Det har varit en intensiv men rolig rocksommar

Ingen sommar utan musik brukar jag säga, men i år har jag nästan överdoserat på musik, och bitvis har det varit varmt, intensivt men samtidigt väldigt roligt. Jag har träffat många gamla vänner, och fått en del nya bekantskaper. Men framförallt har jag fått höra mycket bra musik och tagit mängder av bilder.

Många band och artister av olika storlek och dignitet har rört sig framför kameran, och jag har upptäckt nya band och ny musik att lyssna på. Att gå igenom och redigera alla tusentals bilder är ett gediget arbete, men för min del är det lite av terapi att gå igenom och redigera bilder när höstmörkret sänker sig över landet, och så är det ett bra sätt att återuppleva sommaren på.

Det är framförallt musiken som lockar mig till att fotografera och recensera konserter. För mig finns det bara en plats att se en konsert från och det är längst fram, och då är det en fördel att vara rockfotograf! Står det ett riktigt bra band eller en artist på scenen som bjuder på sig själv är det lätt att få ”feeling” vilket avspeglar sig i bilderna. Jag har svårt att förstå rockfotografer som inte har något musikintresse, och som bara trängs i diket för att få lite speciella bilder att lägga i sin portfolio eller tävla med. Det är lika märkligt som en naturfotograf utan naturintresse (om det nu finns någon sådan).

De få slantarna som jag drar in går till utrustning och kanske en och annan resa. Men vill man bli rik ska man göra något annat, timlönen är direkt usel! Idag är det inte ovanligt att artister och arrangörer kräver fri tillgång till fotografernas bilder om de vill ha en ackreditering, vilket har lett till att många jobbar gratis, och på så vis undermineras arbetsmarknaden för dem som försöker leva på sitt jobb eller har det som ett extraknäck. 

Det händer att jag jobbar ideellt, men då handlar det om artister som jag har lärt känna, och som jag vet har en obefintlig budget. Många mindre och mellanstora band har det tufft ekonomiskt, få av dem kan leva på musiken, och pengarna som de drar in räcker i bästa fall till instrument och replokal. Men band och arrangörer som har gott om pengar skulle gott kunna betala för sig!

När jag fotar konserter är verktygen viktiga, kamerorna måste klara minst 12600 ASA. I år har jag primärt arbetat med en Sony A9 med ett Tamron 28-75/2.8 och ett Tamron 70-180/2.8 samt en Leica M10 med ett 35/2. Med sin stora ljusstarka mätsökare är Leica M som gjord för att fota konserter i dåligt ljus. På filmtiden var det inte allt för ovanligt att jag träffade på M-fotografer på konserter, men nu är det många år sedan jag senast träffade någon med Leica i diket.

Text och foto: Mikael Good

Yrkesfotografens kameraval

För en yrkesfotograf är kameravalet viktigt, det är bra att ha en kamera som är som en förläggning av det man ser och upplever, och som inte ställer sig i vägen i fotograferingsögonblicket. För mig är Leica M10 en sådan kamera. 

Jag föredrar att jobba med M10:an för att den är lätthanterlig, överskådlig, och inte har en massa inställningsmöjligheter som jag drunknar i. Sökaren som är föredömligt stor har bara information om exponeringskompensation och inget mer. Slutaren är tyst och diskret, och framförallt väcker inte kameran lika mycket uppmärksamhet som när jag jobbar med min japanare med teleobjektiv. Det kan hända att en och annan lite äldre fotograf hajar till och reagerar på kameran, men i det stora hela är det färre som reagerar när jag jobbar med Leican. Bilderna i inlägget har tidigare publicerats i färg i olika tidningar. Men här har jag valt att göra dem i svartvitt som i mitt tycke är fotografins sanna färg.




Text och foto: Mikael Good

Behöver jag den senaste kameran?

Titt som tätt dyker frågan i rubriken upp på olika fotosidor runt om i världen. Det finns egentligen inte något bra svar på frågan utan allt handlar om vilka behov som man har. Själv vill jag ha renodlade kameror med få inställningsmöjligheter, medan en annan vill ha extra allt.

Personligen behöver jag inte den senaste kameran. Även om jag skulle har råd att köpa nytt har jag i princip alltid köpt begagnade kameror och objektiv. Precis som med bilar är värdminskningen på nya kameror brutal, och kan man klara sig utan de senaste inovationerna och finesserna går det att fynda bra grejer begagnat, och samtidigt göra miljön en tjänst genom att återvinna. Kamerorna som jag använder idag har jag bara betalat 30-40 procent av nypris för, och de är fortfarande bra redskap för professionellt fotograferande.

