Multijournalist - Framtidens journalist redan idag

Framtiden för landets dagstidningar ser allt annan än ljus ut. Branchen är inne i en av sina djupaste svackor i mannaminne. De senaste tre åren har mängder av säljare, annonsproducenter, redigerare, fotografer och reportrar blivit av med sina arbeten på grund av vikande upplagesiffror och kraftigt minskade annonsintäkter.

Samtidigt kommer det rapporter om att ägarna för några av de stora mediehusen i Sverige plockar ut miljonbelopp i vinst. Med tanke på situationen för tidningsbranchen kan det ses som ganska så kortsiktiga och oansvariga beslut. Egentligen är det inte så konstigt att ägarna plockar ut vinst, de flesta företagen drivs i rent vinstsyfte. Många medieföretag har även tuffa krav på avkastning från sina aktieägare och uppfylls inte de kraven bantas organisationen. Om vinsterna för mediehusen helt hade uteblivit är jag övertygad om att betydligt fler personer på tidningarnas annonsavdelningar och redaktioner hade förlorat sina arbeten. Personligen skulle jag dock gärna se att medieföretagen återinvesterade en del av sin vinst i verksamheten genom att exempelvis investera i framtida journalistik. Andelen tidningar som investerar i framtiden är försvinnande få och det är tyvärr kortsiktigt ekonomiskt tänkande som styr de flesta verksamheterna idag.

Kanske skulle en lösning kunna vara att satsa på bredd istället för spetskompetens? I vart fall tycker jag att det är dags för tidningarna att riva murarna mellan annons, marknad och redaktion och anställa personer som kan arbeta gränsöverskridande. Personer som kan klara av de flesta arbetsuppgifterna på en tidning samtidigt som de även skulle kunna var delaktiga i marknadsföringen av tidningen i sociala media. Det kanske låter som en helt omöjlig uppgift att klara av. Men tro mig jag vet att det skulle kunna fungera. Jag är själv en sådan gränsöverskridande person. De senaste åren har jag med gott resultat arbetat som reporter, redigerare, layoutare, annonsproducent, grafisk formgivare, kommunikatör och fotojournalist. Jag är övertygad om att personer med samma yrkesbredd som mig kommer att bli efterfrågade på framförallt mindre tidningar i en nära framtid. Kanske är en investering i multijournalister den bästa investeringen i framtida journalistik? En sådan investeringen skulle i vart fall innebära att färre personer klarade av att göra samma jobb som fler gör idag utan att kvaliteten skulle bli direkt lidande.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved

Kolla gärna in min profil på Linkedin om du vill kontakta eller anlita mig: http://se.linkedin.com/pub/mikael-good/51/a75/689 

Bildkritik kan göra mig förvirrad

Bildkritiken som jag har fått från andra fotografer rör oftast bara tekniska aspekter, såsom skärpa, ljussättning och komposition och även en del kryptiska kommentarer om att bilden innehåller många lager. Men den typen av kritik säger mig egentligen ingenting alls utan gör mig bara förvirrad. 



Jag vill få reda på vilken känsla som betraktaren får när de ser bilden, vad betraktaren ser, upplever och känner. Den bästa bildkritiken har jag inte fått från andra fotografer utan från konstnärer och konstkritiker. De tittar främst på bilden och läser den som om den vore en öppen bok. En bild som en annan fotograf direkt lägger undan för att ljussättningen inte föll dem i smaken eller att skärpan inte satt riktigt där den skulle kan konstkritikern spendera en lång tid med att analysera och försöka röna ut. De ser så att säga bortom tekniken och väljer att fokusera på vad bilden säger.



- Det syns att du målar. Sa en konstkritiker till mig när han granskade bilden av den lettiska månskensbonden.
När han hade tittat igenom fler av mina bilder, sa han:
- Ditt bildspråk är tydligt och direkt gripbart samtidigt som bilderna bär på ett stort känslomässigt djup. Men din äldre lite ruffigare stil tilltalade mig mer. Dina nytagna bilder är allt för tekniskt perfekta. Om du inte passar dig och söker dig tillbaka till ditt eget unika uttryck kommer du snart att utvecklas åt fel håll och bara bli en simpel kvällstidningsfotograf som bara går på ren rutin. Rutinen är kreativitetens dödsfiende och den har redan fjättrat allt för många konstnärer. Mitt råd till dig Mikael är att du skyr rutinen som pesten och omfamnar kreativiteten med ett öppet sinne.



Jag tog konstkritikerns ord på högsta allvar. Kritik som är på djupet lyssnar jag på och när jag får sådan kritik slår jag inte dövörat till. När orden hade landat i mig bestämde jag mig för att arbeta med enklare kameror och försöka återerövra lekfullheten och kreativiteten i mitt fotograferande. Det händer att andra fotografer försöker ge mig råd om vilken typ av bilder som jag ska ta och hur jag ska ta dem och vilka projekt som jag borde ge mig in i. De ger säkert råden i ren välvilja, men jag vet redan vad jag ska göra och framförallt vad jag inte ska göra.



Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Den perfekta fickkameran med sökare och utbytbara objektiv.

