Gamla bilder - moderna tiders verktyg

Ständigt alla dessa nya program och återigen får man sätta sig vid datorn och försöka begripa hur man kan förbättra sina bilder!

Nu kommer AI med full kraft och jag plockar fram några gamla bilder som jag mödosamt konverterat till digitala bildfiler via en scanner.

Topaz AI - så heter programmet för dagen - är i och för sig inte i första hand riktat till gamla stötar som mig, men ändå….  man vill ju testa!

Första bilden, ett porträtt av en ung thailändska som som jag intervjuade och fotograferade i ett prostittutionsdistrikt i Bangkok för snart 30 år sedan.  Jag reste för det som på 90-talet hette AIDS-delegationen och syftet var att göra reportage för myndighetens publikationer.

AIDS-epidemien hade börjat få fäste i Thailand och människor indragna i prostitutionen var särskilt utsatta.

Hur som helst, bilden tog jag men min gamla Nikon F och en 35:a. Filmen var pressad Tri-X till 1600 ASA (Iso). Resultatet blev visserligen rejält kornigt men själva bilden hade, enligt min mening, en karaktär som jag gillade.

Så nu åkte porträttet in i den nya tidens mjukvara (Topaz AI) för att se vad som eventuellt gick att förbättra. Eftersom jag är en i grunden lat person valde jag att trycka på “Applay Autopilot” för att låta mjukvarans artificiella hjärna göra en bedömning och rätta till bilden efter eget tycke och smak. Så här blev resultatet.

Inte så kul, tänker jag. Och borta är den korniga karaktär som jag tycker tillförde något till bilden. Borta är också den känsla av råhet och utsatthet jag minns präglade miljön.

En annan bild. Några arbetare som satt kvar i gryningen utanför fabriken i Köpmanholmen i Ångermanland efter nattskiftet. Det var fabrikens sista skift efter närmare hundra års verksamhet. Priset för olönsamheten betalades av dom som nu blivit arbetslösa och gick en osäker framtid till mötes,

Jag ville fånga det där skira ljuset av vemod samtidigt som fabriken långsamt tystnade och fågelsången i den ljusa norrländska gryningen tog över.

Jag gillar bilden, men har aldrig riktigt fått till den rent tekniskt. Det bästa jag hittills åstadkommit är så här.

Nu gjorde jag ett försök att köra den genom AI-programmet och gav de manuella fininställningarna en chans. Och då blev resultatet så här.

Inte helt tokigt, tänker jag. Männens ansikten kommer fram bättre och är lite mjukare. Det var ungefär så jag minns att det var.

Kanske är det inte så tokigt med AI trots allt. 

Måndag 27 januari

Idag måndag 27 januari.
Förintelsens minnesdag.

Det går egentligen inte att fotografera i Auschwitz.

Det som här skedde kan ingen kamera registrera.

Jag stod vid ingången till dödens rum, riktade kameran mot det skitiga och spruckna golvet.
Tänkte att detta också var det sista ljus de såg.

Innan dörrarna obönhörligt och för alltid slogs igen.

Lördag och färg för ovanlighetens skull

Lördagens utflykt gick till Uppsala för att se på Gunnar Stalands fina utställning med porträtt Uppsala-konstnärer. Det är en mycket  bra utställning som jag varmt kan rekommendera.

Men ingen utflykt utan fika, så det fick bli på ett klassiskt café.

Här satt fordom namn som Hjalmar Bergman, Karin Boye och Gustav Fröding och funderade, kanske skrev de också några av sina klassiska rader just där och då.

Själv satt jag mest och tänkte på strofen ”Dagny, kom hit hit och spill”ur nån låt av Owe Thörnqvist över en slät kopp kaffe och en liten bakelse.

Vid borden intill satt unga  studenter, snackade och fikade till rimliga studentpriser.

Var?

Naturligtvis på Ofvandahls i Uppsala, ett klassiskt café och kunglig hovleverantör sedan 1878.

