Om Facebook och bildcensur

Ett öde jag inte önskar min värsta fiende

Jag blev mycket berörd av Alf Johanssons blogbilder häromdagen av sina föräldrars sista tid i livet och kände så väl igen hans beskrivning av sin mammas demenssjukdom.

Detsamma drabbade även min mamma.

Hon blev änka när jag var 3,5 år gammal, min lillebror var bara ett år när far hastigt gick bort i en hjärnhinneinflammation. Men min mamma fick leva ett långt liv, med tiden gifte hon om sig, gjorde karriär inom förvaltningen i den norrlandskommun där hon levde. Efter pensionen var hon aktiv i miljörörelsen och även om hade en läggning åt det religiösa hållet tyckte jag alltid att hon stod för förnuft och omtanke om oss barn och våra barn.

 Tyvärr har jag få bilder av henne, vilket jag kan sakna idag.

 Men den här bilden tycker jag om. När det stod klart att hon var på väg mot demens, flyttade hon slutligen in på en vårdinrättning och då gjorde jag en liten tavla med bilder av oss bröder och våra barn.

När vi hälsade på brukade jag be henne peka och berätta om vilka hon såg på bilderna. I början gick det bra, hon var stolt och glad över sina barnbarn, men efter ett halvår tystnade hon och såg bara hjälplös ut. Hon drabbades också av ångest och blev "orolig" som personalen uttryckte det.

Efter att hon råkade ramla i en korridor gick det snabbt utför och hon somnade slutligen in.

Sista gången jag såg henne sov hon som ett litet barn i sin säng.

Hon blev 89 år.

Demenssjukdomar är ett öde man inte unnar sin värsta fiende.

Je suis Charlie

Idag för 10 år sedan skedde en terrorattack mot tidningen Charleie Hebdos redaktion i Paris. Veckotidningen, som är känd för sin politiska och religiösa sarir, angreps av islamistiska terrorister beväpnade med automatvapen.

12 personer mördades.

Anledningen var att Charlie Hebdo hade publicerat teckningar på profeten Mohammed.

Inte bara i Paris utan i hela Europa samlades människor till stöd för tidningen under parollen ”Je suis. Charlie” - jag är Charlie.

Jag tog bilden på Sergels torg i Stockholm under den tysta minuten. En vardgsbild i januari för 10 år sedan.

En vardagsbild till försvar för yttrandefriheten.

Lika viktig att värna då som nu.

Om socialpornografisk fotografi

Så är diskussionen om ”socialpornografisk“ fotografi igång igen här på Fotosidan. Alf Johansson och Peter Hennig duellerar... Det är en debatt som går långt tillbaka tiden. Den handlar om anständighet, om vad man ”får” fotgrafera och inte.

Jag känner igen den allt för väl . På 70-talet var det ett evigt pladdrande kring detta precis som långt tidigare i den fotografiska historen.

Jag har ägnat betydande del av min fotografi till att dokumentera människor i utsatta livssituationer. För att jag tyckt det varit viktigt att berätta om människor som av olika anledningar hamnat där de hamnat. Det intressanta är också att över tid tycks bilder få en annan vikt och värde. T ex ställde jag under hösten ut en serie bilder av människor runt ett ölsjapp på Södermalm i Stockholm på Galleri Fotografi. 
Bilderna togs 1973 och jag minns diskussionen då jag visade dem för första gången på 70-talet.  SOCIALPORR OCH EXPLOATERING!, hette det då och jag fick massiv kritik, slutade t o m plåta under flera år efter utskällningarna.

Idag, drygt 50 år senare tycker många att bilderna är en del om stadens sociala historia och att det är fantastiskt att bilderna togs….

Jag hävdar med en dåres envishet bara en enda enkel sak: Det är inte VAD du fotograferar utan HUR du gör det som är avgörande. Om du ägnar dig åt att fotografera tiggare, fyllon, prostituerade, knarkare eller fattiga med teleobjektiv utan att i någon mån ge dig till känna och sedan publicerar bilderna utan någon form av godkännande…. Ja, då ägnar du dig åt ”socialporr”. Men om du tar dig tid och söker kontakt, visar empati och ber om lov, ja då är det en helt annan sak. Helt enkelt att du visar vem du är och beter dig som en människa så kommer det också att bli en helt annan sorts bilder.

