Prisvärda Carl Zeiss T* objektiv för Sony α7

För det första vill jag varna känsligare läsare för att det här inlägget lutar åt det lite mer objektivnördiga hållet. Ni som följt min blogg över tid vet att jag vurmar för objektiv som är gjorda med glas från Schott AG i Mainz. En tillverkare som använder sådant glas är Zeiss och jag vågar påstå att det är just det glaset som ger den speciella Zeisskarraktären. Zeiss och dyrt brukar vara synonymt men om du fortsätter att läsa kommer du att upptäcka att så inte alltid är fallet.

Jag har inte en Sony α7. Men jag har kört med Zeissoptik för Contax med kvalitetsadaptrar på fullformatskameror såsom Canon 1Ds MK II, Canon 5D och 5D MK II i många år.  Med den erfarenheten i bagaget kan jag varmt rekommendera Carl Zeiss T* 28/2,8, 35/2,8, 45/2,8, 50/1,4, 50/1,7, 85/2,8 och 135/2,8 till Sony α7. Dessa objektiv går att hitta på begagnatbörserna för runt 1500 kronor styck och ser man till bildresultatet som är i absoluta toppklass är det småpotatis i sammanhanget. 

Carl Zeiss T* 21/2,8, 28/2,0, 35/1,4 och 85/1,4 är också fantastiska objektiv som jag har ägt eller testat och jag är övertygad om att även de objektiven kommer att göra ett gott jobb på Sony α7. Men de är inte riktigt lika prisvärda då de kostar från 5000 kronor och uppåt. 

Även om jag inte är så förtjust i det uppskruvade konsumtionssamhället och personligen har valt att skruva ned på takten vad gäller mitt eget konsumerade, vill jag ändå passa på att ge en eloge till Sony som har släppt en kamera som riktigt uppmanar till återanvändning av gammal fin optik.

Bilderna i inlägget är tagna med ett Carl Zeiss T* Distagon 28/2,8 som monterats med adapter på en Leica M8. Kombinationen funkar finfint och objektivets speciella karaktär gifter sig perfekt med kamerans smått egensinniga sensor. Givetvis har jag inte använt mig av stativ. För mig är ett stativ en pryl som effektivt tar död på min kreativitet och spontanitet.

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

En riktig proffskamera

Det finns en del tyckare och tänkare som anser att en riktig proffskamera är en motor- och fokussnabb best som levererar bilder i hög hastighet. Har inte kameran de egenskaperna är det i bästa fall en kamera för hobbybruk.



I deras ögon är en kamera som har något så ålderdomligt som manuell fokus och en serietagningshastighet på knappa 1 bild i sekunden ingenting att ha och något som passar bäst att lägga i en låda djupt inne i garderoben. Det är tur att vi inte lever i ett land där endast en åsikt är tillåten annars skulle jag få problem. Särskilt som jag gärna använder mig av en smått antik digital mätsökarkamera med manuella gluggar när jag jobbar. Bilderna i det här inlägget är förövrigt tagna med en smått antik mätsökarkamera.



Genom åren har jag ägt och använt en del så kallade proffskameror. Trots att de har levererat bra bilder har jag aldrig känt mig riktigt bekväm med dem. Framförallt har de varit omotiverat stora. När jag har använt den typen av kameror har det faktiskt känts som om kameran har kommit mellan mig och motivet. Kameravalet har inte spelat någon större roll när jag fotat landskap eller natur men när jag fotat människor har den typen av kameror på grund av sin storlek fungerat som en kontaktbrytare och stämningssänkare.



Märk väl att jag inte vill skriva någon på näsan. Även om jag väljer att jobba med "antikviteter" har jag full förståelse för att andra fotografer som fotar snabba förlopp såsom barn, djur, konserter, press eller sport har behov av snabba kameror som leverera i alla väder. Men för min del går det lika bra eller rättare sagt bättre med en smått antik kamera som är bestyckad med antingen ett 20mm eller ett 50mm objektiv. Trivs man med sin kamera blir bilderna oftast bättre per automatik oavsett om kameran är ett teknikmonster eller en antikvitet.



På tal om något helt annat är det någon mer än jag som också tycker att The Smiths musik är ett perfekt soundtrack för tågpendlare?

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved 

Leroy Emmanuel - The Original Funk Brother

Listen to the words of the legendary guitarist Leroy Emmanuel in this Fireside Chat interview that I link to in the end of this article. Leroy was once a steady member in Motowns legendary studio band The Funk Brothers who was the rhythm sector behind countless Motown hits.

I took the images that illustrate this article at Newworldsons concert at Gullbranna Festival. At the concert at Gullbranna the original members in Newworldson Joel Parisien and Mark Rogers was backed up by the Chops Horns (Darryl Dixon and Dave Watson), the bassist "Big Bad" John Irvine and the original Funk Brother Leroy Emmanuel. If you are given the opportunity to see this funky constellation live do it!

Listen to Leroy Emmanuels interesting story here: http://www.rbmaradio.com/shows/leroy-emmanuel-fireside-chat 

Here´s a direct link to the Flickr set The Original Funk Brother: http://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157634666413068/



Text and Photo: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Gullbrannafestivalen - Den vänliga musikfestivalen

Du har säker sett de svarta rubrikerna på tidningarnas löpsedlar om att den ena musikfestivalen efter den andra har lagts ned på grund av svikande publikintresse. Men det finns ett par undantag och ett av de undantagen är Gullbrannafestivalen som återigen kunde ståta med ett nytt rekordår.

Den 15:e upplagan av Gullbrannafestivalen kan ståta med nytt besöksrekord, nytt campingrekord och ett nytt försäljningsrekord. Under fyra dagar spelade nästa 60 band från många olika länder på fyra olika scener. Även om de flesta besökarna var mellan 15 och 25 år så är Gullbrannafestivalen en festival för alla åldrar och smaker. Ett par hundra personer arbetade frivilligt med festivalen och de gjorde allt allt för att besökarna skulle trivas och må bra.

Den största stjärnan stod i bakgrunden

Gitarrlegenden Leroy Emmanuel uppträdde med bandet Newworldson på Gullbrannafestivalen utanför Halmstad den 5 Juli. Leroy har tidigare spelat med bland annat Marvin Gaye, Stevie Wonder, Edwin Star, John Lee Hooker, T-Bone Walker, Al Green, Sonny Boy Williamson, Funk Brothers, Bohanon, Dionne Warwick, James Brown Band, The Counts. Funkadelics, Sly and the Family Stone, Commodores, Kool and the Gang, Sister Sledge, Diana Ross, Natalie Cole, Grover Washington, Rufus, Jackson Five, Peaches and Herb, The Dells, Chick Corea, Rufus Thomas, Ben Vareen, Ike and Tina Turner, Ruby and the Romantics, Roberta Flack, Temptations, Booker T and the MGs, Hot Chocolate, Albert King, Martha and the Vandellas, War med flera. 

Jag kände igen Leroy och passade på att skaka tass med honom och bytte några ord med honom bakom scen. Trots att han är en legend inom blues-, soul- och funkkretsar var han mycket lättpratad och ödmjuk. Det hade varit riktig kul att göra en djupare intervju med Leroy om hans musikminnen, men tiden räckte inte till denna gången. För mig var det årets musikaliska höjdpunkt att få se legenden Leroy Emmanuel in action.

Klicka på den följande länken om ni vill se fler bilder från Newworldsons konsert på Gullbrannafestivalen: flic.kr/s/aHsjGG3wWn

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.