Twitter kan bli en allvarlig utmanare till Instagram

Har du också tröttnat på det tidsödande arbetet med att ladda upp bilder på Instagram? I så fall kanske du ska ta en extra titt på mikrobloggen Twitter som blir bättre på bilder för varje ny uppdatering som görs.

I den senaste uppdateringen har Twitter gjort det möjligt att se bilderna i dess rätta proportioner på iOS och Android-telefoner och surfplattor. De senaste förbättringarna har gjort plattformen till en allvarlig utmanare till Instagram. Fortfarande väntar jag på samma funktion på min dator, men företaget har signalerat att en uppdatering är på gång.

Som du säkert förstått är jag inte nöjd med Instagram. Framförallt tycker jag att det är omständigt att ladda upp bilder, att stående bilder beskärs, och att det är svårt att lägga in text och sökord på en flipprig mobiltelefon. Under ett drygt halvår har jag istället använt mitt Twitterkonto Swedish Reporter och laddat upp bilder där. På Twitter är det betydligt lättare att ladda upp bilder, stående bilder visas obeskuret när jag klickar på dem, och det är smidigt att skriva text och lägga in sökord.

Hitintills har jag bara positivt att säga om Twitter. Bilderna som jag lägger upp når betydligt längre och responsen är bättre än på Instagram, detta gäller även bilder som jag laddade upp för ett par månader sedan. På mitt Twitterkonto har jag främst valt att följa olika utvalda bildkonton och det gör att flödet fylls med bilder av hög kvalitet. En annan positivt sak med Twitter är att antalet selfies är betydligt mindre än på Instagram.



Jag kan inget annat än att varmt rekommendera Twitter till dig som också har tröttnat på Instagram och som vill dela dina bilder med en större publik. Men det kräver att du lägger ned lite tid, är aktiv och gillar andras bilder, samt att du själv har bra bilder att dela, välj även ut några #hashtaggar som du återanvänder. Räkna med att det tar ett par månader innan du börjar få snurr på ditt konto.



Bilderna i inlägget har jag tidigare delat på mitt Twitterkonto, du kan läsa mer om dem där: https://twitter.com/SwedishReporter

Text och foto: Mikael Good

En lettisk mor och hennes son

Under en tioårsperiod åkte jag på många reportageresor till Lettland. Under den tiden lärde jag mig känna landet och dess människor ganska bra. För åtta år sedan träffade jag denna lettiska mamma, hennes son och deras hund i familjens hus som ligger i den södra delen av landet i närheten av den litauiska gränsen. Nu är det några år sedan jag senast var i Lettland men jag önskar att jag snart får möjlighet att åka dit igen.

Text och foto: Mikael Good

Hemma hos en lettisk frihetskämpe

Strax efter att Sovjetunionen hade återockuperat de baltiska staterna år 1944 bildades partisangruppen skogsbröderna som kämpade för de baltiska staternas självständighet. En av kämparna var Pāvuliņa som jag träffade i Riga den 20 december 2006.


De lettiska frihetskämpen Pāvuliņa i sitt hem i Riga.

I samband med att jag dokumenterade Hoppets Stjärnas julpaketsutdelning träffade jag Pāvuliņa. Tyvärr hade jag varken tid eller möjlighet att sitta ned och lyssna på hennes spännande livsberättelse. Om jag hade haft det hade jag gärna ställt frågor om skogsbröderna och deras kamp mot en till synes oövervinnlig fiende. Det var inte ovanligt att kvinnor stred i den främsta frontlinjen och utifrån det hade det varit intressant att få veta vilken roll Pāvuliņa själv hade spelat i frihetskampen mot sovjeterna.


Tre lettiska skogsbröder i den lilla staden Ērgļi, Lettland 1951. Foto: Wikimedia

Även om Estland, Lettland och Litauen är våra grannländer känner få av oss till att det fanns ett organiserat väpnat motstånd mot Sovjetunionen i länderna från 1944 till 1957. Skogsbröder kallades partisanerna i Estland, Lettland och Litauen som kämpade mot den sovjetiska ockupationsmakten. Motståndet började redan när sovjeterna återockuperade större delen av de baltiska staterna 1944. Gerillan var som mest aktiv mellan 1945–1947. De attackerade och dödade partifunktionärer, inrikestrupper, poliser, vakter samt kollaboratörer.


Både kvinnor och män deltog i partisankriget mot sovjeterna. Bilden togs i Litauen. Foto: CC

I Litauen var motståndet mot sovjeterna stort. 1947 utfördes mer än tusen partisanattacker i landet till priset av drygt tusen förlorade frihetskämpar. Förlusterna på den sovjetiska sidan var antagligen betydligt större, men de officiella siffrorna är noggrant friserade. Även i Estland och Lettland attackerade skogsbröderna sovjeterna, men attackerna var färre och förlusterna mindre. Trots att sovjeterna förlorade många soldater hade de en outtömlig källa att ösa ur och kunde sända fler flygplan, soldater och pansarvagnar till Baltikum för att stävja upproret. Tvångskollektiviseringen av jordbruket och ökad statlig kontroll över jordbrukprodukter bidrog också till att civilbefolkningen inte längre kunde smyga undan mat till skogsbröderna.


