Fujifilm X100V – One Camera to Rule Them All?

Många fotografer drömmer om en kamera som inte är större än att man alltid kan ha den med sig. På den analoga tiden fanns Minox och Olympus XA men i den digitala eran är det tyvärr inte någon kamera som riktigt har axlat deras mantel. Men både Ricoh GR- och Fuji X100-serien är bra substitut.



Ända sedan jag skrev artikeln "Jag skulle vilja ha en renodlad stillbildskamera" har jag letat efter en digital kompaktkamera som lätt glider ned i min orten-blazer (Adidasjacka). Det fickvänligaste alternativet är Ricoh GR III och länge lutade det åt att jag skulle köpa en sådan. Men tyvärr visade det sig att jag inte skulle kunna återanvända min Ricoh GW-2 vidvinkeladapter eller originalbatterierna från min Ricoh GR II, det gjorde att Fuji X100V på det hela taget blev billigare för mig. Till Fujin kan jag använda Ricoh-adaptern när jag vill ha lite mer vidvinkel, och jag har en näve med NP-W126 batterier liggande som jag kan använda med den.



Enligt en del fotografer är Fujifilm X100V en perfekt kamera. Jag håller med om att det är en riktigt bra kamera. Men efter att ha använt den i en dryg månad har jag kommit fram till att det trots allt inte är kameran som kan sämja dem alla. Jag gillar att Fuji likt Ricoh inte är belamrad med en massa förvirrande spakar och reglage. X100V har snabbknapp och joystick, och vinklingsbar skärmsökare som jag föredrar. Men jag saknar bildstabilisering, det har jag vant mig vid och vill helst ha i en kamera.



Framförallt gillar jag den stora och klara genomsiktssökaren som visar mer än vad som kommer med på bilden vilket ger mig bra överblick vid dokumentärfoto så att jag kan fånga ögonblicken i precis rätt tid. Kameran är snygg rent formmässigt, men tyvärr förfular den inbyggda blixten designen, det är ytterst sällan som jag använder blixt och jag hade föredragit en extern blixt och en renare kameradesign. Fujifilm X100V är Leicaliknande men där upphör likheterna i och med att man jobbar på ett helt annat sätt med en Leica M. Funktionellt känns kameran mer som en digital korsning mellan en Contax G2 och en Konica Hexar.



På det hela taget är X100V en bra kompromiss och objektivet som tidigare har varit halvbra har blivit riktigt bra. Autofokusen är också riktigt bra och träffsäker i dåligt ljus och ögonfokusen fungerar hyfsat bra. Detta i kombination med att kameran är fullt användbar upp till 6400 ASA och 12600 med lite handpåläggning gör den lämplig för reportagefoto i skumt ljus. En annan fördel med kameran är att den drivs av NP-W126s batterier som räcker till drygt 450 bilder. Även mina äldre NP-W126 fungerar utmärkt och räcker till drygt 350 bilder. Med två batterier klarar jag en hel dags fotograferande utan problem.



Det är en nackdel att X100V är förhållandevis dyr. 15 000 kronor är i mitt tycke ett par tusen för mycket, särskilt som man måste punga ut med ytterligare 1000 kronor för filteradaptern AR-X100 och ett filter för att kameran ska bli helt vädertätad, det är snålt Fuji! Förhoppningsvis kommer en kommande Fujifilm X100X att ha bildstabilisering. Först då blir kameramodellen komplett och då kan Fujin bli den kamera som sämjer dem alla för alla oss som håller på med reportage-, gatu- eller dokumentärfoto.



Med filteradaptern som har 49mm gänga går det även att montera Ricoh GW-2 vidvinkeladapter. Kantskärpan är dock inte den bästa, men för bilder där det inte spelar så stor roll gör den ett gott jobb på X100V. Med Ricoh-adaptern motsvarar objektivet ett 26mm vilket gör kameran tillräckligt vidvinklig för reportagefoto i lite tajtare inomhusmiljöer. För ordningens skull vill jag även nämna att det finns en speciell Fuji-adapter som ger motsvarande 28mm vidvinkel att köpa, nackdelen är att den är ganska dyr. Ricoh GW-2 går att hitta för en tusing begagnat eller tvåtusen ny.



