Den økonomiske krisens store tapere

Du har sikkert hørt om den økonomiske krisen i Latvia. Det meste som skrives om Latvia i media er tall og uttalelser som kommer fra politikere og økonomer, eller artikler om krisen som skrives av utenlandske journalister over en kaffe latte på en trendy kafé i Riga. La meg i stedet ta deg med på en tur til den pittoreske middelalderbyen Cesis, 85 km nordøst for Riga, der jeg møtte noen av de virkelige taperne under og etter den økonomiske krisen.



Hakk i hæl på sosialarbeider Ivita fra Cesis kommune og bistandsarbeider Liana Velka fra Riga gikk jeg opp en gammel, knirkende spiraltrapp i en nedslitt boligblokk til en like nedslitt leilighet. I døren til leiligheten ble vi møtt av en smilende ung mor, Dace Gimenes, som tok imot oss. Daniela 4 år, så nysgjerrig opp bak sin mor. Vi gikk gjennom det lille kjøkkenet og inn i stuen, hvor jeg hilste på faren Aldis, Sandra 2 år og lille Krister 11 måneder. Den eldste datteren, Adrija, er 6 år og går på førskolen. Familien Gimenes hadde sett frem til vårt besøk med store forventninger. Det var første gang de hadde fått besøk av noen fra et annet land, og barna hadde på seg sine fineste klær. For latviere er det viktig å holde fasaden utad og ikke se fattig ut.
- Du arbeider vel ikke for en latvisk avis, sier Dace og ser litt spent på meg. Da jeg forklarte at jeg er en skandinavisk frilansjournalist, slappet hun av.
Familien var bekymret for hva naboene ville tro hvis artikkelen ble publisert i en latvisk avis, for i Latvia er det skamfullt å være fattig.

Uegnet leilighet for ung familie
De seks personene i denne familien klynger seg sammen i en liten, slitt ett-roms leilighet på 40 kvm med stort behov for renovering. Rommet varmes opp av en gammel vedovn som sprer varmen til hele rommet. Det er mugg på de gulnede veggene som opprinnelig er dekket med tapet, et skittent, blått teppe ligger på parketten foran en lav og skitten sovesofa som har sett sine beste dager for lenge siden. En ekkel stank av urin ligger over leiligheten. Den kommer fra toalettet i samme etasje, et toalett som de deler med en annen familie.
- Huff det er så skittent og fælt her; du må vel ikke ta bilde av kjøkkenet eller badet? sa mamma Dace og så bedende på meg da jeg løftet kameraet for å ta et bilde. Det lille kjøkkenet hadde vannskader og var fullt av mugg og helt uegnet for en småbarnsfamilie …
- Jeg forsøkte å gjøre leiligheten ren og ryddig før dere kom, men jeg klarer ikke å få den ren selv om jeg prøver hardt, sa mamma Dace.
Selv om jeg ikke har en spesielt ømfintlig nese, avstod jeg fra å besøke det stinkende toalettet.



Uegnet leilighet for småbarnsforeldre
Som småbarnsforelder ville jeg aldri ha bodd slik familien Gimenes bor. Spesielt ikke med en liten gutt som Krister, som nysgjerrig smaker på alt han finner på gulvet. Mamma Dace og pappa Aldis gjør alt for å holde motet opp, slik at barna ikke skal bli engstelige. Aldis er svært bekymret for situasjonen., Han har uførepensjon på grunn av en hørselsskade, men vil likevel arbeide slik at han kan klare seg selv, forsørge familien og ikke være avhengig av støtte og andre menneskers velvilje.
- Ingen ønsker å ansette småbarnsforeldre. De vi kjenner som har jobb, får lavere og lavere lønn og etter noen måneder får de ikke lønn i det hele tatt, sier Dace med tårer i øynene.
Jeg løfter kamerat og tar et bilde av barnet. Daniela ville se bildet på kameradisplayet med én gang. Hun kommenterte bildet på latvisk samtidig som hun lo sånn at hun nesten ble kvalt. Hun minner meg om min egen datter Marcia, som er i samme alder. De har det samme glimtet i øyet og samme nysgjerrighet på verden omkring seg.



Merkelig gjeldsordning
Med strøm og varme koster leiligheten ca kr 1 500 pr måned. Det er for dyrt for familien Gimenes, som flyttet til den lille kommune Cesis for et år siden i håp om å finne arbeid. Aldis’ uførepensjon er på kr 1 125 i måneden. Mamma Dace får for tiden kr 1 500 måneden i fødselspenger for sønnen Krister. Når Krister fyller et år opphører fødselspengene og går over til barnebidrag på ca kr 120 måneden per barn.
- Jeg vet ikke hvordan vi skal klare oss når fødselspermisjonen opphører; vi kommer ikke til å ha penger til mat til barna våre. Min eldste datter Adrija har taleforstyrrelser og hun trenger en logoped, men det har vi heller ikke penger til.