Ett bokprojekt - om digitala verktyg

Bilden ovan är ett omslag för en kommande fotobok. Sedan ett par år arbetar jag i ett bokprojekt som handlar om den fotoskola som Christer Strömholm och Tor-Ivan Odulf ansvarade för och drev mellan åren 1962-74, alltså från den tid då ALLTING var analogt. Inget internet, inga mobiltelefoner, inga online-databaser... bara Leica, Tri-X, D-76; Nikon, Agfa Brovira-papper och mörkrum med fixångor och gulröd belysning

Vi har i det här projektet samlat in närmare 200 bilder från före detta elever, levande och döda. Material som spänner över från ABBAs skivomslag till fotografiska djupdykningar i 60-talats mentalsjukhusmiljöer.

Vi har gjort intervjuer och presentationer av fotografiskt material av betydande historiskt intresse, flera "Årets Bild" har genom åren tagits av f d elever på skolan. Det handlar om ett stort material. Analogt till största delen dessutom.

Jag har, förutom själva redaktörskapet för projektet,  ägnat dagar och nätter till att överföra repiga svartvita kopior till digitala filer, lagt ner betydande arbete för att justera svart- och vitnivåer och "prickat" kopior på skärm.

Nu närmar sig bokens ca. 200 sidor tryck. Finansiering och förlag är klara. Mer om det i kommande bloggar.

Men det jag ville ha sagt - appropå den ständigt pågående diskussionen om analog visavi digital fotografi - är väldigt enkelt:

GUD SKE PRIS!, för Photoshop, Lightroom, InDesign, Topas AI, snabba Mac-datorer och repro med digitalkamera och skarp macro-optik.

.... så var det sagt....

En Norgehistoria

Det är lätt att tro att det bara var Magnumfotografen Robert Capa som fotograferade landstigningen i Normandie under andra världskriget. Hans felframkallade och suddiga bilder fick ju snabbt spridning över världen. Men riktigt så enkelt var det inte. Landstigningen, som blev början på vändningen av andra kriget, den 6 juni 1944 skedde på tre stränder.

Robert Capa tog sina bilder på det som kallats Omaha Beach. Lite längre norrut låg Juno Beach och där fanns en annan fotograf, utsänd och på uppdrag av den norska exilregeringen i London.

Han hette Ole Friele Backer och han levde mellan november 1907 och december 1947. Det finns en bok om hans liv och med hans bilder som kommit i en nyutgåva nyligen.

Jag tänkte på honom när jag såg den norska filmen ”Nr.24” på Netflix, en film som också utspelar sig under den tyska ockupationen av Norge. Det är en utmärkt film om den norska motståndsrörelsen modiga hjältar under kriget. Unga människor som riskerade livet för sitt land.

Ole Friele Backers korta liv och hans gärning som fotograf är en del av den norska historien från den tiden. En tid så olika vår svenska eftersom vi slapp undan den tyska nazismens härjningar i allt väsentligt.

Jag har också ett personligt intresse av Ole Friele Backer. Och även om jag aldrig träffade honom så visade hans dotter Berit Backer mig ofta hans bilder.

Berit föddes bara några månader innan Ole gick ur tiden i slutet av 1947. Hennes mamma – Ina Backer – var också aktiv i den norska motståndsrörelsen. Som ung nyutbildad arkitekt hade hon varit med i uppstarten av en underjordiskt radiostation i Oslo, men blev snabbt tillfångatagen och satt under i stort sett hela ockupationen fängslad på Grini, nazisternas koncentrationsläger utanför Oslo.

Berit Backer utbildade sig till socialantropolog och vi lärde känna varandra i början av 1980-talet. Jag reste ofta till Oslo och vi hade ett förhållande till och från som aldrig riktigt släppt taget. Hon var på många sätt en enastående människa och kvinna.

Men hennes liv fick ett hastigt och brutalt slut på 90-talet.

Om du är intresserad kan du klicka på länken till ett tidigare blogginlägg som jag skrev för några år sedan.

Det handlar om hur jag skulle köpa ett makro-objektiv på annons för att kunna överföra analoga negativ till digitala bildfiler.

Men det blev en historia om något helt annat:

https://www.fotosidan.se/blogs/silverkorn/ett-portratt-och-en-lang-berattelse.htm