De glömda barnen i Ryssland del 2: JAYER - dödens hus

Mitt i ett bostadsområde i utkanten av den ryska mångmiljonstaden S:t Petersburg finns en byggnad som kallas för Jayer. Det känns som om hela området ligger insvept i en tung grå vadmalsfilt av hopplöshet som sakta men säkert kväver människorna som bor där. I denna miljön arbetar ett uppsökande team från Doctors Of The World hårt för att sprida lite ljus och medmänsklighet bland unga vuxna på glid.

Jag har kommit till Jayer för att träffa ett uppsökande team från Doctors of the World (DOW). Teamet består av Bessarion, psykolog, Katja, socialarbetare och Sasja, specialpedagog. De är alla unga och de drivs av en uppriktig vilja att försöka förändra ungdomars liv och försöka få in dem på rätt spår. Teamet rör sig i de olika miljöerna som gatuungdomarna finns i. Men de är noga med att inte tränga sig på utan ger råd, uppmuntran och tar sig tid att prata med de ungdomar som de träffar. De erbjuder plats i härbärgen, där de har tillgång till mat, dusch, toalett och riktiga sängar. Teamet arbetar främst när ungdomarna är ute och rör på sig, på kvällar, nätter och helger. Min ryska är tyvärr inte den bästa men jag förstår ändå att Katja skojar lite med Sasja som fortfarande ser lite nyvaken ut trots att klockan hunnit bli 16.00. Både Bessarion och Sasja pratar engelska men Katja kan inte prata något annat än ryska. 

Teamet har precis delat ut några snickers till två hemlösa 18-åriga killar. De hemlösa killarna hälsar artigt på mig men de är inte intresserade av att svara på frågor eller ställa upp på bild utan att få betalt för det. Killarna tänder varsin cigarett och står småpratande kvar medan teamet och jag tar oss innanför avspärrningarna och går mot entrén till Jayer. Byggnaden var egentligen tänkt att bli ett litet sjukhus för människorna i området, en central plats där människor skulle få vård, omsorg, stöd och uppmuntran att komma tillbaka till livet. Sjukhuset började byggas 1989 och tanken var att det skulle invigas ett par år senare. Men när Sovjetunionen föll samman avstannade bygget och sjukhuset blev som så många andra byggnader från den tiden, aldrig färdigställt. Byggnaden plundrades snabbt på allt användbart, kvar blev det kalla gråa betongskelettet. På 1990-talet flyttade hemlösa in i byggnaden och på 2000-talet blev den tillhåll för illegala rave-partyn, det var också i den vevan som byggnaden fick smeknamnet Jayer som står med stora bokstäver på byggandens tak. Jayer är gatuslang för en kvinna som är beredd att ställa upp på alla tänkbara och otänkbara sexuella tjänster. I Jayer är de moraliska reglerna och lagarna satta ur spel och i princip allt kan hända.

Vi kommer fram till ingången till "dödens hus". Sajsa och Bessarion går lite före mig och Katja för att kolla om kusten är klar. Det här är en mycket farlig plats att vistas på, speciellt för mig. Sasja och Bessarion kommer tillbaka, men Sasja hejdar sig mitt i steget, han böjer sig ned och säger med bekymrad min: 

- Tidigare höll heroinisterna bara till i ett par rum på våning två, nu injicerar de till och med här vid ingången. Se upp var du sätter ned fötterna så att du inte råkar trampa på en nål, de flesta av missbrukarna har HIV. 
Det är fortfarande lite off-season på Jayer men idag den 10 mars ska verksamheten, om man nu kan kalla den för det, dra igång efter ett mycket långt vinteruppehåll och om några veckor när våren har äntligen har kommit på allvar kommer Jayer att fyllas med förväntansfulla ungdomar som dras dit in sin jakt efter spänning och upplevelser.

Medan vi går omkring inne i Jayer säger Bessarion att killarna som vi träffade tidigare sa att det ska vara en stor fest i byggnaden i kväll. Om ett par timmar kommer technomusiken att dåna mellan väggarna i den stora festsalen som ligger mitt i byggnaden. På vår väg genom huset stannar vi till i en del mindre rum där uteliggare brukar bo på under våren, sommaren och hösten. Nu på vintern är det för kallt för de hemlösa att bo i den oisolerade byggnaden. Sasja som pratar lite knackig engelska fångar min uppmärksamhet och pekar på ett rum och säger:

- I det här rummet bodde det sju uteliggare mellan 24 och 70 år. När vi besökte dem i slutet av sommaren hade de till och med kopplat in en TV. 

