Mmm… Monochrome

Idag satte jag min Leica i svartvitt läge, satte på ett 35mm, monterade ett virtuellt gulfilter och gav mig ut på en d-vitamin stärkande promenad genom Huskvarna.



De senaste månaderna har jag mestadels fotat i färg, men idag var det åter dags att dokumentera världen i fotografins sanna färger. Oftast fotograferar jag i färg men slår över till svartvitt i PhotoShop. Idag valde jag att fotografera i svartvitt. Om jag vill ha bilderna i färg får jag kolorera dem.




De flesta kamerorna har ett svartvitt läge, men för oss som föredrar att jobba med digitala mätsökarkameror finns det bara Leicor, samt två föråldrade Epsonkameror att välja på, det finns även en Zenith men det är i princip en M 240 med en annan logga. Några av de uppräknade kamerorna är dedikerade för svartvitt, medan de andra har svartvita lägen.



Även om min Leica inte är dedikerad för svartvitt är den som gjord för svartvitt foto. Det svartvita läget är mycket bra, och det finns många inställningsmöjligheter för olika filter och kontrast. Jag har inte behövt göra speciellt mycket efterbearbetning på bilderna. De flesta är i princip JPG direkt ut från kameran. I mitt tycke är det fullt acceptabel gråskala och kontrast i bilderna rakt ut från kameran.




Även om jag gärna skulle vilja ha en Leica M 10 Monochrome, duger min M 240 gott som substitut. Det är bara att "ladda" den med svartvitt när andan faller på, och gå ut och fånga de snabbt flyende ögonblicken av tid innan de för alltid försvunnit in i historiens annaler.



Text och foto: Mikael Good

Leica M 10 Monochrome får bekänna färg

Det är många fotografer som har åsikter om Leica, men konstigt nog är det få av dem som har åsikter som arbetat med en Leica. Företagets nyaste skapelse Leica M 10 Monochrome har precis kommit ut på marknaden men redan fått bekänna färg i debattforum, efter debattforum.

De flesta debattörerna verkar reta sig på priset som väntas bli 93 000 kronor. Många raljerar också över att en snudd på antik kamera med en svartvit sensor kan kosta mer än finessspäckad proffskamera som Canon 1DX Mark III.

En del påstår att deras enkla systemkameror levererar bra svartvita bilder för en betydligt lägre peng. Visst så är säkert fallet om man nöjer sig att arbeta med en spegelreflex- eller en digital sökare. Men om man som jag vill ha en digital mätsökare med svartvit sensor, finns det inget annat än Leica att välja på. Det spelar ingen roll hur bra Fuji X-Pro3 är, den har ingen mätsökare och därför är den ointressant för mig.

Leican tillverkas för hand av arbetare som får skäligt betalt för sitt jobb, och den har en sensor som är direkt framtagen och anpassad till kameran. Kameran kommer inte att göras i någon stor serie, varför framtagningspriset per såld enhet blir stor.  93 000 kronor är mycket pengar för en kamera. Men jag kan ändå förstå att det finns de som är beredda att lägga så mycket pengar på en kamera. En del är beredda att lägga hundratusentals kronor på klockor, jaktgevär eller Hifi-produkter, och därför är det egentligen inte så konstigt att det finns en marknad för dyrare kameror.

Det är inte helt omöjligt att jag kommer att köpa en Leica M10 Monochrome. Blotta tanken att kunna jobba med en kamera som har en sensor som är byggd från grunden för svartvitt foto får det att rycka i mitt avtryckarfinger. Men jag kommer i så fall att vänta ett par år tills priset blir det rätta, och att jag drar in de pengarna på mitt fotograferande som behövs för att rättfärdiggöra ett köp.

Jag tycker om att arbeta med mätsökare och använder ofta min Leica i jobbet. Men det är alltför sällan som jag får leverera bilderna i svartvitt, kunderna vill oftast ha färg, och därför har jag en digital Leica med färgsensor och inte en Monochrome. När jag så vill kan jag ställa kameran i svartvitt läge och fota som jag helst vill.

Bilden i inlägget tog jag på San Diego-rockarna Switchfoot's turnépremiär i juli. Jag använde ett Zeiss ZM 21/2.8 och en Leica M 240 för bilden. Den har tidigare publicerats i färg i Världen idag, och bandet använde sig också av färgvarianten, men så här vill jag själv se bilden.

