Jag vill få orden att brinna igen

Efter år av pressmeddelanden, nyhetsnotiser och nyhetsreportage känner jag ett tomrum – jag saknar mitt eget språk. Artiklarna som en gång bar på kraft har suddats ut till ren information. Nu försöker jag hitta tillbaka till de levande orden, till ett språk som bär mig och får andra att känna.

På 90-talet satt jag timme efter timme och försökte få orden att brinna. Jag fyllde sidor med dikter, lade ord på rad som skulle smälta samman, skapa något levande. Men oftast föll de, mina ord, raka vägen mot marken utan att någonsin landa mjukt. Dikterna slog hårt, splittrades i bitar som låg kvar på pappret som lämningar av något som nästan kunde blivit.

Nu, med år som lagt sig mellan mig och dikterna, känner jag en längtan efter språket igen. Det språk jag tappat bort någonstans mellan pressmeddelanden och nyhetsnotiser. Ord som en gång betytt något för mig, som hade en riktning, en kraft, har försvunnit i formen, i kraven på utslätad opersonlighet. Språket har bleknat, nöts ner till torra informationsfragment. Jag saknar det.

Jag minns när jag kunde måla med orden. Då kändes det som att språket var en pensel, en del av något större än jag själv, något som andades med mig. Jag vill hitta tillbaka dit, hitta orden som en gång bar på mål, mening, nästan ett löfte om förändring. Att skriva var en rörelse mot något, att sträva efter ett språk som förmådde att beröra, som kunde säga något mer än det uppenbara.

Så jag har bestämt mig för att försöka igen. Jag vet att jag bara är en amatörpoet, att jag är en av många som famlar efter ett språk som nästan alltid känns för långt borta. Men jag är villig att försöka, för varje dikt är en utmaning, en chans att tvinga språket att leva. Jag vill ta tillbaka det som gått förlorat, hitta glöden som fick orden att brinna igen.

Och kanske är det sant det jag brukar påstå, lika envist varje gång: att man aldrig blir för gammal för nya utmaningar. För när man antar dem, dessa små utmaningar, är det också något annat som växer, kanske är det jag själv.

Text och foto: Mikael Good

Hjärtan i mörkret

Kvarteret andas tungt under stjärnorna,
en pappa går med sitt barns hand i sin,
genom kvällen där ljusen dämpats
och skuggor vävs till osynliga väggar.

Flera skott river luften,
ljudet rör sig långsamt genom natten,
och blandas med barnets rop,
när pappan faller, tyst och tung.

Blåljusen skär genom gatans mörker,
kastar skarpa mönster mot fasaderna,
poliser som ordlösa samlar vittnen,
ord som faller sönder i deras fickor.

Rädslan ligger tjock över kvarteret,
som tungt regn, som något osynligt och klart –
en oro som går runt bland namnlösa ansikten,
som en eld utan låga, en hemlig skugga.

Gängen rör sig dolda i tystnadens vrår,
osynliga kedjor av hot och löften,
ett annat språk, en annan trakt
som lever parallellt under samma ljus.

Och när blåljusen långsamt lämnar,
kläs höghuset i hjärtan,
som flämtande ljus mot natten
för dem som ännu tror,
och vägrar att ge upp.

Text och foto: Mikael Good

Kajornas dans

Dimman välver sig tung över Vättern,
lindar in morgonen i gråa svepningar,
tystar världen i mjuka lager,
som om någon stor och gammal vill dölja allt
och skydda det för vintern.

Motorvägens sorl når hit, ett dovt eko,
ett avlägset pulsslag som rullar genom diset
och blandar sig med doften av fuktig jord och sot,
en påminnelse om eld och rost som faller
i denna tid av glöd och förlust.

Kajorna samlas i mörka flockar ovanför,
de vänder i skarpa bågar, rör sig som en enda kropp,
sänker sig i virvlar över stilla vatten,
där Vättern ligger blank och svårtolkad,
en spegel där inget reflekteras, bara försvinner.

Och där står vi vid strandkanten,
inramade i det som förbleknar och stillnar,
som skuggor som väntar på kylan,
med löv under fötterna som viskar, som brinner,
innan de löses upp i det stora grå.

Text och foto: Mikael Good

Kan man verkligen tävla i fotografi utan att förlora dess själ?

