"Måla med ljus"
Magnum firar 50 år som band men är inte redo för gungstolen
I år firar de brittiska rockarna Magnum från Birmingham 50 år. För att fira jubileet gav de sig ut på en turné. I torsdags nådde turnén Huskvarna och där fanns jag på plats i teaterladan i Folkets Park som var fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla fans.
För ovanlighetens skull var jag inte på konserten för att jobba, men jag hade med mig en liten Ricoh GR III i fickan för att stilla den värsta abstinensen, och jag skrev ned några notiser på telefonen av ren vana. Efter att förbandet Million gjort sitt var det dags för Magnum, som har en trogen publik i Skandinavien att äntra scenen. Av dialekterna att döma förstod jag att en del av mina "grannar" på första raden rest långväga för att se bandet.
Även om de sålt ett par miljoner skivor totalt och har en stor låtskatt har Magnum aldrig riktigt slog igenom i de breda folkmassorna. Det är lite märkligt för bandet är riktigt bra live och den karismatiska sångaren Bob Catley fick snabbt publiken på fötter, publiken var med på noterna och sjöng allsång i bandets klassiska låtar från 1980-talet. Men trots att Bob och gitarristen Tony Clarkin passerat 70 med några år är det inte något mossigt band. De har fortfarande mycket kvar att ge, bland annat håller de två senaste plattorna som kom 2020 och 2022 mycket hög kvalitet och låtarna från dem gör inte bort sig i helheten.
Med ålderns rätt kan inte Bob Catley ta lika höga toner som tidigare (han fyller 75 år i september) och får hjälp av basisten tillika backupsångaren Dennis Ward när det behövs. Men på det hela taget håller Bobs röst, och även om han inte är riktigt lika rörlig som förr så ränner han runt på scenen, hoppar, dansar och drar igång publiken när den börjar bli för stel. "Rockin' Chair" är en av låtarna som bandet spelar under konserten, den innehåller textraden "I ain't ready for no rocking chair" och Magnum visar med eftertyck att de inte är redo för gungstolen ännu. Det är mycket möjligt att det blir en ny skiva (det 23:e i ordningen) och en ny Sverigeturné redan nästa år!
De flesta gitarristerna brukar tappa farten när de blir äldre men Tony Clarkin spelar flinkare och tyngre än tidigare. Borta är det svulstiga 80-tals soundet och det har istället ersatts med tyngd och kraft vilket jag uppskattar. Rytmsektionen bestående av Dennis Ward och Lee Morris (trummor) ger bra stabilitet åt låtarna medan Rick Benton (keyboard) väver sparsmakade syntmattor fria från 80-tals svulst och pomp.
Personligen uppskattar jag att bandet spelar många nya låtar, men en del i publiken är missnöjda. De vill sjunga eller rättare sagt skråla med i låtarna. Men det är inte någon nostalgiafton med allsång som bandet bjuder på, det är en konsert, och de vill visa att de fortfarande kan ställa skåp. I mitt tycke visar de med bravur att de fortfarande är att räkna med. Att de spelar min favoritlåt Kingdom of Madness som extranummer gör min dag. Även om jag var mer än nöjd med konserter skulle jag gärna hört fler låtar från min favoritplatta med Magnum; Chase the Dragon. Soldier of The Line och The Spirit hade varit intressanta att höra i en ny ljudkostym.
En Leica är ett verktyg och ingenting annat
Det är mycket tjôt om Leica i bloggarna just nu. Den ene säger att det är en överklasskamera som ska bäras som ett smycke runt halsen, den andra säger att analoga Leica M är de enda sanna Leicorna och att de digitala förlorat sin själ, och så går snacket runt, runt och runt.
För mig är en Leica ett verktyg, ett redskap för bildskapande och ingenting annat. Jag använder ofta en digital Leica M i jobbet. Mest för att jag älskar att fotografera med en mätsökarkamera, och för att Leicas kameror har få knappar, stor ljusstark sökare utan en massa extrainformation samt lättnavigerade menyer vilket jag föredrar. Behöver jag göra exakta kompositioner har jag en EVF att ta till som tillåter mig att se motivet genom objektivet.
