jag berättar vad det är för kamera, men jag har tjatas så mycket om kameror på sistone och vill inte göra det på ett tag så ni som är nyfikna får hålla er till tåls.




Bilderna som alla togs med den nygamla kameran är framkallade i Adobe Camera Raw och minimalt bearbetade för att bevara de naturliga färgerna. Inga djur eller insekter kom heller till skada under fotograferingen.





Text och foto: Mikael Good

Ljuset trängde igenom grådiset och gav hopp för framtiden

Igår trodde jag att jag såg i syne och jag fick gnugga mig både en och två gånger i ögonen. Men jag såg inte i syne, några tappra solstrålar hade faktiskt brutit igenom det kompakta grådiset som hållit Huskvarna och större delen av Sverige fånget sedan slutet av november. Nu klädde de Huskvarnabergen i varmt mjukt decemberljus. Solstrålarna gav mig en gnutta hopp för framtiden. Även om det ser mörkt, grått och trist ut så kommer ljuset att segra till sist .

Text och foto: Mikael Good

Går det att sätta skärpan rätt med ett 50mm f/0.95 ASPH

Leica gör utmärkta arbetsredskap för dokumentär- och reportagefotografer som behöver stabila kameror och högpresterande objektiv. De senaste åren har ljusstarka objektiv blivit populära bland Leicafotografer. Men går det egentligen att sätta skärpan rätt med en mätsökare på bländare 0.95?






Jag bestämde mig för att göra ett försök och packade ned min Leica M240 och ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH i min Billighamväska och begav mig till ett övergivet gjuteri ett par kilometer från mitt hus. För många är Leica ett lyxmärke för rika och framgångsrika. För dem räcker det inte med att ha en Leica. Det är viktigt att ha rätt objektiv. Leica Noctilux 50mm f/0.95 ASPH är ett högstatus objektiv som det som det ofta är lång väntetid på. Det beror inte enbart på stor efterfrågan, objektivets tillverkningsprocess är lång och enbart det bästa glaset används i tillverkningen. Trots ett pris på 120 000 kronor är det ett ganska vanligt "kit-objektiv" till Leica M-kameror. Förutom att Noctiluxet är exceptionellt bra är det hög status att ha det monterat på sin Leica.





Jag tillhör dem som gärna skulle vilja ha ett Noctilux för kreativ och experimentell fotografering på stora bländaröppningar, framförallt för att få ett riktigt kort skärpedjup och ett skärpesläpp som man annars bara kan få med mellan- och storformat. Men samtidigt vill jag inte lägga 120 000 kronor på ett objektiv oavsett hur bra det är. Därför valde jag att köpa ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH som bara kostade 2,5 procent av vad ett nytt Noctilux kostar. Jag testade nyligen objektivet med adapter på min Sony A7r II och nu var det dags att sätta det på min Leica M 240. Framförallt ville jag se hur väl det lirade med mätsökaren på den största bländaröppningen.




När jag testar ett objektiv går jag inte runt och fotar tegelväggar och sitter och pixelpeepar framför skärmen i 100 procent. Nej jag fotar i den miljö som jag tänkt använda objektivet i och tar bilder som jag ändå skulle ha tagit. I och med att jag är intresserad av Urban Exploring blev gjuteriet valet för "objektivtestet". Det var ett tag sedan jag senast besökte ett objekt. Astman har tyvärr blivit värre efter coronana. Mina luftrör har mått bäst av att andas in frisk utomhusluft och inte mögelberikad bergrumsluft. Men i och med att gjuteriet är ordentligt syresatt kunde jag röra mig där utan att få problem med andningen. När jag gick runt inne i det övergivna gjuteriet tänkte jag att det skulle vara en perfekt plats för att göra ett välreggisserat prank al la Owlman. 




Det såg verkligen ut som om det gamla gjuteriet drabbats av en färgexplosion. Stadens alla grafittimålare hade hittat dit, och det fanns knappt en kvadratmeter som inte var täckt med ett par lager av sprayfärg. Jag hade inga problem att hitta motiv. Främst använde jag objektivet på bländare 0.95 – 1.4, och tiderna pendlade mellan 1/15 – 1/125-del. Men trots att objektivet är kalibrerat var det omöjligt att sätta skärpan rätt med mätsökaren i dunklet, och efter ett tag använde jag bara den elektroniska sökaren EVF2 och 10 gångers förstoring för att skärpan skulle sitta rätt. Ingen av bilderna som jag tog med mätsökaren på bländare 0.95 blev riktigt skarp, och ingen av dem finns heller med bland de här bilderna.

På bilderna ser det ganska ljust och trevligt ut, men faktum är att det var ganska dunkelt och kamerans inställningar hamnade allt som oftast på 3200 ISO,  1/30 sekund och bländare 0.95. På stora bländaröppningar blir bilderna levande och pulserande vilket tillför en extra dimension till urbex-bilder. Men det gick att övervinna mörkret. Tidigare har jag använt blixt när jag fotat urbex, men det verktyget har som bekant en förmåga att slå sönder stämningen och göra bilderna platta och intetsägande. Idag finns det mobilappar som simulerar ett liknande skärpesläpp, men om man skärskådar bilderna ser man ganska snabbt att övergångarna ser konstlade ut och inte är lika mjuka och trevliga som med ett ljusstarkt objektiv på en småbildskamera eller mellanformatare.




Mätsökarkameror och objektiv med riktigt stor bländaröppning är helt enkelt ingen bra kombo. Mätsökarkameror trivs bäst med små kompakta vidvinkelobjektiv som inte skymmer sikten. I ärlighetens namn kommer jag nog inte att använda mitt TTArtisan 50mm på min Leica så speciellt ofta. Objektivet funkar bäst på min A7r II och A9. De kamerorna har högupplösta sökare som gör det enkelt att sätta skärpan rätt även när det är dunkelt. Jag har även en autofokusadapter som ger full autofokus, men den jagar lite om det blir för mörkt. A9:an har stabilisering med alla objektiv och går att använda upp till 12 800 ASA med gott resultat Men kantskärpan är något bättre på Leica än på Sony. Objektivet är fortfarande soft ut mot kanterna men det presterar aningen bättre på Leica än vad det gjorde på Sony.






A9:an är en givetvis en betydligt nyare kamera med en bättre sensor, men M240 står sig gott mot andra kameror som tillverkades 2012. Den nya Leica M10-R lär vara betydligt bättre på höga ASA och den kanske skulle ge A9:an en match. M10-R kameran har även en mer högupplöst EVF som det är lättare att sätta skärpan rätt med. Nästa gång som jag fotar urbex med mitt TTArtisan kommer det att sitta på min Sony A9. Även om bilderna blev bra med M240 är jag övertygad om att de kommer att bli ännu bättre med A9:an. Leican kommer jag primärt att använda med 21 och 35mm objektiv som den fungerar bäst med och som det är roligare att fota med.





Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M240 och ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH samt en elektronisk sökare EVF2. De är varsamt framkallade i Photoshop och håller sig inom ramarna för Dogma 07

Text och foto: Mikael Good