Jag läste precis på ettan att årets finalister i SM i fotografi är klara, artikeln satte igång mina tankar och jag började att fila på en kommentar. Men ju mer jag skrev, desto längre blev den, och till slut insåg jag att den blev för lång för att vara en kort kommentar. Därför bestämde jag mig för att lägga upp mina tankar om att tävla i fotografi i bloggen istället.

Varför ska vi tävla i konst? Är det meningen att vi ska göra konstformen fotografi till något som liknar sportens värld, där man jagar poäng och medaljer som om det vore ett 100-meterslopp? Konst och kreativitet har aldrig handlat om vem som är snabbast, vem som hoppar högst, eller vem som prickar flest rätt tekniska moment. Att betygsätta en fotografisk bild på en skala från 1 till 100, är det inte ett försök att koka ner något så subjektivt och djupt personligt som en konstnärlig skapelse till en mekanisk process?

Fotografi är som så många andra konstformer en uttrycksform. Varje bild bär med sig fotografens unika blick på världen, en vision, en känsla. Är det verkligen rimligt att sätta den bredvid en annan bild och avgöra vilken som är "bättre" utifrån en punktlista? När juryn bedömer bilder utifrån "påverkan", "berättelse", "komposition", är det då konst vi värderar, eller har vi glidit in i ett byråkratiskt system där det som kan mätas, också ska mätas?

Och vad gör det här med konstnärerna själva? När en fotograf får höra att den uppnått 89 poäng för sin ljussättning men bara 78 för sin berättelse, reduceras då inte deras konst till en samling tekniska prestationer, snarare än ett uttryck för något personligt, något subjektivt? Vi riskerar att skapa en kultur där konstnärerna inte längre strävar efter att uttrycka något djupt och genuint, utan istället efter att maximera sina poäng i olika kategorier.

Tanken om ett svenskt landslag som ska tävla i ett "VM i fotografi" är en intressant paradox. Är det verkligen en sport vi utövar här? Eller har vi bara inte lärt oss att uppskatta konsten för vad den är, en individuell resa, inte en tävlingsgren. Vad blir nästa steg? EM i Surrealism? VM i poesi? Låt oss hålla konst där den hör hemma: i det personliga, i det oförutsägbara och i det som inte går att kvantifiera. För när vi försöker tävla i konst som om det vore sport, förlorar vi något av dess själ.

Bilden i inlägget tog jag i Camden Town, London.

Text och foto: Mikael Good

Fotoprojektet som fått 400 miljoner visningar

Vi som älskar att fotografera tar mängder av bilder, men det är bara ett fåtal av dem som vi delar med oss av. De flesta bilderna ligger osedda på backuphårddiskar eller i moln på webben och gås kanske igenom under gråkalla höst- eller vinterdagar.

Som motvikt till detta valde jag att under sensommaren 2017 att starta ett fotoprojekt på Google Maps som går ut på att jag delar med mig av i princip alla bilder som jag tar, även bilder som jag själv inte är riktigt nöjd med. Bilderna är inte dåliga eller misslyckade, de är oftast välkomponerade avbildningar som säkerligen skulle kunna komma till användning i rätt sammanhang. Till en början var tanken att bara publicera bilder tagna i Södra Vätterbygden, men efter hand har jag vidgat begreppet till att innefatta länder och platser som jag vistats i.

Efter ett år hade mina bilder fått ett par miljoner visningar. Vilket vida översteg mina förväntningar. Nu har det gått nästan fem år sedan starten och till dags dato har jag laddat upp 30 194 bilder och fått 400 628 441 visningar. Det ger ett snitt på drygt 13250 per bild! Jag är medveten om att inte alla bildvisningar är unika, men jag är övertygad om att den siffran också skulle vara hög om jag kunde få fram den. 400 miljoner visningar är mycket, men den personen som fått flest visningar på Google Maps är uppe i ett par miljarder, och dit kommer jag nog inte att nå!

I vilket fall som helst har målet med att få spridning på bilderna blivit uppfyllt med råge, och fortsätter det i den här takten är en halv miljard visningar inom räckhåll! Även om jag inte laddar upp lika många bilder på Google Maps som tidigare kommer jag fortsätta att göra det lite då och då.

Text och foto: Mikael Good