Sökaren på Leica M10 är helt fantastisk

När man har foto som en inkomstkälla är det viktigt att verktygen fungerar som de ska för att man inte ska missa några bilder. Det gör att det ställs lite högre krav på utrustningen, vilket gör att kamerorna ofta kostar lite mer. Men genom att köpa begagnat kan man komma ned till rimliga nivåer.

När jag jobbar använder jag oftast två kameror, en med fast vidvinkel och en med telezoom för att slippa byta objektiv. Andrakameran som jag primärt använt med vidvinkel har varit en enklare kamera. Nyligen bestämde jag mig för att skaffa mig en bättre andrakamera, för att slippa kompromissa. Kamerorna i Sonys A7-serie lider av rolling shutter och bandning, de fenomenen har tyvärr förstört allt för många bilder för mig genom åren. A1 och A9 kamerorna lider inte av rolling shutter. I och med att jag redan har en Sony A9 bestämde jag mig för att försöka få tag på en bättre begagnad A9 II som komplement.

Jag satte ett pris som jag var beredd att betala för en begagnad A9 II och satte bevakning på några olika annonssajter, utan att få napp. Men efter ett par månader dök det istället upp ett erbjudande på en bättre begagnad Leica M10 med extra batteri och handgrepp till samma pris som jag kunde tänka mig att betala för en A9 II, jag funderade en halv sekund innan jag slog till. Nu har jag jobbat parallellt med min A9:a och M10:a i ett par månader och kamerorna kompletterar varandra väl. Det är lite klassisk reportagekänsla över att köra med mätsökare och "spegelreflex"!



På 1960-, 1970- och 1980-talen var det inte ovanligt att fotografer använde en spegelreflexkamera för telebilder och en Leica M för reportagebilder med vidvinkel. Den stora ljusa mätsökaren och pressad Tri-X gjorde kameran lämplig för fotografering utan blixt i lite skummare miljöer. De digitala Leicorna fram till M10 har tyvärr inte kunnat förvalta det arvet och har varit dåliga på höga ASA och har behövt mycket ljus för att kunna leverera bra bilder. Men sedan M10:an introducerades har Leica åter en mätsökarkamera som är som klippt och skuren för reportagefoto!

Bldkvaliteten mellan kamerorna är snarlik, precis som Sony A9 är M10:an användbar upp till 12600 ASA och lite till med lite extra handpåläggning i Topaz DeNoise. Men framförallt lider ingen av kamerorna av rolling slutter eller bandning. Även om Sonyn på pappret är en mycket bättre kamera, är det M10:an som är mitt förstaval, den är välbyggd, mer lättjobbad, och inställningsmöjligheterna är få och lättöverskådliga vilket jag föredrar. Sökaren på M10 helt fantastisk, det är nog den bästa sökaren i någon kamera som jag har jobbat med! M10:an gör inte bort sig som arbetsredskap, och borde få hamna i fler yrkesmäns och kvinnors kameraväskor, särskilt som begagnatpriset har gått ned till rimliga nivåer.

Text och foto: Mikael Good

Leica M 10 Monochrome får bekänna färg

Det är många fotografer som har åsikter om Leica, men konstigt nog är det få av dem som har åsikter som arbetat med en Leica. Företagets nyaste skapelse Leica M 10 Monochrome har precis kommit ut på marknaden men redan fått bekänna färg i debattforum, efter debattforum.

De flesta debattörerna verkar reta sig på priset som väntas bli 93 000 kronor. Många raljerar också över att en snudd på antik kamera med en svartvit sensor kan kosta mer än finessspäckad proffskamera som Canon 1DX Mark III.

En del påstår att deras enkla systemkameror levererar bra svartvita bilder för en betydligt lägre peng. Visst så är säkert fallet om man nöjer sig att arbeta med en spegelreflex- eller en digital sökare. Men om man som jag vill ha en digital mätsökare med svartvit sensor, finns det inget annat än Leica att välja på. Det spelar ingen roll hur bra Fuji X-Pro3 är, den har ingen mätsökare och därför är den ointressant för mig.

Leican tillverkas för hand av arbetare som får skäligt betalt för sitt jobb, och den har en sensor som är direkt framtagen och anpassad till kameran. Kameran kommer inte att göras i någon stor serie, varför framtagningspriset per såld enhet blir stor.  93 000 kronor är mycket pengar för en kamera. Men jag kan ändå förstå att det finns de som är beredda att lägga så mycket pengar på en kamera. En del är beredda att lägga hundratusentals kronor på klockor, jaktgevär eller Hifi-produkter, och därför är det egentligen inte så konstigt att det finns en marknad för dyrare kameror.

Det är inte helt omöjligt att jag kommer att köpa en Leica M10 Monochrome. Blotta tanken att kunna jobba med en kamera som har en sensor som är byggd från grunden för svartvitt foto får det att rycka i mitt avtryckarfinger. Men jag kommer i så fall att vänta ett par år tills priset blir det rätta, och att jag drar in de pengarna på mitt fotograferande som behövs för att rättfärdiggöra ett köp.

Jag tycker om att arbeta med mätsökare och använder ofta min Leica i jobbet. Men det är alltför sällan som jag får leverera bilderna i svartvitt, kunderna vill oftast ha färg, och därför har jag en digital Leica med färgsensor och inte en Monochrome. När jag så vill kan jag ställa kameran i svartvitt läge och fota som jag helst vill.

Bilden i inlägget tog jag på San Diego-rockarna Switchfoot's turnépremiär i juli. Jag använde ett Zeiss ZM 21/2.8 och en Leica M 240 för bilden. Den har tidigare publicerats i färg i Världen idag, och bandet använde sig också av färgvarianten, men så här vill jag själv se bilden.

Text och foto: Mikael Good