Familien har stort behov for sosialhjelp, men for å få det må de først bli registrert i Cesis. Det ville ikke ha vært noe problem hvis ikke eieren av leiligheten hadde satt foten ned og nektet. Eieren krever at familien først skal betale et depositum på kr 2 250 før han vil registrere dem på leilighetens adresse, og det er penger som familien ikke har mulighet for å skaffe. Den forrige leietakeren forlot bare leiligheten og ingen vet hvor han befinner seg. Selv om det høres rart ut i våre ører, er det i Latvia lov å kreve den gamle leietakerens gjeld fra nye leietakere.
Jeg spurte hvorfor ikke denne familien også forlot leiligheten og la gjelden bak seg.
- Hvor skal vi gjøre av barna våre nå i vinter da? svarte Dace.



Den økonomiske krisens store tapere
- Vi prøver å finne et billigere sted å bo utenfor byen eller på landet der barna kan løpe fritt omkring. Her blir jeg redd hver gang vi går ut på grunn av trafikken. Vi ønsker også å dyrke poteter og grønnsaker for å holde kostnadene nede, sier Dace Gimenes. Med matpriser som er like høye som i Norge, er det vanskelig for familien å få matpengene til å strekke til.  Som oftest har de bare råd til å kjøpe basisvarer som poteter, brød og løk.

Jeg sa adjø og forlot familien Gimenes. Det føltes som jeg hadde sittet i en tidkapsel og blitt ført tilbake til det fattige Sverige på 1920-tallet, som min gamle bestemor har fortalt meg om mange ganger.



Oppriktig medfølelse for dem med stor behov for hjelp
Sosialarbeideren Ivita er fortvilet over familien Gimenes situasjon og hun gjør alt som står i hennes makt for å hjelpe dem. Da sosialtjenestens reglene hindret henne i å gi dem mer hjelp, tok hun kontakt med Liana Velka fra Riga, og gjennom henne har familien mottatt krisehjelp i form av mat, klær, hygieneprodukter og til og med leker til barna. Det som først og fremst slo meg under mitt besøk i Cesis var engasjementet de ansatte i sosialtjenesten la for dagen for sine klienter, til tross for at arbeidsmengden deres har fordoblet seg siden i fjor samtidig som lønnen deres er redusert med ca 40%. Sosialtjenesten får mindre og mindre penger til sin virksomhet. Sosialarbeiderne i Cesis drives av en oppriktig medfølelse med de som trenger hjelp. De liker ikke å gi dem penger i hånden. I stedet betaler de en del av husleieutgiftene, kjøper basisvarer og vitaminpiller til barna, samt betaler skolepenger og barnehageavgifter.

Familien Gimenes er en familie som ønsker å gjøre rett for seg. I mange fattige familier i dette området har fedrene, og i noen tilfeller også mødrene, lett for å ta til flasken for å drukne sine sorger, med det resultatet at de da iallfall blir ute av stand til å ta seg av barna sine. Det er grunnen til at sosialtjenesten ikke ønsker å gi sine kunder kontante penger i hånden. Risikoen er stor for at pengene blir drukket opp.



Tekst & foto: Mikael Good 

Klicka på länken om du vill läsa reportaget på svenska: http://chasid68.blogspot.se

44-åringar är bäst på att arbeta

Har du precis som mig varit med ett tag i arbetslivet? I så fall kan du sträcka lite på dig. Det är i åldern mellan 40 och 49 som vi presterar som allra bäst på jobbet. Allt enligt en studie som nyligen gjorts av det tyska arbetsministeriet.

Jag är en produktiv, effektiv, kreativ och ambitiös man som tillhör den ovan nämnda gruppen. Som grädde på moset är jag även småbarnsförälder. Enligt en nyligen publicerad artikel i Sunt Liv med rubriken "Föräldraskap en fördel på jobbet" har småbarnsföräldrar utmärkta men ofta bortsedda ledaregenskaper. För min del har föräldraskapet bland annat vässat min förmåga att jämka ihop motstridiga viljor och att vara extra tydlig i min kommunikation.

Om du eller någon som du känner är på jakt efter en riktigt bra medarbetare, då är du varmt välkommen att kontakta mig på nedanstående mailadress så att vi kan boka in ett personligt möte.

Källa 1, Ingenjören: http://www.ingenjoren.se
Källa 2, Sunt Liv: http://www.suntliv.nu

Text och foto: © Mikael Good

chasid68©gmail.com

Jag förbehåller mig rätten att ta bort oönskade kommentarer från min blogg

Det är inte ofta som det händer men om det dyker upp en kommentar som på något sätt kan uppfattas som kränkande eller inte har något med inlägget att göra så förbehåller jag mig rätten att ta bort den kommentaren. Detta har dock bara skett ett par gånger under den tid som jag har skrivit blogg och jag hoppas givetvis att det inte ska behöva ske fler gånger.

Det vore  trevligt om de som ger kommentarer externt lämnar en tydlig avsändare bakom sig så att jag inte av ren nyfikenhet behöver söka på deras IP-adresser för att röna ut från vem kommentaren kom. Allt som vi skriver och gör på internet är faktiskt spårbart och det går inte att gömma sig bakom anonymiteten om nu någon trodde det. Därför tycker jag att det är bättre att spela med öppna kort från början.

