Jag vill få orden att brinna igen

Efter år av pressmeddelanden, nyhetsnotiser och nyhetsreportage känner jag ett tomrum – jag saknar mitt eget språk. Artiklarna som en gång bar på kraft har suddats ut till ren information. Nu försöker jag hitta tillbaka till de levande orden, till ett språk som bär mig och får andra att känna.

På 90-talet satt jag timme efter timme och försökte få orden att brinna. Jag fyllde sidor med dikter, lade ord på rad som skulle smälta samman, skapa något levande. Men oftast föll de, mina ord, raka vägen mot marken utan att någonsin landa mjukt. Dikterna slog hårt, splittrades i bitar som låg kvar på pappret som lämningar av något som nästan kunde blivit.

Nu, med år som lagt sig mellan mig och dikterna, känner jag en längtan efter språket igen. Det språk jag tappat bort någonstans mellan pressmeddelanden och nyhetsnotiser. Ord som en gång betytt något för mig, som hade en riktning, en kraft, har försvunnit i formen, i kraven på utslätad opersonlighet. Språket har bleknat, nöts ner till torra informationsfragment. Jag saknar det.

Jag minns när jag kunde måla med orden. Då kändes det som att språket var en pensel, en del av något större än jag själv, något som andades med mig. Jag vill hitta tillbaka dit, hitta orden som en gång bar på mål, mening, nästan ett löfte om förändring. Att skriva var en rörelse mot något, att sträva efter ett språk som förmådde att beröra, som kunde säga något mer än det uppenbara.

Så jag har bestämt mig för att försöka igen. Jag vet att jag bara är en amatörpoet, att jag är en av många som famlar efter ett språk som nästan alltid känns för långt borta. Men jag är villig att försöka, för varje dikt är en utmaning, en chans att tvinga språket att leva. Jag vill ta tillbaka det som gått förlorat, hitta glöden som fick orden att brinna igen.

Och kanske är det sant det jag brukar påstå, lika envist varje gång: att man aldrig blir för gammal för nya utmaningar. För när man antar dem, dessa små utmaningar, är det också något annat som växer, kanske är det jag själv.

Text och foto: Mikael Good

Hjärtan i mörkret

Kvarteret andas tungt under stjärnorna,
en pappa går med sitt barns hand i sin,
genom kvällen där ljusen dämpats
och skuggor vävs till osynliga väggar.

Flera skott river luften,
ljudet rör sig långsamt genom natten,
och blandas med barnets rop,
när pappan faller, tyst och tung.

Blåljusen skär genom gatans mörker,
kastar skarpa mönster mot fasaderna,
poliser som ordlösa samlar vittnen,
ord som faller sönder i deras fickor.

Rädslan ligger tjock över kvarteret,
som tungt regn, som något osynligt och klart –
en oro som går runt bland namnlösa ansikten,
som en eld utan låga, en hemlig skugga.

Gängen rör sig dolda i tystnadens vrår,
osynliga kedjor av hot och löften,
ett annat språk, en annan trakt
som lever parallellt under samma ljus.

Och när blåljusen långsamt lämnar,
kläs höghuset i hjärtan,
som flämtande ljus mot natten
för dem som ännu tror,
och vägrar att ge upp.

Text och foto: Mikael Good

Kajornas dans

Dimman välver sig tung över Vättern,
lindar in morgonen i gråa svepningar,
tystar världen i mjuka lager,
som om någon stor och gammal vill dölja allt
och skydda det för vintern.

Motorvägens sorl når hit, ett dovt eko,
ett avlägset pulsslag som rullar genom diset
och blandar sig med doften av fuktig jord och sot,
en påminnelse om eld och rost som faller
i denna tid av glöd och förlust.

Kajorna samlas i mörka flockar ovanför,
de vänder i skarpa bågar, rör sig som en enda kropp,
sänker sig i virvlar över stilla vatten,
där Vättern ligger blank och svårtolkad,
en spegel där inget reflekteras, bara försvinner.

Och där står vi vid strandkanten,
inramade i det som förbleknar och stillnar,
som skuggor som väntar på kylan,
med löv under fötterna som viskar, som brinner,
innan de löses upp i det stora grå.

Text och foto: Mikael Good