Om Tystnadens bilder

Jag vill berätta om en fotograf som har betytt så mycket för min egen fotografi.

Han kallades för ”Tystnaden” men hette Kenneth Gustavsson.

Få, om ens någon, har lärt mig mer vad det gäller konsten att SE.

Kenneth Gustavsson gick på Christer Strömholms fotoskola under senare delen av 1960-talet, var med och startade fotografkollektivet SAFTRA tillsammans med bland andra Anders Petersen. SAFTRA blev känt som de fotografer som tog bilderna till avslöjandet av IB-affären på 70-talet, där Jan Guillou och Peter Bratt var journalisterna bakom scoopet. Men då hade Kenneth redan lämnat gruppen.

Jag lärde känna Kenneth på 80-talet. Han jobbade då på posten i Stockholm och tog sina bilder i sin egen takt. Han var en sån fotograf som tog lång tid på sig, det kunde dröja månader innan ljuset stod rätt och att han lyfte kameran.

Jag minns särskilt en natt i mörkrummet, Miles Davis musik ”Kind of Blue” från en kassett-bandspelare på repeat, det svalpande ljudet från sköljen, doften av Gauloises cigaretter och Kenneth som gjorde nästan 50 kopior av samma bild i 30-40 cm storlek på ORWO-papper. Allt under koncentrerad tystnad.

Jag kommer ihåg hur han vid 7-tiden på morgonen la ut alla kopiorna på golvet och under tystnad betraktade bilderna…. Jag såg naturligtvis ingen som helst skillnad mellan kopiorna…. Men det gjorde Kenneth.

Resolut rev han snabbt sönder varenda en.

-Äh, jag ger mig på negget imorgon natt istället… kom så går vi och får i oss kaffe…

Det blev slutligen bilden ovan som han godkände.

Han var sån, oerhört självkritisk, totalt ointresserad av att tjäna pengar på sina bilder och när han avled i december 2009 lämnade han därför bara två negativpärmar efter sig och ett hundratal svartvita kopior, bilder som ibland dyker upp på Bukovskis till fantasipriser.

Nu under mellandagarna tänkte jag på Kenneth och minns hans bilder. De har en alldeles egen prägel som för mina tankar till den amerikanske målaren Edward Hopper och hans märkligt ”tysta” målningar av landskap och rumsinteriörer.

Kenneths bilder finns idag samlade i en bok som heter ”The Magic Bar” och som går att hitta på nätet.

Min absoluta ”Kenneth-favorit” är bilden nedan och jag är glad att jag har den signerad på min fotovägg här hemma.

Som jag minns honom, mer som människa, syns också tydligt på Arne Wahlströms bild här nedan.

Han sa aldrig mycket, men han hade ögon som såg vad många inte ser. 

Jag saknar honom.

Porträttbilden av Kenneth togs av Arne Wahlström, är f ö en av de få bilder som togs på Kenneth Gustavsson.