Plötsligt hör vi ljudet av snabba steg från våningen nedanför, Bessarion och Sasja kilar snabbt ned för trapporna. De kommer tillbaka efter en stund och säger att det bor tre personer i ett rum på den andra våningen. Men de valde att dra sig undan då de trodde att det var polisen som kom. Bessarion är mycket förvånad över att det bor människor i byggnaden nu på vintern, uteliggarna brukar söka sig in mot centrum när vintern kommer och sätter sina kalla klor i byggnaden.



Varje rum bär på sin egen lilla historia och varje rum verkar ha en egen funktion som ska fyllas. I ett par rum på våning två håller heroinisterna allt som oftast till och det ligger fullt med använda kanyler och nålar på golvet. När jag går lite närmare för att ta några bilder blir jag bryskt tillsagd att inte gå allt för nära. Vi går istället runt rummen och hamnar i ett rum där unga kvinnor säljer sex för att finansiera sitt heroinmissbruk. Trots att de allra flesta av dem är HIV-positiva vill många av torskarna inte använda kondom. Torskarna kommer från de många byggarbetsplatserna i närområdet. Det råder stor bostadsbrist i S:t Petersburg det byggs mängder av nya lägenheter. Många av byggnadsarbetarna kommer från andra delar landet och från en del gamla sovjetiska delrepubliker där arbetslösheten är hög. De har kommit till S:t Petersburg för att tjäna pengar som de kan ta med hem till sin familj, pengar är inte det enda som en del av dem kommer ha med sig tillbaka.



Efter att ha vandrat en stund genom bråte och nedfallen puts kommer vi fram till ett rum där det nyligen har brunnit, med sorg i rösten säger Bessarion: 

- Här dog en ung man i somras. De som bodde här hade täckt över fönstren med byggplast och filtar och de hade en hembygd kamin som gav dem värme, men den hembyggda kaminen fattade eld och rummet eldfylldes på ett ögonblick. Den unge mannen fångades i sin sovsäck och kunde inte komma ut. De andra fem ungdomarna som också bodde här hann dock ut i tid.
Bessarion, Sasja och Katja har lärt känna dem som rör sig i och kring dödens hus och det märks att de är engagerade i sina vänners situation och gör vad de kan för att hjälpa dem. De blir mycket berörda när någon av deras vänner råkar illa ut. Det ligger en del brända skolböcker på golvet, skolböcker som avslöjar att en av tjejerna som bodde i rummet var under 18 år. Jag frågar vad de gör om de stöter på någon som är minderårig. 

- Om vi stöter på någon som är minderårig försöker vi få med dem till ett kommunalt center och vi rapporterar givetvis vidare till de sociala myndigheterna, barn ska inte leva under sådana här förhållanden, säger Bessarion och gör en svepande rörelse över rummet med handen.

Under hela mitt besök känner jag mig övervakad. Men trots att Jayer är en mycket farlig och ogästvänlig plats känner jag mig aldrig orolig. Teamet är både välkända och respekterade av alla dem som rör sig i och runt byggnaden och det har förmodligen redan spridit sig att en utländsk reporter är på besök, tack vare att jag är med temet från DOW accepteras min närvaro. Vi går ned för trappan och fram till rummen där uteliggarna bor. Rummen är fyllda med allsköns bråte och blöta kläder hänger på tork. Stanken i rummen är obeskrivlig. När Sasja ser mitt plågade ansiktsuttryck säger han med ett leende:
- Det här är doften av uteliggare. Jag kan trösta dig med att jag aldrig heller vänjer mig vid den.

På avstånd hör vi glada och förväntansfulla röster från ungdomar som håller på att samlas vid ingången till dödens hus. Om en dryg timma ska festen börja och därför rör vi oss mot utgången för att hinna ut innan den börjar. Teamet kommer att finnas på plats och umgås med ungdomarna. Eftersom jag inte vill störa deras arbete och för att de inte kan garantera min säkerhet när festen väl börjat, beslutar vi oss för att ta farväl av varandra. När vi kommer till entrén träffar vi åter på de två hemlösa killarna, de har berusat sig på något och de är betydligt mer pratglada än tidigare.

Fem andra ungdomar har anslutit sig till killarna. De är i full färd med att skicka en plastflaska som troligen innehåller GHB mellan sig. De nyanlända ser ut som vilka välvårdade ryska ungdomar som helst. Tjejen i sällskapet är uppklädd och välsminkad, hon ser ut som om hon just ska kliva in på en trendig nattklubb i centrala S:t Petersburg. Men den kalla och sjabbiga byggnaden som hon nu står utanför är allt annat än det ultimata partypalatset. GHB kommer att flöda och risken att hon ska pröva på och fastna i ett heroinmissbruk är överhängande. Men som för så många andra ungdomar runt om i världen så lockar det okända och förbjudna. I sin jakt efter upplevelser och kickar kommer en del ungdomar som kommer från välartade familjer att ta sina första stapplande steg in i missbruk och misär i kväll. Tjejen och killarna är nya ansikten för teamet och de tar genast kontakt med dem och delar ut lite material och kontaktuppgifter.