Som vanligt med Fuji så blir svartvitt snyggt och det går att köra svartvitt direkt i kameran om man känner för det. I och med att jag levererar en hel del bilder kör jag oftast i färg och ställer om bilderna till svartvitt i efterhand i ACR och Silver Efex Pro II. Det är en kompromiss som jag står ut med tack vare att bilderna finansierar mina kamerainköp. Om jag bara tog bilder för mitt egna nöjes skull skulle jag arbeta med en Leica M10 Monochrome, och ha en X100V som fickkamera.



Egentligen har jag redan för många kameror. Men trivs jag med Fujin behåller jag den och säljer istället två kameror och eventuellt något objektiv som blir överflödigt, och trivs jag inte med Fujin säljer jag den för samma pris som jag gav för den begagnat. Bilderna i inlägget har jag tagit under mina dagliga vandringar i Huskvarna med omnejd. Inga djur kom till skada vid fotograferingstillfällena








Text och foto: Mikael Good

Glöm inte bort att dokumentera din hembygd

Det är inte ovanligt att dokumentärfotografer glömmer bort att dokumentera sin hembygd. Detta trots att de bilderna skulle kunna bli några av de viktigaste som de tar i sitt liv. Men lika självklart som jag dokumenterar minoritetsgrupper runt om i världen lika självklart är det för mig att dokumentera min hembygd.



Gång efter annan hör man om hur fotografer eller deras anhöriga donerar bilder som visar livet i staden eller samhället under en viss tidsepok. För museer och hembygdsföreningar är det en bildskatt som hjälper dem i deras arbete att bevara minnet av svunna epoker. Sedan jag flyttade till Huskvarna har jag dokumenterar staden och dess invånare. Jag har valt att inte backa för lite besvärligare bilder utan vill berätta om staden utan att romantisera det som sker. Oftast sker arbetet lågintensivt men ibland när det händer något extra lägger jag ned lite mer krut. Tanken är att bilderna en dag ska resultera i en bok och en utställning och sedan ska bilderna tillfalla hembygdsföreningen.



Sune Jonsson är landets mest kända dokumentärfotograf och hans bilder från sin hembygd är en unik bildskatt över ett svunnet Sverige. Hans beskrivning av dokumentärfoto lyder som följer:
– Är en konstform som beskriver omvärlden utifrån en personlig vision, som grundar sig på djup kunskap och stark inlevelse, man kan tom hävda att kunskap måste vara basen för all dokumentär fotografisk metodik!



Jag är påläst om Huskvarna och dess omgivningar och lyssnar gärna på dem som vet mer. Utan den kunskapen skulle det vara svårt att göra det jag gör, och det är något som jag väver in när jag berättar om människor och miljöer som jag möter i staden. De flesta som har ordentlig koll på stadens historia har kommit upp i åren, och ibland stannar jag till utanför Hembygdsföreningens lokal i Smedbyn och tar ett snack med "gubbarna". I och med att jag är från Borås kallas jag för "saxaren" som är huskvarnadialekt för boråsare!



Som dokumentärfotograf är det viktigt att visa respekt. I och med att jag rör mig mycket i staden och dess omgivningar har jag genom åren fått kontakt med en del människor som lever i utsatthet. Oftast vill de inte vara med på bild, men vid ett antal tillfällen har jag fått en unik ingång i deras liv och har fått berätta om dem i både text och bild. I och med att det kan vara känsligt att dela de bilderna här väljer jag att spara dem till en kommande bok.



Glöm inte bort att dokumentera din hembygd, men gör det på ett rakt, enkelt sätt utan överdrifter på ett eller annat sätt.