Det är därför också en fråga om ANSVAR tänker jag.

Ett anvar som jag menar att många fotografer tagit genom historien. Christer Strömholm gjorde det när han levde bland transsexuella i Paris på 50- och 60-talet. Anders Petersen när han fotograferade på Lehmitz i Hamburg och på svenska fängelser och mentalsjukhus.

Det är bilder och fotografiska dokumentationer som är historia och som förändrat synen på såväl våra medmänniskor som normer och i undantagsfall även lagar.

Den här bilden t ex, som togs av Lewis Hine kring förra sekelskiftet i USA, är en av hans  bilder som de facto bidrog till lagstiftningen mot barnarbete i USA.

Jag menar inte att min bild nedan av två flyktingbarn i Bosnien på 90-talet är särskilt viktig, men jag minns att jag i alla fal satt en stund och pratade med föräldrarna innan jag tog bilden av deras två barn. Och idag, långt senare, har bilden en måhända en betydelse. Två barn gravallvarliga barn på flykt i ett av alla dessa JÄVLA KRIG  där civila människor och barn alltid är det första offret.

Kanske kan bilden och mötet med barnens ögon därför i någon mån förstärka betraktarens förmåga till medkänsla.

Kanske ä det därför inte bara ytterligare en bild som kan avfärdas som ”socialporr”…

Om Tystnadens bilder

Jag vill berätta om en fotograf som har betytt så mycket för min egen fotografi.

Han kallades för ”Tystnaden” men hette Kenneth Gustavsson.

Få, om ens någon, har lärt mig mer vad det gäller konsten att SE.

Kenneth Gustavsson gick på Christer Strömholms fotoskola under senare delen av 1960-talet, var med och startade fotografkollektivet SAFTRA tillsammans med bland andra Anders Petersen. SAFTRA blev känt som de fotografer som tog bilderna till avslöjandet av IB-affären på 70-talet, där Jan Guillou och Peter Bratt var journalisterna bakom scoopet. Men då hade Kenneth redan lämnat gruppen.

Jag lärde känna Kenneth på 80-talet. Han jobbade då på posten i Stockholm och tog sina bilder i sin egen takt. Han var en sån fotograf som tog lång tid på sig, det kunde dröja månader innan ljuset stod rätt och att han lyfte kameran.

Jag minns särskilt en natt i mörkrummet, Miles Davis musik ”Kind of Blue” från en kassett-bandspelare på repeat, det svalpande ljudet från sköljen, doften av Gauloises cigaretter och Kenneth som gjorde nästan 50 kopior av samma bild i 30-40 cm storlek på ORWO-papper. Allt under koncentrerad tystnad.

Jag kommer ihåg hur han vid 7-tiden på morgonen la ut alla kopiorna på golvet och under tystnad betraktade bilderna…. Jag såg naturligtvis ingen som helst skillnad mellan kopiorna…. Men det gjorde Kenneth.

Resolut rev han snabbt sönder varenda en.

-Äh, jag ger mig på negget imorgon natt istället… kom så går vi och får i oss kaffe…

Det blev slutligen bilden ovan som han godkände.

Han var sån, oerhört självkritisk, totalt ointresserad av att tjäna pengar på sina bilder och när han avled i december 2009 lämnade han därför bara två negativpärmar efter sig och ett hundratal svartvita kopior, bilder som ibland dyker upp på Bukovskis till fantasipriser.

Nu under mellandagarna tänkte jag på Kenneth och minns hans bilder. De har en alldeles egen prägel som för mina tankar till den amerikanske målaren Edward Hopper och hans märkligt ”tysta” målningar av landskap och rumsinteriörer.

Kenneths bilder finns idag samlade i en bok som heter ”The Magic Bar” och som går att hitta på nätet.

Min absoluta ”Kenneth-favorit” är bilden nedan och jag är glad att jag har den signerad på min fotovägg här hemma.

Som jag minns honom, mer som människa, syns också tydligt på Arne Wahlströms bild här nedan.

Han sa aldrig mycket, men han hade ögon som såg vad många inte ser. 

Jag saknar honom.

Porträttbilden av Kenneth togs av Arne Wahlström, är f ö en av de få bilder som togs på Kenneth Gustavsson.