Växelkurs i DDR

Ser om en av de bästa filmerna - Das leben der anderen - som gjorts om livet i DDR, gamla ÖstTyskland. Den ligger på SVTPlay och handlar om övervakningssamhället DDR.

Jag reste en del till Berlin på 70 - och 80-talet. Minns lukten av kol när tåget rörde sig från Sassnitz till det delade Berlin och hur dimman ofta låg tät över hedarna.

Bilden tog jag en sen kväll i ÖstBerlin, strax utanför Friedrichstrasse Bahnhof - en av de två övergångarna - mellan Öst och Väst. Den andra var Checkpoint Charlie, numera en turistmagnet.

Den officiella växelkursen mellan öst - och västmark var 1:1 och dygnsviseringen till ÖstBerlin kostade 25 mark. Det var ett av de sätt som statsdiktaturen kunde håva in västvaluta. 

Men svartkursen var en helt annan, man fick minst fem gånger pengarna oavsett det var mark, kronor eller dollar.

Han stod ofta där, ute på gatan och han gav mig alltid kompispris 1:8. Utan tvekan var han modig, rent av dåraktig. Har ibland undrat vad han blev av.

Tog Stasi honom till slut? Eller är han rent av stor fastighetsägare i Berlin numera...?

Fars Dag

Du hette Karl Lennart Åström och hade skor med gula rågummisulor, rökte pipa och jag har ett vagt minne av en röd bil.

Det finns också ett litet svartvitt fotografi där du och jag går utefter en kaj i Luleå. Det måste ha tagits sista sommaren.

Men det är också allt jag minns.

Begraningen 1954 fick jag inte vara med på, men jag minns att mamma bar sorgflor i månader efteråt och hur hon ofta sa att du hade blivit ängel, men att vi en dag skulle träffas i himlen.

Jag förstod aldrig det där, trodde inte på det, men så ofta jag funderat över vem du var och hur vi skulle ha haft det idag,

Nu, 70 år senare på Fars Dag.

Mina Leica-drömmar

I början av mitt fotografiska liv för sisådär 60 år sedan minns jag hur jag satt på biblioteket och lusläste fotografiska tidningar, beställde fram samlade årgångar och fastnade alltid för annonserna från Brandt optik som hade agenturen för Leica. Och genom att titta på de stora fotografernas bilder begrep jag att Leica var grejen. Kamerornas kamera liksom. Skarpare än skarpast, king of bokeh etc. 

Men en Leica M var utom ekonomiskt räckhåll. Det blev en Zenit 3M istället, en spegelreflex från Sovjetunionen som luktade traktordäck.

Alltnog, det var med den kameran jag gjorde mina tidiga stapplande steg i fotografins värld. Den vita hästen i skymningen på bilden ovan är ett av mina första försök att hitta rätt i fotografins värld. Minns fortfarande känslan av när bilden växte fram i framkallninsskålen i det mörkrum jag byggt nere i radhusets pannrum. Tänkte ”om jag haft en Leica hade den blivit riktigt skarp…”

Men den sovjetiska kameran blev en kort historia. Under en sommar på en kibbutz i Israel år 1968, köpte en amerikansk kille från Chicago den för en för dåtiden otrolig summa. Anledningen för hans del var enkel; sovjetiska varor var hindrade från att saluföras i USA och den unge Jeff från Chicago tyckte naturligtvis att det skulle bli "Awesome” att komma hem och visa upp den för kompisarna när höstterminen började på hans collage.

Själv liftade jag snabbt in till Tel Aviv och med fickan full av pengar gick rakt in i en kameraaffär med begagnade Leicor och köpte så äntligen en äkta vara, tror det var en Leica II med en ”trådrulleoptik”, minns inte så noga vad den hette, annat än känslan av att nu jäklar skulle det bli åka av. Och äntligen skulle mina bilder också bli skarpa som rakblad.

Väl hemkommen efter kibbutz-sommaren framkallade jag rullarna i Rodinal och blev grymt besviken. Det noggrant arrangerade självporträttet från kibbutzen visade sig t o m vara tekniskt sämre än de bilder jag lyckats klämma ur rysskameran.

Jag måste ha köpt ett måndagsexemplar av Leica tänkte jag. Leica är ju ändå bäst….. intalade jag mig själv.... 

Mitt nästa möte med Leica var ett sommarvikariat 1972 som pressfotograf på en sedan länge nedlagd Norrlandstidning. En snyggt sliten svart Leica M och en Summicron-35:a var det huvudsakliga arbetssverktyget. Och visst, negativen såg bra ut, men med dåtidens repro och tryckteknik blev slutresultatet likafullt rejält trist. Ett porträtt på en enspaltare lämnade allt övrigt att önska. "Det är i alla fall inte Leicans fel", intalade jag mig själv.

När det sedan kom till sportfoto - läs fotboll i divison 4 - med samma Leica, monterad med en otymplig Visoflex utan återgående spegel och en 400 mm Novoflex med pistolgrepp fick jag veta att jag levde. Men nån särskild Leica-skärpa blev det aldrig där heller även om jag mot alla odds lyckades få till en och annan målbild. Skarp eller inte spelade mindre roll för tidningens redaktionssekreteraren. Bara man kunde visa att man varit på plats när matchen gick av stapeln räckte för en kioskvältare..