Analoga Leicor har helt klart sin charm, trots att de är svårladdade (vilket är en orsak till att M-fotografer ofta hushåller med bilderna) men det finns analoga M-kameror från Zeiss, Voigtländer och Konica som är lättladdade. Personligen tycker jag att det är dyrt och omständigt att framkalla film som jag ändå ska scanna in. Väljer man att plocka fram bilderna i mörkrum är det en annan femma. Personligen föredrar jag att ha scannern inbyggd i kameran och att spara bilderna på ett minneskort.
Bilderna som illustrerar inlägget tog jag på Teaterstickornas uppsättning av Alice i Underlandet på kulturhuset Spira i Jönköping. Jag använde en Leica M10 med ett 35mm samt ett 90mm objektiv. Genom att fotografera teater har många spirande dokumentärfotografer lärt sig att hantera ljus och fånga ögonblicken i precis rätt tid. En av dem var Josef Koudelka. Nu är det länge sedan jag var en spirande dokumentärfotograf, men det är ändå kul att fota teater lite då och då.
Om du har vägarna förbi Jönköping får du gärna följa med på Alice spännande och smått galna resa tillsammans med Teaterstickornas Musikteatergrupp. Biljetter till de tre kvarvarande föreställningarna köper du här.
Text och foto: Mikael Good
Leica är inte någon gubbkamera
Det finns en del som anser att Leica är en gubbakamera för medelålders män med allt för stor plånbok. Jag bryr mig inte om vad tyckarna tänker utan fortsätter att använda min digitala Leica som yrkes- och som walkaround-kamera.
Jag började att fota med en enkel mätsökarkamera för 40 år sedan, och har haft en hel del olika modeller sedan dess. Men det var inte förrän på 2000-talet som jag hade råd att köpa min första mätsökarkamera med utbytbara objektiv en Voigtländer Bessa-R. Ytterligare några år senare köpte jag en M3:a. Och för elva år sedan kunde jag köpa min första digitala Leica M8:a. Sedan dess har jag haft ett antal olika digitala M-kameror.
För mig är det befriande med en kamera som inte kräver en ingenjörsexamen för att kunna ställa in den rätt. Menyerna är lättöverskådliga, man gör en grundinställning och sedan är det bara att tuta och köra. Den stora ljusstarka sökaren ger mig kontroll över bilden och jag ser även det som sker utanför bildfältet och kan sätta exponeringen i precis rätt ögonblick. Nackdelen är priset, men köper man begagnat går det att hitta Leicor för riktigt rimliga pengar. En fördel är att andra handsvärdet är högt, när jag bytt modell har jag alltid fått tillbaka pengarna!
För min del är inte märket viktigt, om det hade funnits vettiga alternativ till Leica med sensor i småbildsformat hade jag övervägt dem. Men för dem som nöjer sig med en sensor i APS-C format finns det faktiskt ett vettigt alternativ till Leica M redan idag. Den franska mätsökarkameran Pixii är enligt en del tester ett riktigt bra alternativ till en digital Leica. Kommer den med en större sensor kan den helt klart bli högintressant för mig!
Bilderna i inlägget kommer från ett reportage som jag gjorde i Sinai, Egypten för tio år sedan.
Text och foto: Mikael Good
Sökaren på Leica M10 är helt fantastisk
När man har foto som en inkomstkälla är det viktigt att verktygen fungerar som de ska för att man inte ska missa några bilder. Det gör att det ställs lite högre krav på utrustningen, vilket gör att kamerorna ofta kostar lite mer. Men genom att köpa begagnat kan man komma ned till rimliga nivåer.
