Lata augustidagar i motorsågsstaden – bildreportage

Augusti 2018 var en av de varmaste augustimånaderna i mannaminne. Månaden var av olika orsaker mycket hektisk för mig och jag behövde ge mig ut på en hel del promenader för att rensa skallen. Min vana trogen hade jag med mig en kamera och passade på att dokumentera staden och dess invånare



Nyligen när jag gick igenom hårddiskarna på jakt efter bilder på prästen Carl-Erik Sahlberg hittade jag en hel del Huskvarnabilder från augusti 2018. Jag markerade mappen och gick igenom dem när jag hade tid för det. Efter att jag gjort ett första urval framkallade jag dem i ACR, och slog sedan om dem till svartvitt i Silver Efex Pro II enligt principen "less is more" och fick till sist fram dessa bilder som jag tänkte dela med mig av i det här bildreportaget.

Jag brukar göra mina bilder i svartvitt. Ibland händer det att jag får roliga kommentarer när jag delar dem i olika grupper. I en grupp för Huskvarnabilder fick jag följande kommentar:
– Det är alltid så kul att se dina gamla bilder från Huskvarna, det är något speciellt med svartvitt!
Vad han inte visste att bilderna som jag hade lagt upp var dagsfärska och när jag påpekade det skrev han att han trodde de var tagna på 60- och t0-talet i och med att de var svartvita, och han undrade förvånat varför man fotar i svartvitt när det finns färg? 



Jag svarade helt frankt att för mig är svartvitt fotografins sanna färg och det lämpar sig för reportage- och dokumentärfoto som jag föredrar. Svartvita bilder är även tidlösa på ett sätt som färgbilder aldrig riktigt kan bli så hans reaktion var kanske inte så konstig. Vid en första anblick skulle några av bilderna kunna var tagna för ett par decennier sedan, men om man tittar noga upptäcker man detaljerna som skvallrar om att de är färska.



Text och foto: Mikael Good

Fujifilm X100V – One Camera to Rule Them All?

Många fotografer drömmer om en kamera som inte är större än att man alltid kan ha den med sig. På den analoga tiden fanns Minox och Olympus XA men i den digitala eran är det tyvärr inte någon kamera som riktigt har axlat deras mantel. Men både Ricoh GR- och Fuji X100-serien är bra substitut.



Ända sedan jag skrev artikeln "Jag skulle vilja ha en renodlad stillbildskamera" har jag letat efter en digital kompaktkamera som lätt glider ned i min orten-blazer (Adidasjacka). Det fickvänligaste alternativet är Ricoh GR III och länge lutade det åt att jag skulle köpa en sådan. Men tyvärr visade det sig att jag inte skulle kunna återanvända min Ricoh GW-2 vidvinkeladapter eller originalbatterierna från min Ricoh GR II, det gjorde att Fuji X100V på det hela taget blev billigare för mig. Till Fujin kan jag använda Ricoh-adaptern när jag vill ha lite mer vidvinkel, och jag har en näve med NP-W126 batterier liggande som jag kan använda med den.



Enligt en del fotografer är Fujifilm X100V en perfekt kamera. Jag håller med om att det är en riktigt bra kamera. Men efter att ha använt den i en dryg månad har jag kommit fram till att det trots allt inte är kameran som kan sämja dem alla. Jag gillar att Fuji likt Ricoh inte är belamrad med en massa förvirrande spakar och reglage. X100V har snabbknapp och joystick, och vinklingsbar skärmsökare som jag föredrar. Men jag saknar bildstabilisering, det har jag vant mig vid och vill helst ha i en kamera.



Framförallt gillar jag den stora och klara genomsiktssökaren som visar mer än vad som kommer med på bilden vilket ger mig bra överblick vid dokumentärfoto så att jag kan fånga ögonblicken i precis rätt tid. Kameran är snygg rent formmässigt, men tyvärr förfular den inbyggda blixten designen, det är ytterst sällan som jag använder blixt och jag hade föredragit en extern blixt och en renare kameradesign. Fujifilm X100V är Leicaliknande men där upphör likheterna i och med att man jobbar på ett helt annat sätt med en Leica M. Funktionellt känns kameran mer som en digital korsning mellan en Contax G2 och en Konica Hexar.



På det hela taget är X100V en bra kompromiss och objektivet som tidigare har varit halvbra har blivit riktigt bra. Autofokusen är också riktigt bra och träffsäker i dåligt ljus och ögonfokusen fungerar hyfsat bra. Detta i kombination med att kameran är fullt användbar upp till 6400 ASA och 12600 med lite handpåläggning gör den lämplig för reportagefoto i skumt ljus. En annan fördel med kameran är att den drivs av NP-W126s batterier som räcker till drygt 450 bilder. Även mina äldre NP-W126 fungerar utmärkt och räcker till drygt 350 bilder. Med två batterier klarar jag en hel dags fotograferande utan problem.



Det är en nackdel att X100V är förhållandevis dyr. 15 000 kronor är i mitt tycke ett par tusen för mycket, särskilt som man måste punga ut med ytterligare 1000 kronor för filteradaptern AR-X100 och ett filter för att kameran ska bli helt vädertätad, det är snålt Fuji! Förhoppningsvis kommer en kommande Fujifilm X100X att ha bildstabilisering. Först då blir kameramodellen komplett och då kan Fujin bli den kamera som sämjer dem alla för alla oss som håller på med reportage-, gatu- eller dokumentärfoto.



Med filteradaptern som har 49mm gänga går det även att montera Ricoh GW-2 vidvinkeladapter. Kantskärpan är dock inte den bästa, men för bilder där det inte spelar så stor roll gör den ett gott jobb på X100V. Med Ricoh-adaptern motsvarar objektivet ett 26mm vilket gör kameran tillräckligt vidvinklig för reportagefoto i lite tajtare inomhusmiljöer. För ordningens skull vill jag även nämna att det finns en speciell Fuji-adapter som ger motsvarande 28mm vidvinkel att köpa, nackdelen är att den är ganska dyr. Ricoh GW-2 går att hitta för en tusing begagnat eller tvåtusen ny.



Som vanligt med Fuji så blir svartvitt snyggt och det går att köra svartvitt direkt i kameran om man känner för det. I och med att jag levererar en hel del bilder kör jag oftast i färg och ställer om bilderna till svartvitt i efterhand i ACR och Silver Efex Pro II. Det är en kompromiss som jag står ut med tack vare att bilderna finansierar mina kamerainköp. Om jag bara tog bilder för mitt egna nöjes skull skulle jag arbeta med en Leica M10 Monochrome, och ha en X100V som fickkamera.



Egentligen har jag redan för många kameror. Men trivs jag med Fujin behåller jag den och säljer istället två kameror och eventuellt något objektiv som blir överflödigt, och trivs jag inte med Fujin säljer jag den för samma pris som jag gav för den begagnat. Bilderna i inlägget har jag tagit under mina dagliga vandringar i Huskvarna med omnejd. Inga djur kom till skada vid fotograferingstillfällena








Text och foto: Mikael Good

Glöm inte bort att dokumentera din hembygd

Det är inte ovanligt att dokumentärfotografer glömmer bort att dokumentera sin hembygd. Detta trots att de bilderna skulle kunna bli några av de viktigaste som de tar i sitt liv. Men lika självklart som jag dokumenterar minoritetsgrupper runt om i världen lika självklart är det för mig att dokumentera min hembygd.



Gång efter annan hör man om hur fotografer eller deras anhöriga donerar bilder som visar livet i staden eller samhället under en viss tidsepok. För museer och hembygdsföreningar är det en bildskatt som hjälper dem i deras arbete att bevara minnet av svunna epoker. Sedan jag flyttade till Huskvarna har jag dokumenterar staden och dess invånare. Jag har valt att inte backa för lite besvärligare bilder utan vill berätta om staden utan att romantisera det som sker. Oftast sker arbetet lågintensivt men ibland när det händer något extra lägger jag ned lite mer krut. Tanken är att bilderna en dag ska resultera i en bok och en utställning och sedan ska bilderna tillfalla hembygdsföreningen.



