Hur kan en föråldrad Leica fortfarande vara så bra?

Nu har jag  kört med min fattigmansleica i över ett år. Och jag blir mer och mer förtjust i hanteringen. Visst kameran har sina begränsningar men å andra sidan brukar ofta begränsningar vara av godo när det har en förmåga att skärpa till min kreativitet.

Jag tycker om M8:an för att den är enkel, direkt och inte har en massa störande funktioner. Trots att det är en digitalkamera känns den analog. Jag får ställa tid, bländare och skärpa själv. Ljuset syftar jag allt som oftast, trots att det finns en inbyggd centrumvägd ljusmätare som är hyfsat korrekt i bra ljus. Kameran har en snygg tidlös design som inte väcker onödig uppmärksamhet förutom hos en del gamla Leicagubbar och ungdomar som tycker att det är coolt att jag fortfarande fotar med film :)

Jag tycker om kamerans design, för mig är det viktigt att jag trivs med en kamera för att den riktiga fotoglädjen ska infinna sig. Det är helt enkelt kul att fota med en M-Leica och det smittar definitivt av sig i mina bilder. Oavsett vad folk tycker om M-Leicor brukar de flesta tycka om den tidlösa designen. I mina kameraväskor har jag två kameror som är bättre både på pappret och i praktiken än min M8:a men det är oftast Leican som jag plockar med på grund av fotoglädjen.

Leica M8 är ett riktigt lågbudgetfynd för dem som vill fota med en digital mätsökarkamera. Min M8:a är uppdaterad till M8.2 standard. Om du känner för att slå till på en M8:a se då till att det är en uppdaterad M8:a eller en M8.2. Den första M8:an kan ha en del lustigheter för sig som kan uppfattas som störande. Batteriet kan bland annat ta slut om du tar allt för många bilder i följd och även om jag inte har erfarenhet av det har jag hört att mystiska spökljus kan dyka upp på en del bilder. Men å andra sidan ska en kamera inte vara för bra! Det måste alltid finnas utrymme för kreativitet och uppfinningsförmåga inom konsten. :)

Förutom handhavandet är jag riktigt förtjust i sensorn, bilderna blir riktigt krispiga och fina. Färgerna blir lite Scooby Doo ibland, men oftast stämmer de bra med verkligheten, färgerna påminner faktiskt en hel del om diafilm, vilket jag föredrar. Men det är när man slår om bilderna till svartvitt som den riktiga magin uppstår, M8:an är helt klart min favorit för svartvitfoto.

Så länge som man inte går över 640 ASA är bruset relativt lågt. 640 ASA är i ärlighetens namn inte så mycket att hänga i julgranen men med rätt andning och 1/15 del sekund har jag ändå kunnat använda kameran i rätt så dunkla miljöer och ändå fått med mig bra bilder. Även om det säkert går att använda M8:an som sportkamera är det inget som jag rekommenderar. Då är det bättre att exempelvis använda en analog M2:a med Tmax 3200 ASA film.

Här finns några bilder som jag har tagit med kameran, för ovanlighetens skull är de i färg: Leica Oskar Barnack Award 2013

Text och Foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.