Trots dessa minnen har jag ändå alltid haft en känsla av att Leica trots allt nog är bäst. Men av olika skäl blev det aldrig en Leica för mig, främst för att de alltid kostat för mycket. Men ”vill ha”-känslan har ändå aldrig riktigt släppt taget. En Leica Q3 vore fantastiskt att äga, brukar jag fantisera tills jag kollar vad som är kvar på pensionärskontot sedan månadsräkningarna är betalda….

Mina Leica-minnen kom ändå över mig när jag gick hem från en fotofika igår med Anna Lithander, en av dessa enastående kvinnliga fotografer som berikar den fotografiska världen och som aldrig verkar ha fastnat i teknik eller drabbats av Leica-feber. Anna har bara en kamera och en optik, en svårt sliten Fuji-kamera och ett 16-mm objektiv. Hon har däremot alltid kameran med sig, har tappat den i gatan flera gånger och tänker aldrig på annat än slutresultatet, alltså BILDEN, och vägen dit. 

Vilket - som alla innerst inne vet - handlar om helt andra saker än själva kameran; Det handlar om språk, bemötande, känsla för komposition, färgkänsla eller konsten att se i svartvitt, intuition, empati och närvaro. Egenskaper som jag oftare ser tydligare hos Anna Lithander och flera andra begåvade kvinnliga fotografer än hos manliga dito.

Egenskaper som skapar BILDEN.

Porträttet jag tog av Anna igår är alldeles för skarpt som ursprungsfil. Kameror (i det här fallet en Fujifilm x100VI)  idag är tokskarpa. Jag drog därför lite i spakarna i  Photoshop för att få till en lite mjukare bild som bättre stämmer med hur jag ser på henne som människa och fotograf. 

Och kanske för att hålla mina egna Leica-nojor i schack….

Lite mindre ensamt

Det här porträttet tog jag av fotografen Christer Strömholm i mitten av 80-talet. Christer var vagabonden och målaren som sedermera kom att ägna sig åt fotografi, blev rektor på "Fotoskolan" (Kursverksamheten Fotoskolan vid Stockholoms universitet) mellan 1962-74. Hans fotografiska livsverk kan diskuteras, vissa menar att hans bilder är fula och motbjudande, andra betonar hans betydelse för svensk fotografi generellt. Själv kan jag bara säga att han betytt mycket för mitt sätt att se och använda fotografin som uttrycksmedel. Han hade en särskilt förmåga att se det som så att säga låg bakom bilden. Jag gick på Fotoskolan mellan 1972-74 och minns veckoredovisningarna där bilder, metod och avsikt diskuterades intensivt. Ömsöm vin, ömsom vatten men alltid lärorika.

Många berättelser och myter skapades och florerar fortfarande om Christer Strömholm, alltifrån att han skulle ha varit aktiv nazist som ung pojkspoling på 30-talet till hans umgänge med transsexuella människor i 50 - och 60-talets Paris. Sant är att han ofta var på resande fot och att hans bilder är syn för sägen i det avseendet. Men jag minns honom främst som en man från en annan tid, med en annan uppfostran men alltid nyfiken på sin samtid. Och att han hade en räv bakom örat. Idag skulle man nog kalla honom streetsmart. 

Efter tiden som rektor på Fotoskolan fortsatte han med sin egen fotografi, hade stora utställningar och gav ut böcker både i Sverige och utomlands. Frankrike blev hans andra hemland och han pendlade ofta mellan Stockholm, Paris och en liten by nere i Provence. Han avled efter ett långt liv 2006

Porträttet av honom tog jag i samband med ett radioprogram som jag gjorde i mitten på 80-talet, ett program i en serie som hette "Vändpunkter" och som sändes i RiksRadion. Det var ett försök att öppna upp om sanningarna bakom myten Christer Strömholm och det väckte en viss uppmärksamhet när det sändes.

Det jag minns vid det här fotograferingstillfället, förutom Christer själv, är den vackra kvinns som också fanns med i rummet och att Christer sa; "Kom hit och lägg din hand på min axel, så känns det mindre ensamt"...

När jag nu ser på bilden ser jag inte bara Christer Strömholm, den erfarne och vittbereste myten. Jag ser också en äldre människa utan behov att maskera sig längre.

Ingen regel utan undantag

Jag gör i princip aldrig professionella fotojobb, alltså beställningsjobb. Tror mig inte kunna, vill inte, behöver inte. Jag håller mest på med mina egna bilder och håller det mesta för mig själv.

Men  idag gjorde jag för ovanlighetens skull ett undantag. Fotoggrafen Catharina Gotby behövde få sitt porträtt taget och hörde av sig. Hon har ett gediget CV som fotograf bakom sig, flera uppmärksammade böcker osv. Därför sa jag ja. Egentligen ett mycket enkelt uppdrag eftersom Catharina bor alldeles i närheten där jag bor. Ljus från ett köksfönster, en alldeles för skarp Zeiss-glugg på en Fuji X-T5 inställd på Raw. Det var allt, plus lite efterarbete för att minska ”digitalskärpan” och en försiktig toning. Inte svårare än så. Hoppas hon blir nöjd.