Sune Jonsson är landets mest kända dokumentärfotograf och hans bilder från sin hembygd är en unik bildskatt över ett svunnet Sverige. Hans beskrivning av dokumentärfoto lyder som följer:
– Är en konstform som beskriver omvärlden utifrån en personlig vision, som grundar sig på djup kunskap och stark inlevelse, man kan tom hävda att kunskap måste vara basen för all dokumentär fotografisk metodik!



Jag är påläst om Huskvarna och dess omgivningar och lyssnar gärna på dem som vet mer. Utan den kunskapen skulle det vara svårt att göra det jag gör, och det är något som jag väver in när jag berättar om människor och miljöer som jag möter i staden. De flesta som har ordentlig koll på stadens historia har kommit upp i åren, och ibland stannar jag till utanför Hembygdsföreningens lokal i Smedbyn och tar ett snack med "gubbarna". I och med att jag är från Borås kallas jag för "saxaren" som är huskvarnadialekt för boråsare!



Som dokumentärfotograf är det viktigt att visa respekt. I och med att jag rör mig mycket i staden och dess omgivningar har jag genom åren fått kontakt med en del människor som lever i utsatthet. Oftast vill de inte vara med på bild, men vid ett antal tillfällen har jag fått en unik ingång i deras liv och har fått berätta om dem i både text och bild. I och med att det kan vara känsligt att dela de bilderna här väljer jag att spara dem till en kommande bok.



Glöm inte bort att dokumentera din hembygd, men gör det på ett rakt, enkelt sätt utan överdrifter på ett eller annat sätt.






Text och foto: Mikael Good

Fantastiska dokumentärbilder från ett okänt Ryssland

På Instagram svämmas flödet över av selfies i alla dess former, soluppgångar, överredigerade naturbilder, söta barn och djur, glada brudpar, lättklädda kvinnor eller andra snedvridna könsideal. Men det finns tyvärr få bilder som ger mig mersmak och som jag vill återvända till.



De flesta bilderna är tagna för att ge en snabb input, få många likes och kommentarer för att sedan falla i glömska. Några av bilderna skulle lätt kunna vinna medaljer och pokaler eller en och annan PMS-stjärna i olika fototävlingar! Nu finns det för ordningens skull många som gillar den typen av bilder. Men det är allt för sällan som jag hittar bilder på människor som berör mig, som lever kvar i mitt minne och skapar en längtan i mig, en längtan att få vara med i det som händer.



En av de få ljuspunkterna på Instagram är Aleksey Myakishev och hans fantastiska dokumentärbilder från ett för många okänt Ryssland. När jag ser hans bilder önskar jag att jag själv kunde åka och dokumentera och umgås med människorna i de avlägsna ryska byarna som han dokumenterar med sådan finess och skärpa att det känns som om man själv var med. I den del byar är inte ens el indragen och därför jobbar Aleksey oftast med en analog Leica M och ett objektiv.



Aleksey har inte bara varit i Ryssland och fotograferat, han har rest runt i andra länder och har precis samma dokumentära fingertoppskänsla var han än befinner sig. Id den följande länken kan du ta del av en hel del av Aleksey Myakishevs bilder: https://myakishev.viewbook.com/?fbclid=IwAR003muetbplt7_gA_xHCizkhQr1VI4K4DPIYgVNxxTuvluzFZb4w6YC4fc



Bilderna i inlägget tog jag i bamban på en internatskola i den ryska staden Luga. Det bjöds på en välsmakande köttsoppa, ryskt bröd och te.

Text och foto: Mikael Good

Mitt i folkvimlet på Sveriges äldsta stadsfestival – bildreportage

Trollhättan har arrangerat Fallens Dagar sedan 1959, vilket gör den till den äldsta stadsfestivalen i landet. Besökare lockas till staden med roliga aktiviteter, musik, gatuteater, torghandel med mera. Men staden har ytterligare ett ess i leken – ett mäktigt vattenfall.