För tillfället använder jag en Leica M10 och en Sony A9 när jag jobbar. Men i ärlighetens namn skulle jag vilja ha en mer renodlad kamera än Sonyn, även om den är snabb och exakt har den för många knappar och inställningsmöjligheter och ställer lätt om sig, vilket är irriterande, och kameror som jag blir irriterad på brukar jag sälja! Leican är föredömlig med få inställningsmöjligheter och tydliga och rejäla rattar. En Sony A9 som var uppbyggd på liknande sätt vore mumma, men tyvärr finns det inte någon sådan kamera, och jag får leva vidare med en kompromiss och en dröm om en kamera med EVF som inte flödar över av onödiga finesser och inställningsmöjligheter.

Hade det analoga fortfarande varit rådande hade det varit enklare att välja! Då skulle jag jobbat med en Konica Hexar RF och en Canon EOS 3, med 21, 35, 85 och 135mm. Vidvinklarna på Konican och teleobjektiven på Canon. Men det allra viktigaste är inte vilken kamera som man har, det viktigaste är att man lär sig se motiven och kan hantera sin kamera och sina objektiv för att fånga dem på film eller på ett minneskort. En skicklig fotograf kan skapa riktigt bra bilder även med en förhållandevis enkel utrustning, och som sagt var har man inte behov av det senaste, finns det många riktigt bra kameror att välja bland på begagnatmarknaden.

Text och foto: Mikael Good

A Bunda bjöd på karnevalstämning i Huskvarna

I lördags anordnade det lokala fastighetsbolaget Vätterhem Öxnehagadagen i Huskvarna. De två senaste åren har dagen ställts in på grund av pandemin. Och det var en rejält festsugen publik som var på plats. 



Precis som för tre år sedan gästades Öxnehagadagen av sambaskolan A Bunda från Göteborg, och de höjde karnevalstemperaturen rejält med sina färgsprakande och glödheta sambarytmer. A Bunda är en av Europas främsta sambaskolor och de uppträder på festivaler och karnevaler i Sverige och runt om i Europa under sommarhalvåret. Ett sådant festtillfälle får man inte missa om man bor i Huskvarna och jag fanns på plats för att dokumentera händelsen och resultatet kan du ta del av i det här bildreportaget.

Text och foto: Mikael Good

En Leica är ett verktyg och ingenting annat

Det är mycket tjôt om Leica i bloggarna just nu. Den ene säger att det är en överklasskamera som ska bäras som ett smycke runt halsen, den andra säger att analoga Leica M är de enda sanna Leicorna och att de digitala förlorat sin själ, och så går snacket runt, runt och runt.




För mig är en Leica ett verktyg, ett redskap för bildskapande och ingenting annat. Jag använder ofta en digital Leica M i jobbet. Mest för att jag älskar att fotografera med en mätsökarkamera, och för att Leicas kameror har få knappar, stor ljusstark sökare utan en massa extrainformation samt lättnavigerade menyer vilket jag föredrar. Behöver jag göra exakta kompositioner har jag en EVF att ta till som tillåter mig att se motivet genom objektivet.

Analoga Leicor har helt klart sin charm, trots att de är svårladdade (vilket är en orsak till att M-fotografer ofta hushåller med bilderna) men det finns analoga M-kameror från Zeiss, Voigtländer och Konica som är lättladdade. Personligen tycker jag att det är dyrt och omständigt att framkalla film som jag ändå ska scanna in. Väljer man att plocka fram bilderna i mörkrum är det en annan femma. Personligen föredrar jag att ha scannern inbyggd i kameran och att spara bilderna på ett minneskort.

Bilderna som illustrerar inlägget tog jag på Teaterstickornas uppsättning av Alice i Underlandet på kulturhuset Spira i Jönköping. Jag använde en Leica M10 med ett 35mm samt ett 90mm objektiv. Genom att fotografera teater har många spirande dokumentärfotografer lärt sig att hantera ljus och fånga ögonblicken i precis rätt tid. En av dem var Josef Koudelka. Nu är det länge sedan jag var en spirande dokumentärfotograf, men det är ändå kul att fota teater lite då och då. 




Om du har vägarna förbi Jönköping får du gärna följa med på Alice spännande och smått galna resa tillsammans med Teaterstickornas Musikteatergrupp. Biljetter till de tre kvarvarande föreställningarna köper du här.

Text och foto: Mikael Good