På förekommen anledning vill jag också påpeka att jag föredrar att personer som jobbar på tidningsredaktioner hör av sig direkt till mig på telefon eller via mail än att de ställer sina frågor i mitt kommentarsfält. Jag svarar gärna på frågor gällande mitt ideella arbete för Le Viseur Magazine eller mitt engagemang för de minsta och svagaste grupperna runt om i världen men frågor av privat karraktär som rör mig eller min familj eller frågor som rör tidigare uppdrags- eller arbetsgivare är jag inte intresserad av att svara på.



Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved

Rätt kompetens till mindre än halva priset

Från och med i dag har jag rätt till nystartsjobb vilket innebär stora lönerabatter för den som anställer mig. Om jag exempelvis skulle få en lön på 20 000 kronor skulle den totala kostnaden för det företag som anställer mig bara bli 14 000 kronor per månad i upp till 450 arbetsdagar!

Jag har tidigare arbetat som lagerarbetare, sjukvårdsbiträde, packare, kulturutredare, redigerare, layoutare, originalare, annonsproducent, informatör, kommunikatör, fotojournalist, reporter samt webbredaktör och jag är bra på att hantera sociala media såsom blogg, Twitter och Facebook. Men framförallt är jag bra på att dra in mycket pengar vilket en av mina referenser kan intyga.

Med tanke på min stora bredd och de goda vitsord och betyg som jag fått från tidigare arbetsgivare borde det inte vara några som helst problem för mig att få ett nytt arbete särskilt inte som jag nu som sagt har tillgång till nystartsjobb. Jag vill verkligen göra rätt för mig och inte leva på ett bidrag som är ungefär hälften så stort mot vad jag tidigare fick i lön.

Trots att jag har varit arbetslös så har jag sett till att hålla mig sysselsatt. Det sista man ska göra är att sätta sig ned och deppa över sin situation och därför har jag valt att lägga min tid på att vässa mina pyramider genom att jobba med skarpa projekt mellan jobbsökandet och de kortare och längre anställningarna som jag har haft. Jag har numera avslutat mitt frivilliga arbete hos Hoppets Stjärna. Men jag avslutade det arbetet med flaggan i topp genom fyra uppmärksammade reportage från Lettland och Ryssland som publicerades i deras månadsbrev och i Junia Magasin under sommaren och hösten. Men jag har fortsatt mitt frivilliga arbete för det nystartade magasinet för samtida dokumentärfotografi Le Viseur.


Thinking outside the box © Mikael Good, 2012

Om du som läser det här är på jakt efter en riktigt bra medarbetare. Tveka då inte att kontakta mig så att vi kan träffas och samtala om ett eventuellt framtida samarbete. Jag har ett par riktigt bra referenser som känner mig väl och gärna berättar om hur jag är på att sköta mitt arbeta. Om de hade ekonomiska möjligheter till det skulle de anställa mig utan att tveka.

I min portfolio finns en del prover på tidigare utförda arbeten: http://www.chasid.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=318240

I det senaste numret av Le Viseur Magazine finns ett av mina socialreportage från Lettland med. Jag har även varit med och formgett och marknadsfört magasinet som har blivit en stor succé med nästan 35 000 läsare: http://issuu.com/leviseur/docs/nummer1


The Winter is coming © Mikael Good, 2012

Text och foto: © Mikael Good, 2012. All rights reserved.

Bistånd - Att hjälpa kan vara att stjälpa

Det är många svenska företag och privatpersoner som skänker kläder, leksaker, möbler, husgeråd, mat med mera till Lettland och på sätt och vis är det bra för hjälpen behövs verkligen. Men medaljen har även en baksida. 



Vad händer när den lokala lettiska klädbutiken, leksaksaffären, sportbutiken, och matvarubutiken måste slå igen för att de inte kan möta konkurrensen från våra hjälpsändningar? Då kommer det att bli ännu svårare att få tag på de varorna som behövs när vår hjälp upphör.

En lösning på problemet skulle kunna vara att vi skänker pengar som därefter omvandlas till presentkort som kan delas ut av socialförvaltningen. Då skulle även de lokala handlarna få del av kakan och kunna fortsätta sin verksamhet och även se till att fler kom i arbete. En del av de prylarna som vi skänker skulle kunna säljas i lettiska second-hand butiker och på så vis skulle vi kunna se till att ett antal arbetslösa får ett arbete som de kan försörja sig och sina familjer på och överskottet från verksamheten skulle kunna gå till presentkort till de mest utsatta grupperna.

Då skulle vi få en win-win situation som skulle gynna alla parter. De lokala handlarna skulle kunna fortsätta sitt arbete och inte bli utkonkurrerade av våra hjälpsändningar och de som behöver lite extra stöd för att hålla näsan ovanför vattenytan skulle få det. Att ge bistånd handlar om långsiktigt tänkande som ska bygga upp och utveckla ett samhälle. Att bara pumpa in hjälp utan att tänka efter först är ungefär lika dumt som att sätta ett plåster på ett kraftigt blödande sår som behöver ses om och sys.



Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.