Fotografer får betala för att arbete

Det finns inga gratisluncher men ändå envisas en del biståndsorganisationer med att inte betala skäliga löner till fotografer och reportrar för det arbete som de gör. Varför förväntas fotografer och reportrar jobba gratis? Är deras arbete inte lika mycket värt?



De senaste åren har jag tackat nej till en del uppdrag utomlands. Anledningen är att jag i bästa fall bara har erbjudits resa, kost och logi. Om jag ska tacka ja till ett arbete vill jag ha en marknadsmässig lön för all den tid som jag lägger ned. Tackar jag ja till ett obetalt uppdrag måste jag ändå deklarera arbete på mina stämplingskort. Med tanke på inkomstbortfallet skulle det i praktiken innebära att jag själv fick betala för att arbete. Nu är jag tyvärr inte den ende som har fått sådana här erbjudanden och de verkar tyvärr bli allt vanligare...

Vem tackar egentligen ja till en sådan dålig deal och varför förväntas oftast gratisarbete av fotografer och reportrar? Är deras arbete så mycket mindre värt än en marknadsansvarigs, informatörs, verksamhetschefs eller en biståndshandläggares arbete? Självklart är deras arbete inte mindre värt. En reporter som är bra på att förmedla sina upplevelser till läsarna kan samla in betydande belopp åt en biståndsorganisation och då är det inte mer än rätt att de också får sin beskärda del av kakan.

För mig är det viktigt att arbetaren får betalt för det arbete som han eller hon gör. Men i dag finns det tyvärr konkurrens från lycksökare och fattigdomsturister som jobbar gratis för den egna upplevelsens skull eller för bilder och texter som ska föra dem till ära och berömmelse. Tyvärr tycker jag mig se att deras material allt oftare hamnar hos biståndsorganisationer vilket får till följd att materialet blir allt mer urvattnat och platt. Det är en tråkig utveckling men sparivern är tyvärr så stor att de väljer att spara in på helt fel saker.

Missförstå mig rätt jag anser inte att jag är unik på något sätt. Det finns fler duktiga reportrar och fotografer både inom som utom landet som gör ett lika bra eller bättre arbete än mig att välja på. De drivs precis som mig av ett stort socialt engagemang och ett uppriktigt hjärta som klappar för människor i nöd. Men de måste också få skäligt betalt för att de själva ska kunna leva och betala sina räkningar och fortsätta sitt viktiga arbete.

<Edit> På grund av kommentarerna till den här artikeln har jag valt att inte gå in och ändra och stuva om i texten för att göra den lite mer gripbar. Jag har iställt valt att utveckla mina tankar lite mer i den här bloggposten <Edit> 

Text och foto: © Mikael Good, 2012

The war against terror is also a war against drugs

Det finns de som undrar var mitt tidigare aviserade reportage om det växande heroinmissbruket i det forna Sovjetunionen med stark koppling till Afghanistan har tagit vägen? I vart fall var tanken att reportaget skulle gått under samma namn som rubriken till det här inlägget.



I vanliga fall är jag ganska så snabb med att få ut mitt material men i det här fallet fanns det två bra anledningar till varför jag valde att hålla på materialet. För det första så skulle jag behövt komplettera materialet genom att göra en eller två resor till Ryssland och Uzbekistan. För det andra har jag fått ta del av en del nytt material som helt omkullkastade min tidigare research vilket gjorde att tyngdpunkten i min story kraftigt försköts.



Det är viktigt för mig att det jag skriver stämmer med verkligheten. Jag är evinnerligt trött på tidningar och organisationer som bygger sina storys på uppgifter som verkar tagna helt ur luften eller där research och källkoll är allt annat än bra. Jag vet inte hur det är för dig men för min del sjunker mitt förtroende för dem när en text är full av felaktigheter. För att jag själv inte ska lockas i samma fälla har jag därför valt att lägga min story om heroinmissbruk på hyllan. Jag kommer istället att plocka fram bilder och skriva ihop en ny text med en helt annan vinkling utifrån mitt befintliga material.
.



Denna gången kommer jag att skriva på engelska och förhoppningsvis kommer reportaget att leta sig in i någon webbaserad engelskspråkig reportagetidning. Jag har i vart fall fått en del förfrågningar om att bidra med material. Trots att jag inte kommer att få någon betalning kan det vara ett bra sätt att nå ut till en betydligt större publik. Marknadsföringsvärdet är i vart fall mycket högt då tidningarna läses av en hel del branschfolk och kulturpersonligheter.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Ännu en dag närmare ett nytt arbete

De senaste två åren har jag fått mycket positiv respons för mina bilder och texter. Journalister och dokumentärfotografer som jag själv beundrar och ser upp till har gett mig ryggdunkar och berömt mitt arbete och önskat mig lycka till i mitt jobbsökande.

