Christer Strömholm och nazismen

En hel del i den nu aktuella boken ”Christer Strömholm och nazismen” är känt och omvittnat sedan tidigare.

Nytt – i alla fall för mig - är att han efter krigsslutet ska ha gömt en nazist på flykt från Norge under en vecka i Stockholm, Strömholm var då 27 år…. DET är nytt och graverande. Är man 27 år är man vuxen och får stå för sina åsikter och handlingar.

Men att Christer Strömholm var en slyngel och ”värsting” som tonåring på 30-talet berättade han om själv med viss ånger.

Jag vet, för jag hade nära kontakt med honom under vintern -73/74 då jag kopierade hans bilder i ett litet labb på Borgmästargatan i Stockholm. För den som jobbat i ett analogt mörkrum vet att timmarna lätt rinner iväg och att man har gott om tid att i lugn och ro samtala med varandra.

När jag därför någon gång frågade honom hur han definierade sig politiskt svarade han ”anarkist”. Till saken hör att jag själv kallade jag mig kommunist på den tiden, svårt anfäktad av den vänstervåg som svepte genom landet. Jag hade åsikter som jag idag skäms för. Lite förstod jag av de grymheter som Stalin, Mao och det gänget gjorde sig skyldiga till vid den tiden.

Och visst var Christer Strömholm var en mångbottnad person, inte helt lätt att komma in på livet, men aldrig att jag uppfattade honom som antisemit eller anfäktad av nazism/fascism. Tvärtom. Jag minns särskilt hans kontaktkartor och hur de präglades av ömhet, närhet och en god portion fotografisk skicklighet. Det gällde främst hans dokumentation av transsexuella människor i Paris i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Till saken hör att han också höll personlig kontakt med flera av dessa människor långt efter att fotograferat dem.

När han berättade om ”Vännerna från Place Blanche” var det därför alltid med stor värme och sympati. Aldrig ett uns av förakt eller löje.

Om jag därför skulle försöka ge ett ledord till hur jag ser på Christer Strömholms bilder så blir det ordet ”tolerans”. Som lärare och rektor på Fotoskolan (1962-1974) var han mycket omtyckt och historierna är många om den pedagogik han utformade. Han banade under de år som Fotoskolan var igång väg för många av Sveriges namnkunnigaste fotografer; Yngve Baum, Kenneth Gustavsson, Anders Petersen, Paulo Rodriguez, Arne Jönsson, Ulla Lemberg, Agneta Ekman och många andra.

Alla gillar inte Christer Strömholms bilder. En del tycker att de är rent av obehagliga.
Men hans fotografiska och konstnärliga uttryck är svårt att gå förbi oberörd.

Hans bilder av barn rör mig alltid starkt.

När jag ser dem tänker jag att de omöjligt kan ha tagits av en person med en i grunden nazistisk människosyn.

Slutet närmar sig

Nu närmar sig äntligen slutet på ett bokprojekt som tagit flera år att genomföra och som jag varit djupt delaktig i. Det handlar om en bok om bilderna, människorna och undervisningen vid Christer Strömholms Fotoskola , en skola som var verksam i Stockholm mellan åren 1962-1974 och där lite drygt 900 elever var inskrivna under åren. Alla 900 gick inte färdigt utbildningen, några dök aldrig upp efter uppropets första dag då de förstod vilka krav som ställdes.

Alla blev inte heller fotografer, långt ifrån alla. Men för många blev skolan starten på en livslång passion för bild och visuellt gestaltande.

Några övergick till filmens värld (Billie August och Kjell-Åke Andersson t ex). En fick en Oscar för bästa scenografi 1984 (Anna Asp för Bergmans Fanny och Alexander). Många blev duktiga pressfotografer och vann massor av priser (Paulo Rodriguez, Arne Jönsson, Rolf Adlercreuz m fl ).

I arbetet med boken förstod vi i arbetsgrupen tidigt att ingenting fanns sparat, utom tre kartongådor med elevernas gamla adresser. Datorer fanns helt enkelt inte på den tiden och alla admistrativa handlingar från skolan hade också skickats till sopen i mitten av 80-talet.

Många tidigare elever hade desuurom gått ur tiden. Det har därför varit lite av ett detektivarbete att få tag i bilderna och människorna som har sitt ursprung från Fotoskolan.

Allt efterlämnat material av Yngve Baum tex, fanns i några flyttkartonger i en källare i Haga i Göteborg.

Men nu går boken snart till tryck med bilder från mer än hundra f d elever, intervjuer, minnen och reflektioner.
Boken kommer att finnas tillgänglig före sommaren.

När jag nu bläddrar igenom de layoutade 198 sidorna på skärmen slår det mig att Christer Strömholm garanterat hade glatt sig över boken och kanske också tagit på sig bästa söndagsperuken…. ;-)