Fallens dagar inleds den tredje fredagen i juli sedan 1959. Men 2020 bröts den 61-åriga sviten och Fallens Dagar ställdes in på grund av corona-pandemin. Årets festival ser än så länge ut att gå av stapeln den 16-18 juli. Men i dessa tider kan man tyvärr inte vara riktigt säker. Folkhälsomyndigheten kan komma med nya riktlinjer som omöjliggör sommarens stadsfestivaler om det föreligger risk för ökad smittspridning.



När jag besökte Fallens dagar 2018 passade jag på att dokumentera människor och miljöer i staden. Jag rörde mig mest vid Drottningtorget och Kungsgatan i de centrala delarna av staden där det var mest folk. Dokumentärbilderna från Trollhättan är inte lika "tajta" som mina bilder från andra länder. I Sverige har vi en större bekvämlighetszon, och av respekt till människorna som jag möter håller jag mig utanför den zonen när jag fotar.





Under Fallens Dagar rör sig uppemot 100 000 personer i staden och det är nästan en dubblering av antalet människor som bor i kommunen. Kanske var det just därför som det var såpass många poliser och vakter ute på gatorna. Det fanns till och med ridande poliser som var redo att gripa in om det skulle bli stökigt eller om något annat skulle hända. Såvitt jag vet behövde de inte gripa in. Folk var glada och lyckliga över en mycket lyckad stadsfestival och över det fantastiska vädret. 




Inga bilder i inlägget är tagna med kameran på magen, enligt mig ska man titta i sökaren när man fotograferar. Jag tycker att man måste vara öppen och ärlig med vad man gör när man fotar på gatan och vara beredd att snacka med folk. Är man inte beredd på det utan försöker gömma sig bakom kameran tycker jag att man ska hålla på med något annat! Jag brukar själv ställa upp på selfies när folk ber mig om det, men avskyr samtidigt att bli smygfotograferad, och särskilt av någon som fotar fegt från höften!






Enligt gatufotofundamentalisterna ska man inte använda teleobjektiv. Personligen bryr jag mig inte så mycket, jag är dokumentärfotograf och integrerar lika bra med ett vidvinkel som med ett teleobjektiv. Förutom vidvinkel hade jag med ett 18-135mm objektiv, som jag använde i teleläget vid ett par tillfällen. Om jag är tillräckligt nära händelsen föredrar jag att använda vidvinkel, det blir en speciell närvarokänsla som ofta uteblir vid telefoto.




Fördelen med ele är att det är lättare att plocka detaljer, och detaljer behövs för bildberättelsen. De senaste åren har jag jobbat mer och mer med zoomobjektiv med brännvidden 28-200mm. Det täcker in i stort sett alla brännvidderna som jag använder och jag behöver inte byta objektiv och riskera att missa en bild. Min senaste superzoom har bländare 2.8 i vidvinkelläget, vilket gör det användbart även i lite skummare miljöer.





Apropå Trollhättan så kommer tecknaren, författaren och Jazzmusikern Jan Lööf från staden. Som pojke var jag fascinerad av hans böcker om Felix och mannen med det röda äpplet. Janne har en unik stil och hans teckningar innehåller ofta många detaljer att upptäcka. Även om det är svårt försöker jag jobba så när jag dokumenterar människor, jag vill att det ska finnas mycket att hitta och upptäcka i bilderna för den som stannar upp en stund inför dem.




Det spelar egentligen inte så stor roll med vilken kamera som man jobbar. För min del är det viktigt att kameran har en bra sökare och inte ställer sig emellan mig och motivet med en massa förvirrande knappar och reglage. Bilderna i inlägget tog jag med en Fujifilm X-T2, ett 18-135mm, samt en X-Pro2 med ett 23mm.

Text och foto: Mikael Good