År 536 – ett av mänsklighetens mörkaste år.

År 536 kvävdes världen i en grå dimma efter ett enormt vulkanutbrott, förmodligen på Island. Solen hängde som en skugga av sitt forna jag på himlen. I Konstantinopel skrev Prokopios om ljuset som slocknade, om dagarna som aldrig blev riktigt ljusa och nätterna som slöt sig tätare än förut. Över åkrarna låg frosten kvar, kornen ruttnade i jorden, boskapen dog vid sina tomma krubbor.

Hungern kom först som en viskning, sedan som ett skrik. Människor slutade tala om nästa skörd, de talade om världens slut. De vandrade genom städerna med tomma blickar, sökte tröst i kyrkornas skuggor, knäföll inför ikoner och ljuslågor. Men röken från rökelsen kunde inte dölja stanken av död. Pesten hade följt svälten som en trogen vän och slagit sig ner bland de levande. Gatorna fylldes av lik, prästerna mässade om domens dag, och riket som en gång tycktes evigt skalv under bördan av sin egen undergång.

Men någonstans i mörkret fanns ännu en glöd. En tro som klamrade sig fast i spillrorna, en väntan på ljuset, en hunger efter något annat än bröd. Kanske var det just i förfallet som hoppet föddes, just i natten som Messias återkomst kändes som mest nära.

Låten 536 av bandet Necrodedron fångar denna katastrof, och målar en brutal tavla av förlorat ljus och förlorat hopp. Men där finns också något mer, en envis längtan, en väntan på frälsning. Marken må vara ofruktbar, men tron växer. Genom askan, genom plågan, genom den bittra smaken av nederlag hörs ekot av en tro och ett hopp som vägrar dö.​

Necrodedron är ett svenskt death-doom projekt. Som hämtat inspiration från svensk death-doom (både väst- och östkust), hardcorepunk, doom metal, metal-punk och inslag av death- och black metal. Jag  står för sång, textförfattande och musikaliska arrangemang. Sngernas lyriska teman hämtar jag från historiska händelser samt Bibelns apokalyptiska böcker, främst Daniels bok och Uppenbarelseboken.



Musik, text och bild: Mikael Good

Liket lever – bildreportaget har fått en renässans

Det finns de som påstår att bildreportaget dog i samband med att flera av de klassiska bildtidningarna försvann från marknaden under 1960-talet. Men liket lever och bildreportaget har fått en renässans tack vare ny teknik.

Det dokumentära fotografiets guldålder varade i drygt 30 år mellan 1930 och 1960. I tyska Berliner Illustrierte Zeitung, franska Vu, amerikanska Life och Look samt de svenska bildtidningarna Se och Vi prioriterades bilder framför texter. Och läsarna togs med på spännande resor till intressanta platser runt om i världen. Bildtidningarna drog det korta strået i den allt hårdnande konkurrensen med TV och flera av dem försvann på 1960-talet. I dag är det få tidningar som kör bildreportage i tryckt media. Men bildreportaget har fått ett nytt liv på internet och de senaste åren har konstformen fått ordentligt med luft under vingarna i och med att fler och fler nyhetstidningar valt att publicera matiga bild- och textreportage på sina hemsidor. 

Det finns fortfarande ett stort intresse för bildreportage. Jag har själv märkt av det i min blogg på Fotosidan. Där har jag publicerat en hel del bildreportage genom åren. Även om starten kan vara trög har den del av dem fått över 10 000 incheckningar över tid. Jag tycker att det är kul att såpass många är intresserade av mina bilder, och så länge intresset finns kommer jag fortsätta att dela med mig av ett och annat bildreportage från jordens alla hörn i min blogg. 

Nästa bildreportage är under produktion och den 24 december kommer jag att publicera ett maxat bildreportage om picknick-säsongen i Indien i min blogg. Då kommer du bland annat att få se ovanstående bilder i betydligt större format.

EDIT 20201224 nu finns bildreportaget med rubriken: "Picknicksäsongen i Indien" att läsa här

Text och foto: Mikael Good