"Måla med ljus"
Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!
En östgötsk givare fick nys om det rudariska tiggarparet Petres och Consuelas svåra situation och bestämde sig för att vara med och förändra deras liv. Tillsammans med en arbetskamrat som kan rumänska hade jag ett spännande lunchmöte över en talrik linssoppa med dem i Johanneskyrkan i Linköping i måndags. Ett par timmar senare skulle de sätta sig på bussen hem till Rumänien och lämna tiggeriet bakom sig.
- Det här är mina barn, min mamma och jag säger Consuela och visar mig ett vältummat kort som hon förvarar i fickan närmast hjärtat.
Concuela har inte träffat sina älskade barn på över en månad och hon ska springa dem till mötes och omfamna dem alla på en och samma och hon vet med sig att hennes skratt kommer att blandas med många glädjetårar.
Med sig i bagaget från Sverige har de en motsåg som de har fått från Hjärta till Hjärta i Linköping. Med den kommer Petre att kunna försörja sin familj. Om ett par veckor kommer de att få pengar till en häst och vagn, pengarna har de fått från en östgötsk givare som blev rörd över familjens situation. När Petre förstod att någon annan människa ville göra en sådan välgärning mot hans familj utbrast han glatt:
– Då ska vi genast åka hem till Rumänien, jag vill inte tigga en minut till nu när jag kan försörja mig själv.
Om ett par timmar kommer bussen från Sverige fram till Rumänien och Petre och Consuela kommer antagligen aldrig att behöva sätta sig i ett gathörn och tigga i ett främmande land igen.
Jag kommer att publicera ett längre reportage om Petre och Consuela i min blogg framöver. Klicka på inlägget nedan om du vill läsa en längre artikel om hur man kan påverka fattiga romer, rudari och rumäners situation i Rumänien:
Les Grands Moments: Tittar du också bort? http://t.co/6fqHc6NVFw #Tiggare #Tiggeri #Romer #Rudari #allafårplats
— Mikael Good (@Chasid_68) April 25, 2014
Text och foto: Mikael Good
Tittar du också bort?
En utsträckt hand, ögon som med vädjande desperation försöker möta din eftermiddagströtta blick utanför snabbköpet. Du väjer instinktivt med blicken för att slippa se verkligheten för en av Europas många romer i vitögat. De romska tiggarna som kommer till Sverige har sökt sig bort från en mycket tuff tillvaro i Bulgarien och Rumänien till en lite bättre tillvaro som tiggare i Sverige. Genom dem har vi fått se en liten glimt av romernas utanförskap i sina hemländer.
Livssituationen är mer eller mindre hopplös för romer i Rumänien. Arbetslösheten ligger på 70-80%. Romerna som har jobb arbetar oftast som daglönare inom jordbruket och de tjänar runt en hundralapp de dagarna som de har jobb. Så länge det inte finns några alternativ för dem på hemmaplan kommer många av dem låna ihop till en bussbiljett med hopp om att få tag på ett arbete i ett annat EU-land. Enligt en färsk EU-rapport lever nästan 90% av romerna från Rumänien under den nationella fattigdomsgränsen. De romer som inte har turen att få tag på ett underbetalt daglönarjobb tvingas som många människor i U-länder att försörja sig på vad de kan hitta på soptippar och skrotupplag.
På pappret finns ett trygghetssytem som liknar vårt men för att få ta del av det krävs att man ger mutor till myndighetspersoner och sjukvårdspersonal. De flesta romerna har inte råd att betala mutorna som krävs. Barnen föds i hemmen och får inte någon identitet. I och med att de inte har någon identitet får inte föräldrarna de bidrag som de enligt lag har rätt till. De har hamnat utanför systemet trots att deras familj och släkt bott i Rumänien i många generationer. På grund av att många romer saknar korrekta ID-handlingar vet man inte riktigt hur många romer som bor i Rumänien. Mellan tummen och pekfingret brukar man säga att det bor runt 2 000 000 romer i Rumänien.
Många rumänska romer bor illegalt på någon annans mark. Det innebär att de inte har någon korrekt adress och när som helst kan markägare eller myndigheter avhysa dem och riva deras hem. Segregationen mellan romer och rumäner har växt sedan landet blev fritt från kommunismen i början av 1990-talet. Läskunnigheten bland romer i Rumänien är lika låg som i många utvecklingsländer. Det är inte ovanligt att romska barn mobbas eller trakasseras i skolan. Situationen för romerna i Rumänien påminner en hel del om situationen mellan vita och svarta i sydstaterna i USA på 1960-talet, där svarta behandlades som andra klassens medborgare. Likheterna är många och fram till 1856 hölls romer som slavar i provinserna Valakiet och Moldova, de feodala furstendömen som tillsammans med Transsylvanien utgör det moderna Rumänien. Trots att det romska slaveriet avskaffades för flera generationer sedan, finns såren fortfarande kvar.
Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta vill vara med och förändra situationen för Rumäniens romer. Vi vill ge hjälpen på plats och se till så att romer kan försörja sina familjer och slipper åka ifrån sina barn för en osäker tillvaro som tiggare i andra EU-länder. Idag stöttar vi familjer i den mestadels romska byn Horezu Poienarilor. Vi ger ekonomiskt stöd till familjer så att deras barn kan gå i skolan. Vi har även hjälpt familjer med arrende av jordbruksmark, inköp av djur och utrustning så att de har kunnat lämna en osäker tillvaro som daglönearbetare och kunnat starta verksamheter som de kan försörja sina familjer med.
Redan idag kan vi göra en sak för tiggarna som har kommit hit. Vi kan börja med att söka deras blick och ge dem ett leende och ett vänligt ord istället för att bara titta bort. Även om vi inte kan ge en slant till alla så kan vi i varje fall visa dem att vi bryr oss om dem och ser dem.
Text: Mikael Good: Foto: Mikael Good
Ps: Dela gärna den här artikeln på Twitter, Facebook och Google+
Tack på förhand!
Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er
Farmor Sandra hade lovat att passa Arvids och Ralfs i ett par månader medan deras mamma Sadrite* skulle till Tyskland och arbeta. Sadrite hade packat ned kläder, gosedjur, blöjor och leksaker till sina små pojkar. Hon kramade omsorgsfullt om dem och sa sedan med vänlig röst: – Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er igen.
Sandra såg verkligen fram emot att få ta hand om sina ögonstenar som bara var ett och tre år gamla. Men månaderna blev bara längre och längre utan att de hörde något från Sadrite. Och till sist började åren gå och Sadrite har fortfarande inte hört av sig. Sandra tror att Sadrite fortfarande arbetar i Tyskland men ingen vet riktigt var hon befinner sig.
- Min son Eivars* som är pappa till pojkarna vill inte veta av dem och han har en ny familj och bor på en annan ort i Lettland, säger Sandra och väjer med blicken.
Det märks att Sandra skäms över sin son och hon vill helst inte prata om honom.
Lägenheten som de bor i är märkt av tiden och den doftar fränt av mögel och fuktskada, väggarna är fläckade av mögel som krupit in bakom tapeterna. Rummet som Sandra och pojkarna trängs i är drygt 12 kvadratmeter. Även om boendet är billigt är det undermåligt. Borta på gården vid vedskjulet står utedasset.Vattnet får de hämta i brunnen. När Sandra ska tvätta får hon fylla på vattnet för hand i maskinen.
– Jag är så tacksam för min tvättmaskin som jag fick för ett par år sedan. Tidigare fick jag tvätta för hand och ni vet säkert hur mycket tvätt det blir efter två pojkar, säger hon med antydan till ett litet leende.
Pojkarna är flitiga i skolan. Arvids är mycket duktig på sport och framförallt på fotboll, men han är inte så förtjust i att titta på fotboll, han vill spela själv. Ralfs är bra på att spela basket, samt att teckna och måla. Pojkarna bor på internatskola under veckodagarna och kommer hem på helgen.
– Tack och lov bor och äter de gratis på internatet, annars vet jag inte hur vi skulle klara oss. Sandra funderar en stund och säger sedan:
– De 1300 kronorna som jag tjänar på mitt beredskapsarbete räcker precis till mat, el och hyra. Skulle utgifterna öka har vi inget att spara in på.
Vi blir avbrutna i vårt samtal av att familjens lilla hund som inte är så van vid besök ger mig en ordentlig utskällning. Det gör att vi för en liten stund kan vända ryggen mot problemen och fly in i skrattets och leendets muntra värld.
Förra året fick Sandra äntligen vårdnaden om Arvids och Ralfs efter många års kamp med de sociala myndigheterna. För pojkarna är Sandra mer mamma än farmor. Det tar emot för Sandra att ta emot hjälp, hon är en kvinna av den gamla stammen som vill göra rätt för sig och inte ligga någon till last. Men i det här fallet räcker det inte med envishet och vilja. Trots att hon har sökt massor av jobb har hon inte fått något napp, den ofrivilliga arbetslösheten och de dåligt betalda beredskapsarbetet har satt djupa spår i Sandras magra ekonomi.
Förhoppningsvis går den lettiska ekonomin mot ljusare tider men det kommer nog att dröja många år innan kvinnor som Sandra som lever i djup fattigdom får ta del av den ekonomiska uppgången. Fram till dess är de i fortsatt behov av vårt stöd och vår hjälp.
Vill du ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva 2013"
Vill du bli familjestödjare för en fattig och utsatt lettisk familj eller om du vill veta mer om Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland kan du kontakta dem på: [email protected]
Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta, All Rights Reserved
*Sadrite och Eivars heter egentligen något annat.