Jag har sagt att jag inte ska skriva något om teknik i min blogg och det tänker jag hålla på. Jag har bara med en bild på en fotoapparat för att visa några som tillhör de förrycktas skara att det faktiskt finns små smidiga och kompakta jobbkameror som inte gräver allt för djupa hål i plånboken.



Bilden visar den perfekta digitala fickkameran med optisk sökare och utbytbara objektiv, storleksmässigt är den något mindre än en Leica CL med 40 mm optik. Jag är som ni säkert redan vet inte någon vän av överkonsumtion och förodrar att man ska köpa sina prylar begagnat. Det bästa är att det går att hitta en liknande kombination som den på bilden för ett begagnatpris av cirka 3500 kronor. Genom att köpa begagnat kan vi motverka överkonsumtionen och spara på vår miljö så att den räcker till kommande generationer

Text och foto: © Mikael Good, 2012

Min Leica blev en riktig tidsmaskin

Jag satt i min svarta skinnfåtölj och vägde min Leica M3 i min hand. Frågan om jag skulle sälja eller behålla den gnagde i mitt huvud. När jag skärskådade fotoapparaten hittade jag en hittills okänd knapp, jag tryckte nyfiket på knappen och det började genast fräsa och spraka runt omkring mig och jag sögs in i något som liknade en gigantisk färgsprakande strut och jag virvlades snabbt frammåt 30 år i tiden.

Jag hamnade i ett stort ljust rum med kala väggar, i rummet satt en äldre man som till utseendet var väldigt lik Sean Connerys rollfigur i filmen medicinmannen, han satt i ena änden av rummet i en gammal trästol framför ett stort skrivbord och han höll en Leica M3 i sin hand, när jag kom närmare såg jag att han tryckte på samma knapp som jag nyligen hade gjort.

Trots att jag gjorde en del ivriga försök kunde jag inte kommunicera med mannen och det kändes som jag var helt osynlig för honom. Mannen satte i från sig sin fotoapparat och började prata in i en mystisk halvgenomskinlig ram som stod på skrivbordet. Jag gjorde mitt bästa för att memorera det som han sa så att jag kunde ta med mig orden tillbaka från framtiden.

Mannen talade rakt in i den mystiska ramen och han ondgjorde sig över den snabba tekniska utvecklingen och undrade varför ungdomarna bara tog kort med sina ögon nu förtiden. Han var rejält trött på alla fantasi- och drömbilder som manipulerades direkt i drömcentrat och framkallades genom att tankarna fördes över till en liten glaspyramid som kunde projicera perfekta tredimensionella bilder och filmer. 

Mannen tyckte inte att det var fotografi utan manipulation och han suckade tungt och tog ett rejält tag om sin gamla Leica M3, knäppte av ett par bilder och spolade sedan tillbaka filmen. När han öppnade fotoapparaten trodde jag att han skulle plocka ur en rulle med Tri-X. Med det visade sig att det inte var någon gammal hederlig film utan en digital filmrulle av en sort som jag tidigare inte sett. 

Plötsligt vände sig mannen från skrivbordet och tittade mot den plats där jag stod och fastän han inte kunde se mig så tittade han rakt på mig och sa: 
– Jag vet att du är här Mikael, jag kan inte se dig men jag har själv varit här och sett mig själv för 30 år sedan. Jag kan inte avslöja några hemligheter för dig om framtiden för då blir jag straffad av staten.
Han tog en andningspaus, lutade sig tillbaka i stolen med ett knarr och plötsligt gick det upp för mig att han var mig själv om 30 år. Jag hann inte tänka så mycket mera innan han fortsatte:
– Men jag vill ändå säga till dig att hålla hårt i din Leica, sälj den inte, för du kommer att få mycket nytta och glädje av den i framtiden. Särskilt när analog film blir förbjuden av miljöskäl om tio år. Men ett gäng entusiaster kommer att uppfinna och börja sälja sådana här digitala filmrullar om femton år. De kommer dock bara att fungera fullt ut  tillsammans med en M-Leica.

Mitt äldre jag höll upp en digital filmrulle mot mig, han vände sig sedan sakta om och placerade filmrullen i något som såg ut som en kristallvas. Det lös till om kristallvasen och inom loppet av några sekunder projicerades en perfekt svartvit kontaktkarta med 36 bilder från en digital Tri-X upp i rummet. Mitt äldre jag pekade på en ruta som snabbt förstorades upp till meterformat, medan han småpratade mot bilden rörde han den lite med händerna och det såg ut ungefär som när man skuggar och efterbelyser en bild i ett mörkrum, när han var klar skrockade han och sa med bestämd röst.
– Det här är vad jag kallar fotografi.
Jag tittade länge på bilden och det var nog en av de bästa och mest levande barnbilderna som jag någonsin har sett.

Innan mitt äldre jag hann att säga något mera virvlades jag tillbaka från framtiden och snart satt jag lite omtumlad och omtöcknad i min fåtölj med min M3:a i min hand. Jag tittade på fotoapparaten och sa högt för mig själv:
– Den här fotoapparaten ska jag aldrig sälja.

Håll hårt i era analoga tidsmaskiner, vem vet vad framtiden har att erbjuda? © Mikael Good, 2011

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: chasid68.blogspot.com/

Dagens låt: Future Shock - Curtis Mayfiled

//Chasid