Text och foto: Mikael Good

"Kodachrome Leican" ökar i popularitet

På filmtiden fotograferade jag gärna med Kodak Kodachrome 25 och 64. Jag gillade framförallt filmen för dess kraftiga färger och kraftiga kontrast. Sedan jag började fota digitalt har jag saknat Kodachrome. Det går förvisso att göra filter som fungerar som filmen i bildbearbetninsprogram, men det blir aldrig riktigt samma sak.



På en sida för Leica M-användare var det en skribent som skrev sig varm om Leica M9. Anledningen var att Kodaksensorn i kameran påminner en hel del om Kodachrome. I början av året fick jag möjlighet att köpa en Leica M9 till ett mycket fördelaktigt pris. Nu har jag använt den av och till under några månaders tid. Kameran är hopplöst föråldrad men har en charm och en känsla över sig som ytterst få andra kameror har. Den har en riktigt bra mästökare och bilderna blir nästa magiska. I en tid där det nästan krävs en elktroingenjörs-examen för att hitta i menysystemet och utnyttja kamerors alla funktioner, är Leica M9 helt befriat från allsköns elektroniskt lullull. Menyerna är lätta att sätta sig in i och antalet funktioner är få.



Leica M9 var behäftad med ett allvarligt sensorproblem som gjorde att sensorn korriderade. Fram till för ett par år sedan erbjöd Leica en kostnadsfri sensorersättning eller ordentlig rabatt på ersättaren Leica M 240. Sensorproblemet gjorde att kameran störtdök i pris. Företrädaren Leica M8 som har en sensor i APS-H format såldes ibland för mer pengar än M9:an dom har småbildssensor. Många Leicafotografer nappade även på erbjudandet om att byta till M 240. Det gjorde att Leica fick in många M9:or med felaktiga sensorer. Men istället för att destruera kamerorna, valde Leica att i bästa återvinningsanda serva dem, byta sensor och klädsel på dem, och sälja dem som Leica M9 a la carte för drygt 30 000 kronor.



Trots prislappen sålde de uppfräschade kamerorna som smör i solsken. I och med den ökade efterfrågan steg begagnatpriserna på sensorbytta Leica M9, MP och ME ordentligt. De senaste månaderna har priserna gått upp en hel del för en fin M9:a med nybytt sensor, och jag skulle kunna få nästan dubbelt så mycket pengar för min M9:a mot vad jag gav för den. Det är inte illa för en kameramodell som har drygt tio år på nacken!

Text och foto: Mikael Good

Släpp in lite oskärpa i bilderna

I ett samtal mellan de legendariska fotograferna Helmut Newton och Cartier Bresson, lär Cartier lite med glimten i ögat ha sagt att ”Sharpness is a bourgeois concept” när Helmut påpekade att han inte var lika stadig på handen som tidigare.

När jag går på utställningar eller ser bilder från några fotografins stora mästare, slås jag allt som oftast över att många av bilderna inte är riktigt skarpa. I mitt tycke är det inget som drar ned intrycket, då det adderar närvaro till bilderna. Men om de tagits idag skulle de säkert bemötas med en del höjda ögonbryn och syrliga kommentarer såsom ”bilden är oskarp och höjer sig ej över mängden” .

Idag ser jag allt färre nytagna bilder som är oskarpa. I jobbet har jag tillgång till TT:s stora arkiv, där kan man tydligt se hur bilderna blir allt skarpare och perfekta för varje år som går. Digitalkameror med stabilisering som går att använda på allt högre ASA-tal, objektiv med MTF-värden som man knappt kunde drömma om för 30 år sedan har i mångt och mycket utrotat oskärpan ur bilderna.

Jag tror att många fotografer har fastnat i ett tekniskt tänkande, där strävan efter perfektion överskuggar målet. Fotografering handlar egentligen om att se och förmedla, med det i åtanke kanske  det är dags att bryta mot normerna och släppa in lite oskärpa i bilderna!

Bilden på kajflocken tog jag med en digital Leica och ett superskarpt 35mm.

Text och foto: Mikael Good

Så jobbar en fotograf utan el

Är el en förutsättning för att man ska kunna jobba som fotograf? För många nya fotografer som är vana vid det digitala flödet är säkert svaret ja! Men för oss som hållit på ett tag är svaret nej! Om jag skulle jobba i förhållanden där det inte finns någon el, skulle jag packa med mig ett tjugo-pack med färgfilm, en helmanuell kamera som den på bilden samt en batterisnål ljusmätare. Anledningen till att jag skulle välja färgfilm är att det blir bäst när man digitaliserar bilderna.

Text och foto: Mikael Good