TTArtisan 35mm f/1.4 ASPH bjöd på en positiv överraskning

Någon sa att det bästa sättet att motstå en frestelse på är att falla för den. Egentligen hade jag redan för många 35mm objektiv till min Leica, så vad gör det egentligen att ha ett till? Tänkte jag och föll för frestelsen att köpa ett 35mm till! 



I veckan köpte jag ett TTArtisan 35/1.4 ASPH. Jag har hört både ris och ros om objektivet, men jag fick det såpass billigt att jag bestämde mig för att köpa och testa det. Om det inte skulle passa mig, skulle jag lätt kunna sälja det för samma peng som jag gav. Idag tog jag med det på lördagspromenaden i Huskvarna, och passade på att dokumentera staden, och de få invånarna som var ute.



När jag testar ett objektiv, skruvar jag inte fast det i en testbänk, utan monterar det på kameran och använder det som jag har tänkt använda det. Utifrån bildresultatet ser jag ganska snabbt om det är värt att behålla det eller inte. I och med att 35mm är min favoritbrännvidd har jag gått igenom en hel del olika objektiv genom åren, och jag har bara blivit positivt överraskad en gång tidigare.



Förra gången jag blev positivt överraskad var den första gången som jag fotograferad med mitt Summicron M 35/2 ASPH, det objektivet är fortfarande ohotat som det bästa 35mm objektivet i min samling. Men även TTArtisan 35/1.4 ASPH har gett mig en positiv överraskning. Det är nästan löjligt bra och står sig väl i konkurrensen mot betydligt dyrare objektiv från Japan.



Sedan tidigare har jag ett Voigtländer Ultron 35/1.7 som av många inklusive mig själv ses som ett riktigt bra 35mm väl i klass med Zeiss ZM 35/2. Men trots det står det sig slätt mot TTArtisan 35mm. Motljusegenskaperna och mittskärpan är bättre på Voigtländerobjektivet, och det är något skarpare på 1.7, men vad gäller färgteckning, kontrast och byggkvalitet är det betydligt jämnare. Kantskärpan är dock bättre på TTArtisan-objektivet Ett stort plus för TTArtisan-objektivet är att det är relativt lätt att kalibrera. Om du har en Leica med Live-view eller elektronisk sökare går det ganska smidigt att kalibrera objektivet så att det stämmer med mätsökaren.



Jag är imponerad av bildresultatet med TTArtisan 35/1.4 ASPH. Men även byggkvaliteten är i paritet med Zeiss och Voigtländer men når inte riktigt upp till Leicanivå. Det är väldigt likt Leica 35/1.4, och ser inte överdimensionerat ut på kameran. Min tanke var främst att ha det till reportage och konserter då jag behöver kunna blända ned ett snäpp till. Men trots att det är ett 1.4 objektiv fungerar det bra som ett allroundobjektiv.



Jag har även testat objektivet på en Sony A9 med adapter, och det fungerar faktiskt rätt så bra. Kantskärpan är inte riktigt lika bra som när jag använder objektivet på en Leica, men det är fullt användbart även på Sony. Med Techart PRO-adaptern får jag full autofokus. I och med att objektivet har bländare 1.4 ställs skärpan snabbt och exakt.



Såvitt jag förstått kan objektiven från TTArtisan variera en del i kvalitet. Mitt exemplar gjordes en riktigt bra dag på fabriken, och kvaliteten är superb. Bara att nämna Zeiss och Voigtländer i samma andetag visar på den höga kvalitet gällande skärpa, kontrast och byggkvalitet som objektivet har.



Jag kommer att använda TTArtisan 35:an med samma självklarhet som mitt Summicron M 35mm, med vetskap om att det inte kommer att göra bort sig i jämförelse. Men jag har några 35mm för mycket och kommer säkerligen att sälja två, eller tre av dem inom en snar framtid, för att få plats med de nya prylarna.



Alla bilderna är tagna med Leica M240 och TTArtisan 35/1.4 ASPH. Jag har framkallat dem i ACR och använt objektivprofilen för Leica M 35/1.4 ASPH, som funkar bäst till objektivet. Bilderna är minimalt redigerade och de flesta av dem följer Dogma-07 pricipen.





Text och foto: Mikael Good

"Kodachrome Leican" ökar i popularitet

På filmtiden fotograferade jag gärna med Kodak Kodachrome 25 och 64. Jag gillade framförallt filmen för dess kraftiga färger och kraftiga kontrast. Sedan jag började fota digitalt har jag saknat Kodachrome. Det går förvisso att göra filter som fungerar som filmen i bildbearbetninsprogram, men det blir aldrig riktigt samma sak.