 

Det är alltid kul att få positiv respons på sitt arbete från kunniga personer, det gör så att jag vet att det jag gör når fram till mottagaren. Utan att vilja förhäva mig själv skulle jag vilja säga att jag är inne i en kreativ toppform som jag hoppas håller i sig ett bra tag framöver. Tyvärr kan man inte leva på beröm och uppskattning, det behövs även en del pengar för att hålla maskineriet igång. Förhoppningsvis kommer min arbetssituation snart att förändras. Jag är i vart fall betydligt närmare ett nytt arbete idag än vad jag var igår :)



Bilderna i inlägget är tagna i Jönköping och Huskvarna med en Leica M8.2 och ett Jupiter-12 2,8/3,5cm. Jupiteroptiken är ganska sladdrig och glapp när det är varmt men så snart som temperaturen sjunker under 5 minusgrader förändras objektivet och blir stabilt och lättfokuserat. Det verkar som om Ryska objektiv trivs bäst i kyla. Jag blir mer och mer imponerad över hur bra M8:an funkar för svartvitt foto. För min del kommer det nog inte att bli aktuellt med någon Leica MM. 



"We've invented most of the stuff that we need and now we're just messing about."
- Karl Pilkington

Klicka på länken om du är intresserad av att titta på riktigt bra dokumentärfoto av den ryske frilansfotografen Sergey Maximishin: www.maximishin.com

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Porträtt med Leica - Портрет с Лейкой

Jag är egentligen inte så mycket för eletism och små slutna grupper. De har en otäck tendens att bli grupper för inbördes beundran och inte för uppbyggelse och utveckling.

När jag fick en inbjudan från en erkänd dokumentärfotograf från Ukraina som även är en Leicaprofet av stora mått att vara med i en sluten Leica M-grupp för dokumentärfotografer hade jag egentligen inte något annat val än att tacka ja. Möjligheten att få kritik och feedback på mina bilder och projekt av namnkunniga dokumentärfotografer var ett mycket tungt vägande skäl för mig att tacka ja till inbjudan.

De flesta fotograferna i gruppen är verksamma eller har sina rötter i Östeuropa. För många dokumentärfotografer från öst är Leica M och dokumentärfoto i stort sett synonymt. Det är egentligen inte så konstigt om man betänker att de har vuxit upp med mätsökarkameror såsom Kiev och Fed. Nu när de har lite mer pengar i plånboken så kör många av dem med Leicakameror som de precis som mig drömde om att äga och använda på 70- 80- och 90-talet.

Ibland dyker frågan om hur svensk dokumentärfotografi egentligen mår upp? Jag har egentligen inte något bra svar på den frågan trots att jag själv är aktiv som dokumentärfotograf. Men jag kan säga att samtida rysk och ukrainsk dokumentärfoto lever och frodas i all önsklig välmåga. Det finns många riktigt bra kvinnliga och manliga dokumentärfotografer i Ryssland och Ukraina som förtjänar att upptäckas av en större publik.

Портрет с Лейкой - Porträtt med Leica

Text och foto: © Mikael Good, 2012, All Rights Reserved.

The sensor in my Leica M8 is broken…

My Leica M8 which is upgraded to M8.2 standard is my favorite camera. It works like a dream and the picture quality is stunning. Even if it´s just a 10 megapixel camera with a crop factor of 1.3 the picture quality is almost as good as my bulky fullframe 16,7 megapixel 1Ds Mark II. Leica M8 is really a cheap and good entry to those who prefer digital rangefinder cameras and you can find a second hand Leica M8 for around 1200 Euro (10.000 SEK).


The morning has broken at Mount Sinai.

The sad thing about it is that my M8 has one big disadvantage. The right corner of the sensor is broken (see the illustration below). I can still use the camera either if I crop the image to 4/3-format or if I use the clone stamp to clone away the affected area in the image. But I hope that I will be able to send the camera to the factory in Solms for repair in the future. I think that it will cost me nearly 700 Euro (6000 SEK) to fix the problem with the broken sensor. First I have to find me a job so that I can afford the repairment of the camera. 



In order to balance the sad news about the camera and because it´s FF (Funny Friday) today I will give you this funny video that will certainly cheer you up. Please remember to always be on time to The Mirrorless Party

Text and Photo: © Mikael Good, 2012. All Rights Reserved.