När jag jobbar använder jag oftast två kameror, en med fast vidvinkel och en med telezoom för att slippa byta objektiv. Andrakameran som jag primärt använt med vidvinkel har varit en enklare kamera. Nyligen bestämde jag mig för att skaffa mig en bättre andrakamera, för att slippa kompromissa. Kamerorna i Sonys A7-serie lider av rolling shutter och bandning, de fenomenen har tyvärr förstört allt för många bilder för mig genom åren. A1 och A9 kamerorna lider inte av rolling shutter. I och med att jag redan har en Sony A9 bestämde jag mig för att försöka få tag på en bättre begagnad A9 II som komplement.
Jag satte ett pris som jag var beredd att betala för en begagnad A9 II och satte bevakning på några olika annonssajter, utan att få napp. Men efter ett par månader dök det istället upp ett erbjudande på en bättre begagnad Leica M10 med extra batteri och handgrepp till samma pris som jag kunde tänka mig att betala för en A9 II, jag funderade en halv sekund innan jag slog till. Nu har jag jobbat parallellt med min A9:a och M10:a i ett par månader och kamerorna kompletterar varandra väl. Det är lite klassisk reportagekänsla över att köra med mätsökare och "spegelreflex"!
På 1960-, 1970- och 1980-talen var det inte ovanligt att fotografer använde en spegelreflexkamera för telebilder och en Leica M för reportagebilder med vidvinkel. Den stora ljusa mätsökaren och pressad Tri-X gjorde kameran lämplig för fotografering utan blixt i lite skummare miljöer. De digitala Leicorna fram till M10 har tyvärr inte kunnat förvalta det arvet och har varit dåliga på höga ASA och har behövt mycket ljus för att kunna leverera bra bilder. Men sedan M10:an introducerades har Leica åter en mätsökarkamera som är som klippt och skuren för reportagefoto!
Bldkvaliteten mellan kamerorna är snarlik, precis som Sony A9 är M10:an användbar upp till 12600 ASA och lite till med lite extra handpåläggning i Topaz DeNoise. Men framförallt lider ingen av kamerorna av rolling slutter eller bandning. Även om Sonyn på pappret är en mycket bättre kamera, är det M10:an som är mitt förstaval, den är välbyggd, mer lättjobbad, och inställningsmöjligheterna är få och lättöverskådliga vilket jag föredrar. Sökaren på M10 helt fantastisk, det är nog den bästa sökaren i någon kamera som jag har jobbat med! M10:an gör inte bort sig som arbetsredskap, och borde få hamna i fler yrkesmäns och kvinnors kameraväskor, särskilt som begagnatpriset har gått ned till rimliga nivåer.
Text och foto: Mikael Good
Reflektionen av Jungfru Maria och Jesusbarnet i Alvastra kloster
Ibland händer det att jag upptäcker saker i en bild som jag inte såg vid fotograferingsögonblicket. Bilden ovan tog jag vid Alvastra klosterruin sommaren 2010. Jag framkallade den och några andra bilder från platsen och placerade dem i mappen "Ruiner & fornminnen" i bildarkivet.
För ett par dagar sedan var jag på jakt efter en bild som skulle illustrera en artikel som handlade om att många litterära skatter gick förlorade när reformationen gjorde rent hus med konvent och kloster i landet. Till artikeln behövdes en bild från en klosterruin. Jag tyckte att en bild från Alvastra skulle passa, och lade in ett par passande bilder i redigeringsprogrammet.
När jag hade lagt in bilden på sidan såg jag något som jag inte observerat tidigare, solens strålar hade målat något som såg ut som en kvinna som höll ett litet barn på en av pelarna i klosterkyrkan. Alvastra kloster var ett Cistercienserkloster som grundades är 1143 av munkar från det franska klostret Clairvaux. I Cistercienserklostren hade jungfru Maria en viktig plats, och de flesta av deras kloster var uppkallade efter henne.
Var solkatten som såg ut som en kvinna med ett litet barn en slump, eller var det kanske en uppenbarelse av Jungfru Maria och Jesusbarnet?
Text och foto: Mikael Good