Farmor Sandra hade lovat att passa Arvids och Ralfs i ett par månader medan deras mamma Sadrite* skulle till Tyskland och arbeta. Sadrite hade packat ned kläder, gosedjur, blöjor och leksaker till sina små pojkar. Hon kramade omsorgsfullt om dem och sa sedan med vänlig röst: – Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er igen. 

Sandra såg verkligen fram emot att få ta hand om sina ögonstenar som bara var ett och tre år gamla. Men månaderna blev bara längre och längre utan att de hörde något från Sadrite. Och till sist började åren gå och Sadrite har fortfarande inte hört av sig. Sandra tror att Sadrite fortfarande arbetar i Tyskland men ingen vet riktigt var hon befinner sig. 
- Min son Eivars* som är pappa till pojkarna vill inte veta av dem och han har en ny familj och bor på en annan ort i Lettland, säger Sandra och väjer med blicken.
Det märks att Sandra skäms över sin son och hon vill helst inte prata om honom. 

Lägenheten som de bor i är märkt av tiden och den doftar fränt av mögel och fuktskada, väggarna är fläckade av mögel som krupit in bakom tapeterna. Rummet som Sandra och pojkarna trängs i är drygt 12 kvadratmeter. Även om boendet är billigt är det undermåligt. Borta på gården vid vedskjulet står utedasset.Vattnet får de hämta i brunnen. När Sandra ska tvätta får hon fylla på vattnet för hand i maskinen.
– Jag är så tacksam för min tvättmaskin som jag fick för ett par år sedan. Tidigare fick jag tvätta för hand och ni vet säkert hur mycket tvätt det blir efter två pojkar, säger hon med antydan till ett litet leende.

Pojkarna är flitiga i skolan. Arvids är mycket duktig på sport och framförallt på fotboll, men han är inte så förtjust i att titta på fotboll, han vill spela själv. Ralfs är bra på att spela basket, samt att teckna och måla. Pojkarna bor på internatskola under veckodagarna och kommer hem på helgen. 
– Tack och lov bor och äter de gratis på internatet, annars vet jag inte hur vi skulle klara oss. Sandra funderar en stund och säger sedan: 
– De 1300 kronorna som jag tjänar på mitt beredskapsarbete räcker precis till mat, el och hyra. Skulle utgifterna öka har vi inget att spara in på.

Vi blir avbrutna i vårt samtal av att familjens lilla hund som inte är så van vid besök ger mig en ordentlig utskällning. Det gör att vi för en liten stund kan vända ryggen mot problemen och fly in i skrattets och leendets muntra värld.

    

Förra året fick Sandra äntligen vårdnaden om Arvids och Ralfs efter många års kamp med de sociala myndigheterna. För pojkarna är Sandra mer mamma än farmor. Det tar emot för Sandra att ta emot hjälp, hon är en kvinna av den gamla stammen som vill göra rätt för sig och inte ligga någon till last. Men i det här fallet räcker det inte med envishet och vilja. Trots att hon har sökt massor av jobb har hon inte fått något napp, den ofrivilliga arbetslösheten och de dåligt betalda beredskapsarbetet har satt djupa spår i Sandras magra ekonomi. 



Förhoppningsvis går den lettiska ekonomin mot ljusare tider men det kommer nog att dröja många år innan kvinnor som Sandra som lever i djup fattigdom får ta del av den ekonomiska uppgången. Fram till dess är de i fortsatt behov av vårt stöd och vår hjälp.

    

Vill du ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva 2013"

Vill du bli familjestödjare för en fattig och utsatt lettisk familj eller om du vill veta mer om Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland kan du kontakta dem på: [email protected]



Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta, All Rights Reserved

*Sadrite och Eivars heter egentligen något annat.