På en sida för Leica M-användare var det en skribent som skrev sig varm om Leica M9. Anledningen var att Kodaksensorn i kameran påminner en hel del om Kodachrome. I början av året fick jag möjlighet att köpa en Leica M9 till ett mycket fördelaktigt pris. Nu har jag använt den av och till under några månaders tid. Kameran är hopplöst föråldrad men har en charm och en känsla över sig som ytterst få andra kameror har. Den har en riktigt bra mästökare och bilderna blir nästa magiska. I en tid där det nästan krävs en elktroingenjörs-examen för att hitta i menysystemet och utnyttja kamerors alla funktioner, är Leica M9 helt befriat från allsköns elektroniskt lullull. Menyerna är lätta att sätta sig in i och antalet funktioner är få.



Leica M9 var behäftad med ett allvarligt sensorproblem som gjorde att sensorn korriderade. Fram till för ett par år sedan erbjöd Leica en kostnadsfri sensorersättning eller ordentlig rabatt på ersättaren Leica M 240. Sensorproblemet gjorde att kameran störtdök i pris. Företrädaren Leica M8 som har en sensor i APS-H format såldes ibland för mer pengar än M9:an dom har småbildssensor. Många Leicafotografer nappade även på erbjudandet om att byta till M 240. Det gjorde att Leica fick in många M9:or med felaktiga sensorer. Men istället för att destruera kamerorna, valde Leica att i bästa återvinningsanda serva dem, byta sensor och klädsel på dem, och sälja dem som Leica M9 a la carte för drygt 30 000 kronor.



Trots prislappen sålde de uppfräschade kamerorna som smör i solsken. I och med den ökade efterfrågan steg begagnatpriserna på sensorbytta Leica M9, MP och ME ordentligt. De senaste månaderna har priserna gått upp en hel del för en fin M9:a med nybytt sensor, och jag skulle kunna få nästan dubbelt så mycket pengar för min M9:a mot vad jag gav för den. Det är inte illa för en kameramodell som har drygt tio år på nacken!

Text och foto: Mikael Good

Släpp in lite oskärpa i bilderna

I ett samtal mellan de legendariska fotograferna Helmut Newton och Cartier Bresson, lär Cartier lite med glimten i ögat ha sagt att ”Sharpness is a bourgeois concept” när Helmut påpekade att han inte var lika stadig på handen som tidigare.

När jag går på utställningar eller ser bilder från några fotografins stora mästare, slås jag allt som oftast över att många av bilderna inte är riktigt skarpa. I mitt tycke är det inget som drar ned intrycket, då det adderar närvaro till bilderna. Men om de tagits idag skulle de säkert bemötas med en del höjda ögonbryn och syrliga kommentarer såsom ”bilden är oskarp och höjer sig ej över mängden” .

Idag ser jag allt färre nytagna bilder som är oskarpa. I jobbet har jag tillgång till TT:s stora arkiv, där kan man tydligt se hur bilderna blir allt skarpare och perfekta för varje år som går. Digitalkameror med stabilisering som går att använda på allt högre ASA-tal, objektiv med MTF-värden som man knappt kunde drömma om för 30 år sedan har i mångt och mycket utrotat oskärpan ur bilderna.

Jag tror att många fotografer har fastnat i ett tekniskt tänkande, där strävan efter perfektion överskuggar målet. Fotografering handlar egentligen om att se och förmedla, med det i åtanke kanske  det är dags att bryta mot normerna och släppa in lite oskärpa i bilderna!

Bilden på kajflocken tog jag med en digital Leica och ett superskarpt 35mm.

Text och foto: Mikael Good

Fota i svartvitt om du vill undvika bildtjuvar

Jag är faktiskt glad att inte någon av mina bilder är med i det omtalade bildspelet om Jönköping som sprids som en löpeld i Södra Vätterbygden. Personen som ligger bakom bildspelet har inte upphovsrätt till vare sig bilder, film eller musik. Enligt honom är bilderna i bildspelet plockade från Google!

Jag brukar låta privatpersoner eller hjälp- och biståndsorganisationer använda mina bilder fritt om de frågar först och syftet är gott. Men om det är ett företag som vill nyttja mina bilder får de givetvis betala. Med tanke på att personen bakom bildspelet profiterar på det genom att tillåta reklam kan han säkert räkna med att det framgent dyker upp en och annan saltad faktura i brevlådan.

Att inte någon av mina Jönköpingsbilder är med i bildspelet beror säkerligen på att jag främst valt att skildra staden och dess invånare i svartvitt. Den typen av bilder passar oftast inte bildtjuvarna som vill ha glättiga bilder i fyrfärg. Det verkar som att det bästa sättet att undvika bildtjuvar är att fota i svartvitt!

Missförstå mig nu rätt! Jag är inte missunnsam mot personen med pseudonymen John Lord som gjort bildspelet. Det är faktiskt lite kul att han har lyckats få 18.000 inklick på sitt bildspel om Jönköping och marknadsvärdet för kommunen är högt. Men det hade varit trevligt om han antingen hade haft de berörda fotografernas tillstånd eller använt sig av sina egna bilder och filmer till bildspelet.

Klicka på länken om du vill se det omtalade bildspelet: http://www.youtube.com/watch?v=CpKnkRsfGas&desktop_uri=%2Fwatch%3Fv%3DCpKnkRsfGas&app=desktop

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved