Hur kan en föråldrad Leica fortfarande vara så bra?

Nu har jag  kört med min fattigmansleica i över ett år. Och jag blir mer och mer förtjust i hanteringen. Visst kameran har sina begränsningar men å andra sidan brukar ofta begränsningar vara av godo när det har en förmåga att skärpa till min kreativitet.

Jag tycker om M8:an för att den är enkel, direkt och inte har en massa störande funktioner. Trots att det är en digitalkamera känns den analog. Jag får ställa tid, bländare och skärpa själv. Ljuset syftar jag allt som oftast, trots att det finns en inbyggd centrumvägd ljusmätare som är hyfsat korrekt i bra ljus. Kameran har en snygg tidlös design som inte väcker onödig uppmärksamhet förutom hos en del gamla Leicagubbar och ungdomar som tycker att det är coolt att jag fortfarande fotar med film :)

Jag tycker om kamerans design, för mig är det viktigt att jag trivs med en kamera för att den riktiga fotoglädjen ska infinna sig. Det är helt enkelt kul att fota med en M-Leica och det smittar definitivt av sig i mina bilder. Oavsett vad folk tycker om M-Leicor brukar de flesta tycka om den tidlösa designen. I mina kameraväskor har jag två kameror som är bättre både på pappret och i praktiken än min M8:a men det är oftast Leican som jag plockar med på grund av fotoglädjen.

Leica M8 är ett riktigt lågbudgetfynd för dem som vill fota med en digital mätsökarkamera. Min M8:a är uppdaterad till M8.2 standard. Om du känner för att slå till på en M8:a se då till att det är en uppdaterad M8:a eller en M8.2. Den första M8:an kan ha en del lustigheter för sig som kan uppfattas som störande. Batteriet kan bland annat ta slut om du tar allt för många bilder i följd och även om jag inte har erfarenhet av det har jag hört att mystiska spökljus kan dyka upp på en del bilder. Men å andra sidan ska en kamera inte vara för bra! Det måste alltid finnas utrymme för kreativitet och uppfinningsförmåga inom konsten. :)

Förutom handhavandet är jag riktigt förtjust i sensorn, bilderna blir riktigt krispiga och fina. Färgerna blir lite Scooby Doo ibland, men oftast stämmer de bra med verkligheten, färgerna påminner faktiskt en hel del om diafilm, vilket jag föredrar. Men det är när man slår om bilderna till svartvitt som den riktiga magin uppstår, M8:an är helt klart min favorit för svartvitfoto.

Så länge som man inte går över 640 ASA är bruset relativt lågt. 640 ASA är i ärlighetens namn inte så mycket att hänga i julgranen men med rätt andning och 1/15 del sekund har jag ändå kunnat använda kameran i rätt så dunkla miljöer och ändå fått med mig bra bilder. Även om det säkert går att använda M8:an som sportkamera är det inget som jag rekommenderar. Då är det bättre att exempelvis använda en analog M2:a med Tmax 3200 ASA film.

Här finns några bilder som jag har tagit med kameran, för ovanlighetens skull är de i färg: Leica Oskar Barnack Award 2013

Text och Foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Transportarbetarstrejken är avblåst

I samband med att Transportarbetarförbundet utlyste sin strejk cyklade jag förbi DHL i Jönköping. En bil från SVT lämnade platsen i samband med att jag kom (det berodde inte på mig) och ett team med reporter och fotograf från Aftonbladet var på plats och intervjuade strejkvakterna i snålblåsten. Reportern ställde frågor och fotografen försökte vara en fluga på väggen, vilket lyckades mindre bra med tanke på den gigantiska kameran och objektivet som han hade.



Jag hade givetvis med mig min digitala fattigmansleica och ett Summicron som jag halade fram ur väskan och använde till att ta några bilder på en av strejkvakterna med. Jag passade även på att byta några ord om strejken med honom och önska lycka till med förhandlingarna. För min del fungerar det bäst att umgås fram mina bilder. Försöker jag vara en fluga på väggen så blir det oftast bara Scooby Doo av alltihopa. Men det som fungerar bra för mig behöver nödvändigtvis inte fungera bra för alla. Det viktigaste är att man hittar sin egen stil som man trivs med.



Strejken blev dock kort till många näringsidkares stora glädje och redan 13.05 efter en dryg timmas strejk var parterna överens och strejken kunde avblåsas. Om jag haft wifi i Leican hade jag kunnat mailat över bilderna direkt. Men å andra sidan tycker jag inte att man alltid ska ha så bråttom. Det är rätt så skönt att inte stressa fram sitt material. Å andra sidan är bild- och textleverans efter 4 timmar helt ok för oss som har varit med på den gamla goda filmtiden och är vana vid längre leveranstid.

Text och foto: © Mikael Good. All Rigths Reserved.

Alla våra tidsbesparande prylar förslavar oss

Ibland skulle det vara skönt att bara stänga av alla små apparater som styr våra liv genom sina i många fall ganska så onödiga skan och måsten. Hur gjorde vi egentligen innan twitter, facebook och instagram fanns? Det kanske är dags för oss att ta ett par steg tillbaka från alla tidsslukande och stressframkallande apparater som vi har fyllt våra liv med och istället ta ett par steg framåt som människor.

Att kommunicera är viktigt för oss. Vi människor är sociala varelser som i grund och botten tycker om att synas och uppmärksammas. Vi fylls med välbefinnande när någon gillar våra inlägg eller på annat sätt visar sin uppskattning över det som vi gör. Men behöver vi egentligen vara ständigt uppkopplade och leverera läsvärda blogginlägg, oneliners på twitter, skojiga eller välkammade uppdateringar på facebook och ögontjusande bilder på instagram bara för att tillgodose våra behov av att synas och uppmärksammas. Skulle det egentligen inte bara vara rätt så skönt att bara sätta sig ned och stänga av allt och bara koppla av.

Jag har valt att låta min mobil vara just en mobil telefon och inte ett bärbart litet mediacenter som jag ständigt kan koppla upp mig med. Egentligen skulle det vara enklare för mig att kapitulera inför nuets tyranni och släppa in hela världen i min mobil. Om jag hade allt i mobilen skulle jag kunna uppdaterade mitt twitterflöde en gång i timman. Då skulle säkerligen fler följa mig på twitter. Om jag kunde skriva någon välkammad vardagstrivialitet eller någon genomtänkt lustifikation på mitt facebook-konto när jag ändå bara satt på bussen skulle jag säkerligen få fler glada tummar. Om jag hade instagram skulle jag ögonblickligen kunna ladda upp mina mobilbilder. Jag kanske skulle kunna ta den bilden som blev dagens snackis?

Det är lätt att bli stressad över alla statusuppdateringar som behöver göras för att vi ska synas i flödet. Vi lever i ett samhälle som är väldigt fokuserat på nuet och det är lätt att bli stressad när vi ska försöka synas i den störtflod av information som präglar vårt samhälle. Jag kanske raljerar lite. Givetvis är vi fria att göra som vi vill med vår tid.  Men trots att jag försöker att sätta ned foten lite då och då så erkänner jag utan omsvep att jag är en slav under interaktionssamhället och det gick väldigt fort att hamna där. För sex år sedan bloggade jag inte, jag hade varken facebook eller twitter och jag använde knappt min mobiltelefon. Via min bärbara dator har jag effektivt sugits in i interaktionssamhället och det har skapat behov för mig som jag inte tidigare vare sig hade eller behövde.

Jag är medveten om mitt problem och jag försöker göra något åt det innan alla tidsbesparande prylar har ätit upp de sista små resterna av min lediga tid. Vad gjorde vi egentligen med all den överskottstiden som vi hade för bara 5-10 år sedan innan de tidsbesparande prylarna förslavade oss? Många av de nya prylarna som vi köper säljs med argumentet att de sparar tid åt oss. Men vad gör vi egentligen med all den sparade tid som vi köper på oss? Är det egentligen inte så att prylarna äter vår fritid? Och när fritiden inte längre räcker till använder många istället sin arbetstid för att kunna umgås och synas i sociala medier.

När jag tog bilden som illustrerar inlägget  i mitten av 80-talet gick det att skicka meddelanden mellan alla datorerna på skolan och det gick att via modem koppla upp sig mot en dator på två andra skolor i samma stad och skicka textmeddelanden. Jag tror inte att någon av personerna på bilden ens kunde drömma om att de skulle kunna hålla kontakt med människor runt om i hela världen och kunna skicka bilder och filmer till dem via en portabel apparat som är ungefär lika stor som en miniräknare. Men å andra sidan hade vi tid till att umgås med varandra på 80-talet.

Dela gärna det här inlägget på twitter och facebook så att så många som möjligt kan få ta del av det. Tack på förhand!

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Sådan far, sådan son

Igår var jag bjuden på vernissage på Matheos dagis. Matheo och hans dagiskompisar hade arrangerat en fotoutställning för föräldrar och syskon. Förutom bilderna bjöds det även på hemlagade muffins och jordgubbssaft. Även om jag inte kan visa Matheos egna bilder i bloggen så måste jag ändå säga att han har blick för fotografering och då speciellt för dokumentärfoto. Men det kanske inte är så konstigt med tanke på att han började foto med en Leica och har en pappa som är dokumentärfotograf :)



Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved. 

JAYER är en skoningslös plats

Jayer är en byggnad i St. Petersburg där alla moraliska regler och lagar har satts ur spel och i princip allt kan hända. Här säljer unga kvinnor sex till inresta byggnadsarbetare och här flödar droger såsom GHB och heroin. På våren, sommaren och hösten håller ravepartyna på långt in på småtimmarna och ett par rum i byggnaden dränks i ljus och musik.

Trots att det är en mycket farlig plats att vistas på kommer många ungdomar från St. Petersburg till Jayer för att festa och söka spänning. För en del av dem kommer besöket på Jayer att förändra deras liv. Några kommer att introduceras för droger och bli missbrukare, några kommer att bli HIV-infekterade på grund av smutsiga sprutor och oskyddat sex. Några ungdomars liv kommer att ta slut på grund av en överdos. Jayer är en skoningslös plats som redan har en hel del liv på sitt samvete. Jayer är gatuslang för en kvinna som är beredd att ställa upp på alla slags tänkbara och otänkbara sexuella tjänster, de moraliska reglerna och lagarna är helt satta ur spel.

Snart är mitt nästa reportage om de glömda barnen i Ryssland färdigt och Jayer kommer att spela en ledande roll i det reportaget. Jag kommer även att lägga upp ett bildreportage från Jayer på mitt Flickr-konto som du hittar här: www.flickr.com/photos/chasid68/

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.