Sovjeterna sände fler soldater, flygplan och pansarvagnar för att besegra skogsbröderna (bilden har tagits vid ett annat tillfälle). Foto: Wikimedia

Trots att de sovjetiska soldaterna bara blev fler och fler och skogsbrödernas försörjning minskade kraftigt kunde några av dem hålla ut ända till 1957. Visst stöd fick de från väst via Sverige som blev ett transitland för stöd till den baltiska motståndsrörelsen. De använde sig bland annat av snabbgående motorbåtar för att leverera hjälp och även smuggla in agenter. Västmakterna var dock inte intresserade av att understödja någon frihetskamp, de ville främst få underrättelseinformation. Men även om det västliga stöder var litet göt det mod i skogsbröderna och gav dem hopp om att de en dag skulle befrias från det sovjetiska tyranniet.


Skogsområde i södra Lettland.

Sovjeterna var skickliga på att infiltrera skogsbröderna och många av dem avslöjades av infiltratörer eller av vänner och släktingar som tvingats förråda dem efter hot eller tortyr. När de tillfångatogs av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD fick många av dem utstå grym tortyr där känsliga uppgifter tvingades ur dem. Pāvuliņa var en av dem som tillfångatogs av NKVD och hon dömdes för landsförräderi till straffarbete i Gulag. Jag vet inte om hon torterades eller i hur många år som hon var straffånge. Men ett vanligt straff för skogsbröder som togs tillfånga var 25 år utan möjlighet till någon villkorlig frigivning.


Fäderneslandsvakten på toppen av det lettiska frihetsmonumentet. Foto: Wikimedia

Skogsbröder som tillfångatogs frigavs inte förrän på 1970-talet . När de suttit av sitt straff behandlades de som andra klassens medborgare och fick under många år utstå trakasserier från säkerhetstjänsten. De före detta straffångarna som var kristna utsattes för extra bevakning. Att vara kristen sågs som en säkerhetsrisk i den ateistiska sovjetstaten och det var inte förrän Sovjetunionen införde religionsfrihet 1988 som det blev relativt fritt för dem att utöva sin tro.


Rigas Lutherska kyrka.

Tills sist kollapsade Sovjetunionen inifrån och den 6 september 1991 erkände Sovjetunionen, Estland, Lettland och Litauens självständighet. Den sovjetiska säkerhetspolisen flydde landet och demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet infördes. Pāvuliņas delaktighet i skogsbrödernas frihetskampen mot sovjeterna uppmärksammades. I början av 2000-talet medaljerades hon av den dåvarande presidenten Vaira Vike-Freiberga för sitt mod och sina insatser i kampen mot de sovjetiska ockupanterna under slutet av 1940-talet.


Läkaren Inez och Pāvuliņa. I bakgrunden syns en oljemålning som föreställer Rigas Lutherska kyrka.

Pāvuliņa som var kristen gick gärna till Rigas Lutherska kyrka som låg nära henne hem i Riga. När kraften i hennes ben tröt kunde hon inte längre ta sig dit. Men kyrkan fanns alltid i hennes hjärta, på väggen i sovrummet hade hon en stor oljemålning av den. Församlingsmedlemmar såsom läkaren Inez som syns på bilden här ovan besökte henne regelbundet för att titta till och be med henne, och på så vis kunde hon vara en del av gemenskapen.



När jag återkom till Lettland ett par år senare levde inte Pāvuliņa längre. Det är möjligt att hennes historia finns nedtecknad i ett lettiskt arkiv. Ibland är världen mindre än vad man tror och om någon som läser den här artikeln vet mer om Pāvuliņas liv och gärning så får du gärna höra av dig till mig.



Text och foto: Mikael Good

Har jag tagit mina bästa bilder?

När jag går igenom mitt material från Lettland för en kommande bok och utställning känns det som att jag redan har tagit mina bästa bilder och att jag inte kommer att nå upp till samma klass igen.



Men även om jag inte skulle komma upp i samma klass finns det fortfarande mycket att berätta om. Att få vara med och göra skillnad för människor är drivkraften i mitt skrivande och fotograferande. Därför kommer jag att fortsätta att berätta tills jag drar mitt sista andetag även om bilderna inte blir lika bra som förr.






Text och foto: Mikael Good

Miljöbilder från Lettland

Ett land som jag rest på många reportageresor till genom åren är Lettland. Under mina resor har jag dokumenterat flitigt och jag har mängder av bilder på letter i olika åldrar och deras närmiljö.

Men det finns en typ av bilder som jag tyvärr har missat att ta och det är allmänna miljöbilder. Den typen av bilder är viktiga för berättandet när man bygger bildreportage, och det är inte alltid som man kan göra om dem ifall det skulle behövas. Några av miljöerna på bilderna finns inte längre kvar eller har förändrats kraftigt genom åren. En del har rivits och ersatts av nybyggnationer.




Text och foto; Mikael Good