Text och foto: Mikael Good

Var ska Stålmannen byta om när han besöker Huskvarna?

Den första telefonkiosken byggdes i Stockholm 1890 och nymodigheten spreds sedan över landet. I början av 1980-talet fanns det över 44 000 telefonkiosker i Sverige, när mobiltelefonerna blev allt vanligare i slutet av 1990-talet minskade antalet telefonkiosker kraftigt. 2001 fanns det bara 12 000 tusen kvar. Den kraftiga nedgången fortsatte och 2015 avvecklade Telia de sista 1200 telefonkioskerna i landet. Den 3 december 2015 sattes den sista spiken i kistan för en 125-årig epok då den sista telefonkiosken som fanns i Uppsala avvecklades. 

Telefonkiosken på bilden stod tidigare vid Huskvarna station, det var en av de kioskerna som fanns kvar längst. Såvitt jag vet avvecklades den någon gång under 2015. Stålmannen byter alltid om till sin superhjältedräkt i en telefonkiosk. Frågan är var han nu ska byta om när han besöker Huskvarna?

Text och foto: Mikael Good

Fullmåne över Huskvarnadalen

Månen är tacksam att fotografera och det finns miljontals ja kanske miljarder bra och mindre bra bilder på månen. Genom åren har jag plikttroget tagit några featurebilder på månen för att ha i bildarkivet. Men jag har inte tagit någon månbild som jag varit nöjd med förrän nu.

Jag har i stort sett alltid med mig en systemkamera så även i tisdags eftermiddag då jag promenerade hem från jobbet. På avstånd hörde jag hur en skränande flock kajor närmade sig, och jag bestämde mig för att plocka fram kameran ur väskan och göra mig redo för att försöka fånga de snabbflygande små gynnarna. Fullmånen hade precis stigit upp över Huskvarnabergen, och jag tänkte att det skulle kunna bli en bra bild om jag fick med både kajor och måne på samma bildruta.

Jag förfokuserade objektivet, ställde in tid och bländare och gjorde mig beredd, sekunden senare kom den stora flocken med kajor flygande, jag följde dem med kameran och tryckte av två bilder när de var på rätt plats vid månen i sökaren. När jag kom hem studerade jag bilderna på datorn, jag var nöjd med bilden som pryder artikeln och framkallade den varsamt i Adobe Camera Raw.

Jag använde en Sony A9 och ett Tamron 28-200mm f/2,8-5,6 DI till bilden på månen och kajorna.

Text och foto: Mikael Good

Snösmockan slog till mot Södra Vätterbygden – bildreportage

Stora delar av landet har varit lamslaget av snö de senaste veckorna men Södra Vätterbygden har hitintills varit relativt förskonat från snö och oväder. Men i onsdags slog vädret om, det blev kallare och det började snöa ganska så rejält. 






När det är snöar ymnigt kan man inte riktigt räkna med att snöröjarna ska hinna med att röja alla gator och trottoarer på en och samma gång, men det är viktigt att de håller efter och prioriterar de större vägarna så att trafiken kan flyta på. Från mitt kontor har jag kunnat se snöröjarnas febrila aktivitet på E4:an under dagen, och jag har sett hur angränsande parkeringsplatser, vägar och trottoarer röjts från snö. Snöröjarna jobbade på bra och när jag gick hem från jobbet i eftermiddags var i stort sett alla vägar, trottoarer och promenadstråk röjda. Men de hade tyvärr missat att sanda, och därför fick jag ta till avancerade balanskonster för att inte ramla vid ett par tillfällen. 







De flesta bilderna i artikeln har jag tagit under min promenad till och från jobbet, och några har jag tagit från fönstret på mitt kontor. Jag har använt mig av en Sony A9 och ett Tamron 28-200mm. Ju mer jag använder Tamronet desto mer förtjust blir jag i det. Trots att det var billigt är det välbyggt och har en bildkvalitet som duger gott och väl för professionell användning.












Text och foto: Mikael Good