Teamet från DOW tror att högst hundra ungdomar kommer att dyka upp senare under kvällen men under högsäsongen på sommaren kan flera hundra ungdomar söka sig till en illegal fest på Jayer. Även om situationen för många ungdomar i Ryssland ser mörk och dyster ut finns det ändå hopp för framtiden. Så länge som det finns unga män och kvinnor som Bessarion, Sasja och Katja som verkligen vill vara med och göra skillnad finns det hopp. Man kan givetvis tycka att deras arbete bara är en liten droppe i ett stort hav, men som någon vis person sagt, havet är uppbyggt av många små droppar.



Om du vill vara med och stötta socialt utsatta barn i åldrarna 7-18 år i S:t Petersburg, Ryssland kan du göra det via World Childhood Foundation som grundats av Drottning Silvia. Childhood har tidigare samarbetat med Doctors of the World i S:t Petersburg: http://www.childhood.se/pages.asp?r_id=47121



Klicka på den följande länken om du vill se bilderna på din läsplatta eller i din mobil: http://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157633493146234/

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

Är vinnarbilden i World Press Photo of the Year 2013 fejkad eller inte?

Just nu debatteras det ganska vilt om Paul Hansens vinnarbild i World Press Photo of the Year 2013 är fejkad eller inte. Du kan själv följa den stundtals ganska så infekterade debatten här: http://www.extremetech.com/extreme/155617-how-the-2013-world-press-photo-of-the-year-was-faked-with-photoshop

Självklart hoppas jag att Paul inte har dragit allt för mycket i spakarna och att han får behålla sitt pris. Även om jag inte är riktigt förtjust i hans arbetsmetoder så verkar han var en sympatisk människa. Det finns egentligen bara en sak att göra för Paul och det är att redovisa råbilden från det aktuella fototillfället. Gör han det får säkert hans belackare stå där med sin skam.

På sätt och vis hoppas jag ändå att debatten ska mynna ut i en sansad diskussion om hur mycket arbete man ska få lägga ned på en dokumentärbild i ett bildbearbetningsprogram och hur mycket man ska få regissera sina dokumentärbilder innan de tappar sin autenticitet.

<Edit> Om det skulle ha undgått någon vill jag passa på att tillägga att Paul Hansen har friats från alla anklagelser om bildmanipulation:  http://www.worldpressphoto.org/news/digital-photography-experts-confirm-integrity-paul-hansen%E2%80%99s-image-files <Edit>

De spejande poliserna på bilden har inget i övrigt med inlägget att göra. Men uppmaningen att inte åka dit i onödan gäller givetvis även för fotografer. Så länge som man har rent mjöl i påsen har man aldrig något att oroa sig för även om det skulle storma rätt så rejält.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved 

Skrivande självhjälpsprofeter

När jag arbetar med en redaktionell text är det viktigt för mig att ha någon att bolla tankar med och som går igenom och korrigerar texten innan den publiceras.

Jag är mycket glad och tacksam över att jag har en mycket bra och kunnig redaktör i min absoluta närhet. En redaktör som ger mig goda råd och som ger riktigt bra synpunkter på mina texter. Jag tror att det är ganska så osvenskt att jobba mot en redaktör, många frilansande reportrar och skribenter som jag mött är i vart fall skrivande självhjälpsprofeter som blir fly förargade om de får synpunkter på sina perfekta och i sina egna ögon genomtänkta texter.

Själv är dock inte bäste dräng i det här sammanhanget och det kan vara bra att svälja stoltheten och ta ett par steg tillbaka för att senare kunna ta flera steg framåt. Internationellt är det mycket vanligt att frilansande reportar jobbar mot redaktörer. För min del är det den absolut bästa skolan som jag kan få som reporter och det arbetsförfarandet har hjälpt mig att vässa min penna betänkligt genom åren.

Min redaktör kommer säkerligen att läsa det här inlägget och då passar jag även på att rikta ett stort och varmt tack till henne för all den hjälp och det stöd som jag har fått av henne genom åren!

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

De glömda barnen i Ryssland

Min redaktör har precis gått igenom och gett synpunkter på texten till nästa del av artikelserien de glömda barnen i Ryssland. Det nya reportaget kommer att publiceras i min blogg i mitten av veckan. I morgon kommer jag att göra ett bildspel med 20-30 bilder som kommer att följa texten.

Den första delen i serien om de glömda barnen i Ryssland kan du läsa här: sondagsreportaget-de-glomda-barnen-i.html

Text och foto: © Mikael Good

Animaux Domestiques - 家养动物